Typ så här.
onsdag 29 april 2009
Ett säkert vårtecken
Hur vet man att det börjar bli varmare? Jo, på att katten börjar sträcka ut sig.
Typ så här.
Typ så här.
onsdag 22 april 2009
Ett träd är inte nog
Bara trettio dagar kvar nu. Vet ni vad det betyder?
...
Linda kan inte gömma sig bakom ett träd längre!
Lägger med ett utan träd utav bara farten. ;)
...
Linda kan inte gömma sig bakom ett träd längre!
Lägger med ett utan träd utav bara farten. ;)
Del av En mosaik
Bonnier Utbildning har nyss kommit ut med en ny lärobok i religion; En mosaik heter den.
Varför nämner jag det? Jo för att en av bilderna jag tog i Indien är med på omslaget. Li, en av "kanadensarna från våningen nedan", har också en bild med där.
Varför nämner jag det? Jo för att en av bilderna jag tog i Indien är med på omslaget. Li, en av "kanadensarna från våningen nedan", har också en bild med där.
Min bild nere till vänster; hennes uppe till höger.
Polaring uppdaterad
Har ju haft lite tid till övers nu (...), så har programmerat på Polaring. En uppdatering (00.04.09) släpptes idag. Bland nyheterna hör en glad överraskning: alla som har trott på hastigheten Polaring rapporterat har nu blivit lite snabbare. :-P
Fråga inte hur det är möjligt, men har inte tänkt på att det stått hastigheter som "4,9min/km" och liknande. Det är ju lite lustigt, tycker ni inte? Polaring har räknat sekunderna som hundradelar! Men kutymen är väl ändå att det även där ska vara sekunder, så nu är det rättat. Och följaktligen har då, exempelvis, 4,9min/km blivit 4,54! :) Eller 5,35, som jag hade på långturen här sist, de har nu blivit 5,21. :)
Dagar, månader o dyl har tidigare visats på engelska, de är nu svenska. Och lite andra småförbättringar.
Fråga inte hur det är möjligt, men har inte tänkt på att det stått hastigheter som "4,9min/km" och liknande. Det är ju lite lustigt, tycker ni inte? Polaring har räknat sekunderna som hundradelar! Men kutymen är väl ändå att det även där ska vara sekunder, så nu är det rättat. Och följaktligen har då, exempelvis, 4,9min/km blivit 4,54! :) Eller 5,35, som jag hade på långturen här sist, de har nu blivit 5,21. :)
Dagar, månader o dyl har tidigare visats på engelska, de är nu svenska. Och lite andra småförbättringar.
fredag 17 april 2009
Vårvader och "sprunget 2009 (hittills)"
Det var en tid sedan jag skrev ett rent spring-inlägg. Dags nu, tycker jag. Faktum är, att det finns naturliga orsaker till såväl varför det inte blivit mer skrivet om ämnet förrän nu, som varför det just nu känns som en bra stund att skriva om det.
Januari blev som sagt en bra spring-månad. Det blev inte februari och mars. Särskilt inte februari. Då var jag sjuk. Två gånger. Och vi reste till Finland (var Linda blev magsjuk). Under mars månad kände jag mig inte särskilt spring-sugen, då situationen på arbetsfronten sög musten ur mig helt totalt.
Nu, å andra sidan, så har jag ju blott allt för mycket tid över till att springa. Så det har jag gjort.
Även om den snabbaste medelhastigheten är i april månad, så hittas årets snabbaste runda fortfarande i januari. Försökte få till en snabbare här i april också, samma runda men gick bet; klockan stannade på 32:15. Inte mer än 13 sekunder långsammare alltså, men långsammare likväl. Hade varit skönt att vara under 32 --- eller ännu hellre, under 31.
Undrar om jag skulle kunna komma under min personliga drömgräns, 30min på drygt 7km, i år... Hittills ser det faktiskt inte särdeles lovande ut, om jag ska vara ärlig --- tittar man på kurvan med utveckling av medelhastighet, så har jag faktiskt sprungit allt långsammare den sista tiden.
