Undrar om vi inte sjöng för henne redan första natten hemma. (Natten på sjukhuset var vi nog allt för trötta, och allt för fyllda av förundran ännu för att ens komma på tanken.) Har för mig att inget riktigt hjälpte, just den stunden, fram tills vi kom på att sjunga. Vet inte om det var sången som sådan som lugnade henne, eller om hon tystnade utav blotta förskräckelsen inför vidden av pappas tondövhet och brist på taktsinne --- kanske var det mammas mer fagra och tonriktiga röst ---, men lugn blev hon. Åtminstone för stunden.
Sen dess har det alltid varit ett säkert kort att sjunga, när det kniper i magen eller då världen känns kall och hård. Så gott som alltid hjälper det. Och, vill jag tillägga, om det inte hjälper Ellen så hjälper det i alla fall pappa. Det är inte alltid så lätt att hålla sig lugn och fridfull när man har en mun vid sitt öra som släpper ifrån sig de mest hjärtskärande skrik. Men att sjunga underlättar fantastiskt mycket. Det är lättare att lugna henne, med sitt eget lugn, när man kan luta sig tillbaka på sången.
Favoriten hittills har, utan tvekan, varit Trollmors vaggvisa. (Då det är jag som sjunger. När mamma sjunger är det Sov du lilla videung som gäller!) Hon ligger med örat till mitt bröst, och darrar lätt av en djup stämma som gör sitt bästa.
Men jag har en fantastisk förmåga att glömma bort såväl text som melodi: redan andra dagen hade jag bara tappat bort melodin. Och det händer fortfarande titt som tätt. Som tur var är den rätta känslan viktigare än den rätta melodin. Så jag kör på, och hittar på ton efter ton. Ellen verkar inte bry sig. Däremot kan det ju vara betydligt mer irriterande för Linda. Så hon kommer ibland och stämmer in, försöker hjälpa in mig på rätt steg av visa. Det funkar. Så länge hon är i rummet. Sen lever melodin sitt eget, konstiga liv igen.
Men nu har jag införskaffat lite hjälp utanför ifrån! Bä bä vita lamm, en cd med barnsånger av Alice Tegnér. Och the sångbok: Nu ska vi sjunga.Har ni tips på andra?
