Det regnade då vi startade ifrån Karlstad. Men hoppfullt tittade vi mot himlen och tyckte att det nog började spricka upp.
Översiktskarta
Vår rutt runt vandringsleden Stora Gla
Enligt kartläggaren skulle turen gå på 42km, alltså ett marathon. GPS:en tyckte det blev lite kortare: 36,8 --- men missade flera gånger med att starta den efter uppehåll, så jag kan mycket väl tro att det, ändå, faktiskt var en hel mara.
Halvvägs till Lenungshammar regnade det fortfarande, men vi tyckte det började spricka upp.
Väl framme fortsatte det regna. Men vi tyckte ana lite ljusare kanter kring molnen. Det skulle nog säkert spricka upp snart.
Därför dröjde det också förrän vi kunde njuta av utsikt. Men vi kunde ana hur fint det skulle vara, en klar dag.
Det var upp och det var ner. Mest upp, kändes det som. Sammanlagt 3841 meter uppförsbacke. Huvvaligen.
Torrt och blött. Fast mest blött, kändes det som. Trots att det sprack upp till sist.
Tiden ska vi inte prata om, för efter 30km blev det gångmarsch efter att sällskapet halkade och började halta. Fast, å andra sidan, rekommenderas rutten visst som en "medelhård tredagarsvandring". Lite snabbare än så blev det allt. ;-)
Ifall ni vill följa med på turen kan ni titta på videon nedan. Fjorton minuter lång, så var inte rädda för att spola och hoppa framåt.
Det är alltså löpningen inspelad med min Garmin Forerunner, och uppspelad med Google Earth (efter att datan gjort en omväg via Polaring).
En intressant sak med trailrunning, jämfört med "vanligt asfaltsmarathon", är att träningsvärken är snart sagt noll! Misstänker --- tillsammans med min anatomiskt kunnige fru --- att det beror på att man belastar kroppen mer jämnt vid trailrunning. "Olika muskelfibrer får jobba," tillägger hon. Vid asfaltslöpning är det däremot några få delar som får ta smällarna. Alla 42 000 smällar.
Mer bilder kommer! (Jo. Jag menar foton. Inte statistik.)
Och lite annat smått och gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar