Mera grafer!

Eftersom detta med grafer verkar vara så uppskattat ([1], [2], [3]), så tänkte jag bjuda på några till! Men den här gången handlar det inte om grafer om löpning, utan om bloggen.

Tyckte nämligen det var så fascinerande att se hur många fler det kom då Linda skrev sina inlägg ([4], [5]). Titta här, detta är fr o m 9 augusti till 8 september. Gröna prickar är dagar då jag gjort inlägg; bruna är då det är Linda som hållit i pennan.

Lite roligt är också att se vilka ni är!, eller åtminstone var ni sitter då ni läser detta. Här är besökare uppdelat på först land, sedan stad.

Sen kan man ju också titta lite på varifrån ni hittat hit; som synes hittar de flesta av er hit ifrån Facebook. Samtidigt är det ett ansenligt antal som hittar hit ifrån Fatimas blogg! Roligt. :)

Att det mest populära inlägg under den senaste månaden var Lindas första, "Plötsligt händer det", behöver jag säkerligen inte nämna; det förstår ni redan. Sen är övriga populära inlägg en historia för sig --- något jag kanske återkommer till vid tillfälle! Men jag tror att ni känner er mätta på grafer och tabeller just nu.

Toker

En sallad att längta efter

För ganska precis ett år sedan åkte vi på vår allra första semester tillsammans, jag och Krisse. Efter drygt åtta år var jag äntligen tillbaka på Irland! I hällande regn vallade jag runt Krisse i Dublin, hjärtat bankade hårt och det var som att träffa en gammal kärlek på nytt - allt kändes så bekant och så "hemma", samtidigt lite märkligt, så som det kan vara när man har en "ny" kärlek vid sin sida. Var vi än gick kastades jag tillbaka i tiden, minnena flödade och jag sög i mig allt som var runt omkring - allt som var välbekant och allt som hade förändrats. Det visade sig vara ganska mycket som inte riktigt var som då, för 8 år sedan.

Även om det här var vår resa, där vi skulle uppleva och upptäcka tillsammans, så var jag ju självklart tvungen att visa mina pärlor. "Åh, där brukade jag och Lisa äta dom mest fantastiska frukostarna på lördagarna", "På den dörren ska man knacka på när man är på väg hem på natten, man beställer "Coffee" och får en mycket spetsad kopp kaffe, en gång när jag och Sara var där...", "Här är stans bästa italienska, och varje gång jag kom...", "Där jobbade jag och S och R". Runt varje hörn öppnade sig en ny räcka av minnen, dofter och känslor.

En av de mest skimrande pärlor i mitt Dublin där jag brukade hänga, var The Winding Stair. I entréplan en murrig bokaffär, och uppför en vindlande trappa - café och antikvariat i två våningar. Stora fönster vette ut mot floden Liffey och Ha'Penny Bridge, som oftast sågs genom ett stilla regn. Hyllor med andra-hands-böcker. Cigarrettröken låg tung och allsköns jazz spelades. Alltid spännande samtal över en kopp kaffe. Ett sant tillhåll för konstnärer, författare, musiker och vanliga dödliga.

När vi blivit tillräckligt blöta och hungriga, begav vi oss dit. Jag hade förstås målat upp T.W.S. för Krisse, och vi såg båda fram emot en kopp varmt té och något att äta. Vi gick in i bokaffären och direkt till vänster... Men vart tusan var trappen upp? Visst var det 8 år sedan sist, men så fel kunde jag väl inte minnas? Eller? Vi gick ut igen. Bredvid bokaffären fanns en dörr, med en skylt om att här, här gick man in. Uppför trappen gick vi, det var till tredje våningen vi skulle, berättade jag lätt flåsande, för där är bäst utsikt, och ja, det var där jag brukade hänga. För att komma dit är man tvungen att gå in i andra våningens rum, och sedan vidare uppför trappan. Men när vi öppnade dörren mötte oss något helt annat än den bild jag nyss målat upp...

Små dukade bord, vinglas, levande ljus, en hel vägg fylld av viner, servitörer i långa vita förkläden - min lite oslipade pärla hade förvandlats till en fancy restaurant! Lite ursäktande frågade vi om det fortfarande var café på våning ovan. Nej, fick vi veta. Ett par år tidigare hade cafét gjorts om till restaurang. Själva känslan, själen fanns faktiskt kvar, den fanns utan tvivel kvar i väggarna. Men det var inte längre en kopp té och en soppa eller macka som gällde, och om så - definitivt inte i den prisklassen som jag varit van vid.

Men när vi nu ändå var där, och på semester till råga på allt, skulle vi då ändå inte unna oss? Sagt och gjort. Vi slog oss ner vid ett litet bord, fick menyn, och bestämde oss båda ganska snabbt för en rödbetssallad. Jamenherregud, vad gott det var! Att getost och rödbetor är en perfekt kombination är ju inget nytt, men det här var ju något helt utöver det vanliga. Vi njöt av varje tugga och betalade den saftiga notan utan att ens lyfta på ögonbrynen.

Att saker och ting förändras behöver ju inte alltid vara till det sämre. Visst hade det varit roligt att kunna visa Krisse "mitt" Winding Stair. Men nu fick vi istället uppleva något nytt tillsammans, få ett eget minne att bära med oss. En ny sallad att längta efter.

Getost- och rödbetssallad
Winding Stair Style

Kokta rödbetor
Machésallad
Späd rödbetsblast
Getost
Gröna vindruvor
Valnötter
Ett ringlande varv med honung

The Winding Stair är numera med i Michelin Guide for Ireland
och rekommenderas varmt!

Augustispring

Augusti har varit en rätt bra springmånad. Har blivit t o m fler kilometer än vad det blev i april. Närmare bestämt 156km.