Observera att hastigheten ovan är i min/km, d v s att ju högre på skalan, desto långsammare. Våren 2008 sprang jag alltså som snabbast, överlag. ---Men 2009 har ju knappt börjat. ;) Som ni ser i grafen, så har det ju ändå börjat "gå nerför" nu, och kanske fortsätter det så. Samtidigt gäller det ju att börja hamra in kilometer nu också, få in rejält med kilometer så att det kan bli ett marathon i år också.
Den ljusaste blå färgen indikerar längsta sträcka i given månad; "mellanblå" visar medelsträcka under månaden; mörkast blå står för den kortaste sträckan i månaden. Vad jag kan tycka verkar bra -- och som jag faktiskt inte märkt förrän nu när jag ser på grafen --, är att den kortaste sträckan verkar ha blivit allt längre sedan den nådde ett naturligt botten 2008 vid oktober (efter Berlin Marathon).
Toppen i slutet på grafen ovan, är årets längsta tur, 6 april. 21,5km. Att det gick rätt långsamt (5,36min/km) gör ingenting som helst; det var kilometrarna jag var efter. Och bara några dagar innan hade jag sprungit intervaller, som fortfarande satt i vaderna --- de var som vedträn, vaderna, de första åtta kilometerna; efter det släppte det lite.
Faktum är, att det fortfarande, två veckor senare, sitter kvar i vaderna. Jag kallar fenomenet för vårvader. Det handlar inte om att börja springa efter ett vinteruppehåll --- för ett sådant har jag inte haft ---, det handlar om att underlaget förändras efter att snö och is smultit bort. Även om det bara är lite is (med eller utan broddar), även om det bara är lite snö och halt på sina ställen, så springer jag på ett annorlunda sätt än vad jag gör på (helt) bar mark.
När våren anlänt, och jag verkligen litar på att marken under mig inte kommer att dras undan av en eller annan elak snöfläck, så kan jag stöta ifrån på ett annat sätt vid avstamp. Vilket leder till mer belastning för vaderna. Eller ja, så här har jag klurat för mig själv i alla fall. Huruvida det faktiskt är det som är orsaken eller inte, det vet jag inte. Men det jag vet är att det återkommer. Varje år --- eller snarare: varje vår --- samma sak. Med vårväder kommer vårvader. Sjukt i vaderna. Riktigt, riktigt ont faktiskt. Linda säger det är inflammerat eller något sånt; det vet jag inget om. Det går över med att springa mer, visst? :-P ... Kanske inte, försöker faktiskt att hålla upp en dag --- eller, som efter långturen ovan, två.
På tal om rundan 6 april. Det var faktiskt många rundor: många varv runt Gubbholmen. Sjutton stycken, om jag inte minns fel. Som ni kan ana av bilden nedan, så är det dock en holme som tål att springas runt!
Det är inte mer än omkring kilometern långt, ett varv. Men Gubbholmen är just det: en holme. Så det är vatten runtomkring hela tiden. Och stigen man springer på är varken asfalterad eller "grusad", utan det är en upptrampad stig. (Med andra ord: om det är blött så är det lera...) När man springer så där många varv så tillförs ju en extra liten detalj: man springer om vissa rätt många gånger. Roar mig själv med att undra vad de tänker. Om de har en déjà vu upplevelse, eller bara tycker att "han är bra stôllig". Nåja, strunt samma.
Grafen ovan är egentligen en höjdkurva, men man kan ju ana ungefär var varven slutar och börjar också. Höjden mäts för övrigt inte särdeles exakt, så det är inget att ta på stort allvar, men ger ändå en fingervisning om hur det ligger till.
Här har vi hastighet och puls under sträckans gång:
De abrupta dalarna i puls, vid lite under fyra och lite över tio km, beror på att jag stannade för att prata med min hejaklack --- Johan satt på en bänk och njöt av solen. Sen har vi en annan liten, inte lika stor, spik uppåt vid drygt 18km. Då attackerade en hund mig.
Eller ja, så upplevde jag det när jag, från hundra meters håll, får syn på att en hund sätter full fart mot mig, och börjar hoppa på mig. Trots att jag fortsättningsvis springer vidare! Den bet inte eller något sånt, utan bara hoppade. Försökte vifta bort den och så vidare, men den ville inte riktigt ge sig. Kändes ändå inte riktigt trevligt just i situationen. Nå, den gav sig till sist. Och efter att ha sprungit vidare, tänkt igenom situationen igen, så insåg jag att det nog var bara en valp; att han (eller hon) bara ville leka.
Så den sista dalen i kurvan, vid drygt 20km, är då jag stannar och klappar hunden. Pratar lite med ägaren också, så han inte ska ha dåligt samvete över att hunden hoppade på mig. Han bad så hemskt mycket om ursäkt direkt när han såg mig. Och berättade att hunden bara var sju månader gammal eller något sånt; ville alltså bara leka. Slutet gott; allting gott --- och jag lunkar tillbaka hem, nöjd efter 21,5km.
Graferna är, som vanligt, gjorda med Polaring. :)
Januari blev som sagt en bra spring-månad. Det blev inte februari och mars. Särskilt inte februari. Då var jag sjuk. Två gånger. Och vi reste till Finland (var Linda blev magsjuk). Under mars månad kände jag mig inte särskilt spring-sugen, då situationen på arbetsfronten sög musten ur mig helt totalt.
Nu, å andra sidan, så har jag ju blott allt för mycket tid över till att springa. Så det har jag gjort.
- Januari, sprang jag allt som allt 14 gånger, tillsammans 113km, 9h24min; genomsnittsrundan var 40min, medelhastighet 4,96min/km.
- Februari, sprang jag allt som allt 7 gånger, tillsammans 40km, 3h28min; genomsnittsrundan var 29min, medelhastighet 5,08min/km.
- Mars, sprang jag allt som allt 12 gånger, tillsammans 84,5km, 7h01min; genomsnittsrundan var 35min, medelhastighet 5min/km.
- April, sprungit hittills allt som allt 8 gånger, tillsammans 87,7km, 7h22min; genomsnittsrundan har varit 55min, medelhastighet 4,92min/km.
Även om den snabbaste medelhastigheten är i april månad, så hittas årets snabbaste runda fortfarande i januari. Försökte få till en snabbare här i april också, samma runda men gick bet; klockan stannade på 32:15. Inte mer än 13 sekunder långsammare alltså, men långsammare likväl. Hade varit skönt att vara under 32 --- eller ännu hellre, under 31.Undrar om jag skulle kunna komma under min personliga drömgräns, 30min på drygt 7km, i år... Hittills ser det faktiskt inte särdeles lovande ut, om jag ska vara ärlig --- tittar man på kurvan med utveckling av medelhastighet, så har jag faktiskt sprungit allt långsammare den sista tiden.
Observera att hastigheten ovan är i min/km, d v s att ju högre på skalan, desto långsammare. Våren 2008 sprang jag alltså som snabbast, överlag. ---Men 2009 har ju knappt börjat. ;) Som ni ser i grafen, så har det ju ändå börjat "gå nerför" nu, och kanske fortsätter det så. Samtidigt gäller det ju att börja hamra in kilometer nu också, få in rejält med kilometer så att det kan bli ett marathon i år också.
Den ljusaste blå färgen indikerar längsta sträcka i given månad; "mellanblå" visar medelsträcka under månaden; mörkast blå står för den kortaste sträckan i månaden. Vad jag kan tycka verkar bra -- och som jag faktiskt inte märkt förrän nu när jag ser på grafen --, är att den kortaste sträckan verkar ha blivit allt längre sedan den nådde ett naturligt botten 2008 vid oktober (efter Berlin Marathon).
Toppen i slutet på grafen ovan, är årets längsta tur, 6 april. 21,5km. Att det gick rätt långsamt (5,36min/km) gör ingenting som helst; det var kilometrarna jag var efter. Och bara några dagar innan hade jag sprungit intervaller, som fortfarande satt i vaderna --- de var som vedträn, vaderna, de första åtta kilometerna; efter det släppte det lite.Faktum är, att det fortfarande, två veckor senare, sitter kvar i vaderna. Jag kallar fenomenet för vårvader. Det handlar inte om att börja springa efter ett vinteruppehåll --- för ett sådant har jag inte haft ---, det handlar om att underlaget förändras efter att snö och is smultit bort. Även om det bara är lite is (med eller utan broddar), även om det bara är lite snö och halt på sina ställen, så springer jag på ett annorlunda sätt än vad jag gör på (helt) bar mark.
