Sprunget hösten 2009 till februari 2010

Oktober var en bra månad. Inte bara för att det gick bra i Åland marathon, utan också för att det blev mycket sprunget överhuvudtaget: 156km. Men november och december var inga bra, 58km respektive 69km. Ujuj uj. Minns faktiskt inte vad som gick fel där; kanske var jag sjuk eller något.

Desto bättre började då 2010, i januari blev det 111km. Februari... återstår att ser. Inte blivit riktigt så mycket ännu i a f som jag hade hoppats. Men månaden är ju inte slut heller!

Löpartightsen har jag varit riktigt nöjd med! Sprungit med dem i under -20, och det har inte varit några som helst problem! Jättebra.

Tycker för övrigt om att springa vintertid. Har säkert sagt det tidigare också, men det tål att sägas igen. En blandning av något mer tyst där ute -- jo, även i staden --, och det att man, av flera orsaker, inte kan springa så snabbt som det vanligtvis går. Man måste springa mer långsamt.

Fast ibland blir det ju lite fel. Som när man springer 12km enkel väg, med packning (läs: ombyte; inklusive skor), för att väl framme njuta av en bastu och biltur hem. En perfekt avslutning på veckan. Tror man. Men så strejkar en bil, hör man efter sjuttioelva missade samtal---som man inte hört. För att man haft telefonen på tyst. Bilskjutsen uteblir och plötsligt är man strandsatt. Alternativen är att basta och ta taxi hem, eller bita i det kalla äpplet; att vinka hejdå till den ack-så-lockande bastun och klä på sig de svettiga kläderna igen; handske efter blöt handske, pipo och illaluktande rock. Att strunta i mjölksyran som sitter i benen efter slutspurten, som vid närmare eftertanke kanske inte var helt nödvändig, och springa hem igen. Över de där samma 12 kilometrarna i samma vackra, vintriga och -20 gradiga Karlstad-Hammarö... Med packning. Då kan det se ut så här, när man väl är framme igen.

Glad, som ni ser. Inte alls bitter eller något sånt. Ifall ni skulle ha fått för er dylikt.