Fast det var ju inte tänkt att bli ett bröllop från början. Trots den långvariga förlovningen. Nej, det var dop---och bara dop---det skulle vara. Linda hade ju alltid drömt om ett vårbröllop... (Hembygdsgården var för övrigt bokad och klar för bröllop den 6 juni 2009, men då en viss fröken Niemi var väntad ett par veckor innan, beslöt vi oss för att skjuta bröllopet på framtiden.) Det var för dop vi hade bokat Kils hembygdsgård; till dop vi skickat inbjudningar.
Men så, en morgon dryga månaden innan, undrade Linda om vi skulle ha "nattamat" också, för oss och gäster, efter middagen vid hembygdsgården. "Men älskling, hör du inte vad det är vi planerar! Domkyrkan, hembygdsgården, nattamat---det här är inte ett dop, det är ett bröllop," svarade jag. Ett ögonblick av tystnad. Sedan: "Jamen -- vi gör det då!" Och så började vi kolla runt lite, hur länge det skulle ta att få en hindersprövning, er, prövad; om det skulle gå att få en präst till bägge högtiderna; skulle ringar hinna bli klara i tid; klänning!, kostym!, och så vidare.
Hindersprövningen kom på en vecka. Prästen Katarina ställde gladeligen upp på såväl dop som bröllop. Ringarna sattes på expressgraveringståget, och var klara på några veckor. Kostymen hittades smärtfritt; klänningen var det knivigare med, men det fixades det också (efter om och några men). *puh* Nu var det bara att tuta och köra!
Att inte alla visste vad som komma skulle tog udden av pressen. Det behövde inte vara så högtidligt (eller -travande); allt behövde inte vara helt perfekt (men var det ändå!). Det var ju "bara" ett dop. *fniss* Vi ville dock inte överskugga Ellens dag. Det skulle vara både-och. Så Ellen hade domkyrkan för sig själv. Vi väntade. (Och så hade ju Linda dessutom alltid drömt om ett utomhusbröllop.)
Till en början berättade vi bara åt de blivande gudmödrarna, våra systrar. Men tänkte sedan att även föräldrarna måste få vara involverade. Och tur det, annars hade nog syster och svägerska kanske haft lite väl mycket att tugga sig igenom.
Efter dopet i Karlstad domkyrka skulle alla mötas upp för tilltugg vid Kils hembygdsgård. En halvtimme efter ankomsten---hedersgästerna fortfarande frånvarande---började Patrick spela Mendelsohns "bröllopsmarsch" på akustisk gitarr---och jag och Linda tågar nerför backen, med prästen bakom oss! Samma härliga Katarina som döpte Ellen.
Och så gifte vi oss. Under eken. I solens varma strålar. Bland släkt och vänner. Med Fryken som bakgrund.
Allt var precis som vi drömt. Från årets sista sommardag till vänners skratt och tårar.
Efter var det skålar, underbart god mat, mer och mindre spontana tal och flera skålar, skratt och till och med en bröllopsvals.
Bilderna är tagna av mig, pappa Bertel, mamma Kerstin, svägerskan Tina, svärmor Margareta, Manne och Sofie, Kim, och Sara. Filmen är inspelad av Kerstin.