När våren anlänt, och jag verkligen litar på att marken under mig inte kommer att dras undan av en eller annan elak snöfläck, så kan jag stöta ifrån på ett annat sätt vid avstamp. Vilket leder till mer belastning för vaderna. Eller ja, så här har jag klurat för mig själv i alla fall. Huruvida det faktiskt är det som är orsaken eller inte, det vet jag inte. Men det jag vet är att det återkommer. Varje år --- eller snarare: varje vår --- samma sak. Med vårväder kommer vårvader. Sjukt i vaderna. Riktigt, riktigt ont faktiskt. Linda säger det är inflammerat eller något sånt; det vet jag inget om. Det går över med att springa mer, visst? :-P ... Kanske inte, försöker faktiskt att hålla upp en dag --- eller, som efter långturen ovan, två.
På tal om rundan 6 april. Det var faktiskt många rundor: många varv runt Gubbholmen. Sjutton stycken, om jag inte minns fel. Som ni kan ana av bilden nedan, så är det dock en holme som tål att springas runt!
Det är inte mer än omkring kilometern långt, ett varv. Men Gubbholmen är just det: en holme. Så det är vatten runtomkring hela tiden. Och stigen man springer på är varken asfalterad eller "grusad", utan det är en upptrampad stig. (Med andra ord: om det är blött så är det lera...) När man springer så där många varv så tillförs ju en extra liten detalj: man springer om vissa rätt många gånger. Roar mig själv med att undra vad de tänker. Om de har en déjà vu upplevelse, eller bara tycker att "han är bra stôllig". Nåja, strunt samma.
Grafen ovan är egentligen en höjdkurva, men man kan ju ana ungefär var varven slutar och börjar också. Höjden mäts för övrigt inte särdeles exakt, så det är inget att ta på stort allvar, men ger ändå en fingervisning om hur det ligger till.
Här har vi hastighet och puls under sträckans gång:
De abrupta dalarna i puls, vid lite under fyra och lite över tio km, beror på att jag stannade för att prata med min hejaklack --- Johan satt på en bänk och njöt av solen. Sen har vi en annan liten, inte lika stor, spik uppåt vid drygt 18km. Då attackerade en hund mig.
Eller ja, så upplevde jag det när jag, från hundra meters håll, får syn på att en hund sätter full fart mot mig, och börjar hoppa på mig. Trots att jag fortsättningsvis springer vidare! Den bet inte eller något sånt, utan bara hoppade. Försökte vifta bort den och så vidare, men den ville inte riktigt ge sig. Kändes ändå inte riktigt trevligt just i situationen. Nå, den gav sig till sist. Och efter att ha sprungit vidare, tänkt igenom situationen igen, så insåg jag att det nog var bara en valp; att han (eller hon) bara ville leka.
Så den sista dalen i kurvan, vid drygt 20km, är då jag stannar och klappar hunden. Pratar lite med ägaren också, så han inte ska ha dåligt samvete över att hunden hoppade på mig. Han bad så hemskt mycket om ursäkt direkt när han såg mig. Och berättade att hunden bara var sju månader gammal eller något sånt; ville alltså bara leka. Slutet gott; allting gott --- och jag lunkar tillbaka hem, nöjd efter 21,5km.
Graferna är, som vanligt, gjorda med Polaring. :)
tisdag 14 april 2009
måndag 13 april 2009
Vecka 35
Länge sen jag skrivit ett rent "graviditetsinlägg", även om ni ju nog fått se magbilder den senaste tiden. Men nu är det dags: 39 dagar kvar! ...Ja, plus/minus två veckor (eller mer). I stort sett kan det komma när som helst nu, och det skulle vara okej; i bemärkelsen att babyn då har mycket höga chanser att klara sig. T o m lungorna borde nu vara färdigutvecklade. Nu gäller det bara att lägga på hullet!Lillingen torde nu vara omkring 47cm lång och väga uppemot 2,5kg! Eller något ditåt, åtminstone. Enligt barnmorskemätningar är lillingen kanske inte den största, men växer fint enligt egen takt. Hörde hjärtljuden igen, för en vecka sedan. Galopperade på så fint så.
L
inda har det fortsättningsvis rätt så bra; lite börjar det ju kännas tyngre nu och då (bokstavligen), och har lite småkrämpor. Men i det stora hela mår hon hur bra som helst. Och har nu bara ca två veckor kvar att jobba (massagen har hon redan slutat med).Hon kan för övrigt tipsa om att Mariekex fungerade bra mycket bättre än utskrivna mediciner mot sura uppstötningar för henne.
Vi tar det väl fortfarande rätt lugnt, men börjar ha en hel del fixat. Vänner har kommit med leksaker, kläder, sele, krubba och sitter. Givetvis köpt lite bodys samt annat ditt och datt själva också. ;-) Från mässa och kusin har vi dessutom fått mängder av "provexemplar" av diverse saker; salvor, blöjor, ja lite av allt. (Lite särskilt roligt, i det sistnämnda sammanhanget, var ett par strumpor --- som det finska Marthaförbundet har åtagit sig att sticka åt alla finländska barn år 2009.) Barnvagnen sitter i en butik och väntar att vi ska hämta upp den. Skötbordet är uttänkt och på plats, om än inte tömt (sitter och skriver vid det som bäst ;) ). Bilbarnstol ska vi snart hämta upp från landstinget.
Det rör på sig, med andra ord. Såväl här utanför magen, som där inne. Ja jestas vad det rör sig där inne, emellanåt. Härligt att se. Det är ju inte bara sparkar och slag, utan mindre
En månad kvar alltså. Plus/minus hitåt och ditåt. Sammanfattningsvis: snart dags. Men förlossningen ligger dock fortfarande kvar något bortskuffad i framtiden, förutom då de ovannämnda knivattackerna påminner oss om att den framtiden inte alls ligger långt borta. Tvärtom. Den är så gott som här.
Baby-i-mage-bilden ovan är från Vårdguiden.
Påskhäxa från förr
En bild av en påskhäxa från 1988.
Har ni haft påskhäxor som hälsat på er? Det har inte vi. Traditionen skiljer sig för övrigt lite mellan Sverige och Finland -- faktiskt, inom Finland också, efter språkgränsen. I Finland går de finska häxorna "virpomaan" på palmsöndag; man ger videkisskvistar, gärna prydda med färggranna fjädrar, i utbyte mot karkki eller dylikt. Kvistarna passar ju lite, om än lite långsökt, ihop med just palmsöndag också? Till saken hör även en ramsa (mer om den straxt). Nu är det ju inte sagt att alla gör så här, att alla lägger ner sig så pass mycket. Men några gör det!
De finlandssvenska häxorna, samt häxorna i Sverige, går istället ut på påskafton eller däromkring. Man har inte med kvistar och säger inte några ramsor. I Sverige har man däremot påskbrev, i praktiken teckningar ritade av, får man hoppas, barnen som går och påskar. Själv minns jag inte att jag skulle ha haft något annat än en tom kaffepanna som jag hoppades fylla med karkki. :)
Men tillbaka nu till vad de finska barnen i Finland sjunger som välsignelse för det nya året när de kommer och påskar med sina fäderprydda kvistar. En tradition jag tycker om! Dels gillar jag tanken som sådan, att det med kvisten kommer en välsignelse för året; dels gillar jag att man har lagt ner tid på att inte bara klä ut sig utan både ha med kvist och ha lärt sig ramsan. ... Dels kan de vara jäkligt söta, småhäxorna, när de står utanför dörren och virpoo! :-D Vilket vi erfor i Helsingfors. (Var nog den enda gången någon knackat på.)
Har tidigare inte vetat exakt vad det är de sjunger, förutom då förstås att det börjar med "virvon varvon", och så vidare. Men så stötte jag på en artikel hos YLE var hela citerades:
Den med färg markerade delen ifrån ovan i fri översättning[1]:
Fint, va? x-D
[] Gällande översättningen av "virvon varvon" så tas förslag med alternativ emot med glädje! Vad jag vet betyder det som sådant inte egentligen något, men i o m ändelsen tycker jag ändå det är något uttalaren aktivt gör. Och så tycker jag det låter lite vävande. :-P Försökte med "hokus pokus", men det låter helt enkelt inte lika bra. Så det fick bli så där istället. Men, som sagt, om någon har ett annat, bra förslag på hur man kunde översätta det, berätta gärna!!
EDIT (14/4): Ändrat "häxdag" för Finland/Sverige efter en kommentar. ... Och så blev det lite ytterligare småändringar av bara farten! ;-)
Har ni haft påskhäxor som hälsat på er? Det har inte vi. Traditionen skiljer sig för övrigt lite mellan Sverige och Finland -- faktiskt, inom Finland också, efter språkgränsen. I Finland går de finska häxorna "virpomaan" på palmsöndag; man ger videkisskvistar, gärna prydda med färggranna fjädrar, i utbyte mot karkki eller dylikt. Kvistarna passar ju lite, om än lite långsökt, ihop med just palmsöndag också? Till saken hör även en ramsa (mer om den straxt). Nu är det ju inte sagt att alla gör så här, att alla lägger ner sig så pass mycket. Men några gör det!
De finlandssvenska häxorna, samt häxorna i Sverige, går istället ut på påskafton eller däromkring. Man har inte med kvistar och säger inte några ramsor. I Sverige har man däremot påskbrev, i praktiken teckningar ritade av, får man hoppas, barnen som går och påskar. Själv minns jag inte att jag skulle ha haft något annat än en tom kaffepanna som jag hoppades fylla med karkki. :)
Men tillbaka nu till vad de finska barnen i Finland sjunger som välsignelse för det nya året när de kommer och påskar med sina fäderprydda kvistar. En tradition jag tycker om! Dels gillar jag tanken som sådan, att det med kvisten kommer en välsignelse för året; dels gillar jag att man har lagt ner tid på att inte bara klä ut sig utan både ha med kvist och ha lärt sig ramsan. ... Dels kan de vara jäkligt söta, småhäxorna, när de står utanför dörren och virpoo! :-D Vilket vi erfor i Helsingfors. (Var nog den enda gången någon knackat på.)
Har tidigare inte vetat exakt vad det är de sjunger, förutom då förstås att det börjar med "virvon varvon", och så vidare. Men så stötte jag på en artikel hos YLE var hela citerades:
Virvon, varvon,
tuoreeks, terveeks,
tulevaks vuodeks,
vitsa sulle, palkka mulle!
Mie virvon vitsallain
toivottelen terveyttä, menestystä
enkä paljon palkkaa vaadi, enkä velkakirjaa laadi
Virvon varvon vitsasella,
koskettelen pajun oksasella,
isännälle ikä pitkä,
emännälle perä leveä,
tyttärelle punaset posket,
pojalle hyvä hevonen.
Siulle vitsa
miulle mitä vaan.
Virpoi, varpoi vitsat siul,
kana ko munnii, nii muna miul!
Den med färg markerade delen ifrån ovan i fri översättning[1]:
Väver trolldom med mitt spö,
berör med videkvist,
långt liv åt far,
bred bak åt mor,
röda kinder åt syster,
en bra häst åt bror.
En kvist åt dig,
vad som helst åt mig.
Fint, va? x-D
[] Gällande översättningen av "virvon varvon" så tas förslag med alternativ emot med glädje! Vad jag vet betyder det som sådant inte egentligen något, men i o m ändelsen tycker jag ändå det är något uttalaren aktivt gör. Och så tycker jag det låter lite vävande. :-P Försökte med "hokus pokus", men det låter helt enkelt inte lika bra. Så det fick bli så där istället. Men, som sagt, om någon har ett annat, bra förslag på hur man kunde översätta det, berätta gärna!!
EDIT (14/4): Ändrat "häxdag" för Finland/Sverige efter en kommentar. ... Och så blev det lite ytterligare småändringar av bara farten! ;-)
torsdag 9 april 2009
Linda hejar på FBK
onsdag 8 april 2009
Linda & Leo poserar
... eller ja, "Linda poserar och Leopold försöker fly" vore kanske en mer sanningsenlig titel. Men inte lika rolig.
lördag 4 april 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)