Det har dock inte blivit så många springturer, så medeldistansen den här månaden är så lång som 14,2km. ---Att jämföra med nästlängsta medeldistansen per månad 2009: 10,2 (april); längst 2008: 11,8km (september); längst 2007: 13,5km. 2006 hade jag dock två månader med över 15km som medeldistans. (Och, kan väl också nämnas, att under en av de två månaderna, juni var totalantalet kilometer uppe i 246km!)

Hastigheten har dessvärre inte varit mycket att tala om. 5:05 i medeltal. Snabbaste sträckan var en på 10km, avverkat i ett tempo på 4:36.

Ömansmilen nämnde jag tidigare.

Utöver det kan nämnas att det blivit en hel del sprunget med barnvagn. Längst blev det i Finland, tillsammans med farfar. Då var vi ute i 18,2km. Ellen sov sött under så gott som hela turen. Kanske det var tryggt att slumra tills ett stadigt vagnrullande i ackompanjemang av ett lika taktfast snarvlande.

Längst den här månaden var en tur på 24km. Varför jag ändå nämner den, var att det var direkt på morgon, före morgonmål. Jag inbillar mig att långa turer på fastande mage kan vara bra träning inför marathon. Närmare bestämt, inför de sista 10 av ett marathon.

---

Graferna som vanligt gjorda med Polaring.

Vaccinationsgrinighet

Idag är det nästan på dagen två veckor sedan Ellen fick sin tremånadersvaccinering. Det var inte så roligt. Ja, inte själva vaccinationssprutorna i sig; det gick helt okej, tjutandet över på under minuten. Men därmed inte sagt att grinigheten hade gett sig. Inte på långt när. Den hade inte ens börjat.

Tremånaderssprutorna innehöll vaccin för difteri, stelkramp, kikhosta, polio, haemophilus influenzae typ b, samt pneumokocker. En rejäl cocktail, med andra ord.

Ja, på allvar satte grinigheten väl igång först en dag eller två efter vaccinationen. Hon var lite varm redan samma dag, ändå varmare dagen därpå -- utan att ha egentlig feber, men nog lite stegring. Men fr o m då, och en och en halv vecka framåt, var sömn något hon inte tyckte om. Eller i varje fall var det inte roligt att somna.

Den lille undersovaren vi varit vana vid, som somnat på två röda, kunde nu ta på sig närmare halvtimmen förrän hon somnat. Och åtminstone tjugo av de trettio var tjutande minuter. Tidigare avklarade hon de två röda för sig själv; det var inte fallet med de de tjugo skrikande och därpåföljande tio gnällande.

För övrigt var det inte roligt att vakna heller. Flickan som tidigare vaknat med ett stort leende slog nu upp halsen på vid gavel före hon ens öppnade ögonen.

Hunger var något som inte längre smög sig på. Snarare slog den till. Hårt.

Okej, jag överdramatiserar kanske något. Vi inbillade oss att hon egentligen inte var särdeles jobbig även då det var som värst; vi har nog blivit välsignade med en av de allra snällaste ungar man bara kunde tänkas få, så när hon var vaccinationsgrinig kanske allt egentligen var mer normalt än det brukar. Så att säga.

Vad som gjorde oss fundersamma var att det var en skillnad, och att den var så plötslig -- och direkt anknuten till vaccinationen. Hon somnade ju fortfarande rätt snällt, och sov fortfarande största delen av nätterna, och däremellan var hon mestadels go' och gla', precis som vanligt. Men ändå var det inte riktigt som vanligt.

Hon kom dock tillbaka, den samma Ellen vi var vana att ha. Men det tog inte bara några timmar från vaccinationen; inte bara tre-fyra dagar. Nej, det tog nog närmare en och en halv vecka förrän allt igen var som det skulle. Både jag och Linda var lika överlyckliga, de första kvällarna då hon somnade som hon brukat göra; då hon vaknade som hon brukat göra. Leende och leende.

Hon ligger och sover som bäst. Oskyldigt ovetande om att det nu är blott en och en halv månad tills hon ska ha femmånadersvaccinationen.

---

Mer information om barnvaccinationer i Sverige hittar man hos Socialstyrelsen. De har också en broschyr till föräldrar (pdf).

Plötsligt händer det

Vi har ropat på varandra ett par veckor nu, ja ända sedan Finlandsvisiten faktiskt. Fipplat med kameror. "Nu gör hon det, nu gör hon det!" Men icke. "Men NU då?!" Nähä. Trots att det har känts som att det är fem före, så har de där fem tickat oändligt långsamt.

Men så i morse. Ätit frukost. Morgontoaletten avklarad och därefter den sedvanliga luftningen på vardagsrumsgolvet. Jag är på väg in i duschen när Krisse ropar kort och högt, med lite darr på stämman "LINDA!" Och jag vet att nu, NU har det hänt!

Och tänka sig. Utan våra vakande ögon har vår dotter vänt sig från rygg till mage för allra första gången! Nu ligger hon där med huvudet högt och med en blick som säger "Jag kan faktiskt själv! Jag klarar mig faktiskt själv utan era påhejningar!" Modern och fadern konstaterar med ögonen lätt fuktiga och hjärtan som nästan sprängs av stolthet att ja, älskade lilla Ellen, det kan du!

Ömansmilen

En spännande rutt att springa, vid Frykstahöjden i Kil, är Ömansmilen.

För att undvika onödigt skrivande kopierar jag mig själv ifrån ett annat sammanhang:

Det var höst. Det blev mörkt. Insåg jag hade påbörjat mitt andra varv, dvs inte hittat utvägen. Vid det här laget omkring 15km sprunget. Försöker finna väg genom skogen, men förstår rätt snabbt det är en dålig idé. Hör skott i skogen. Det är ännu mörkare. Hundskall. Riktigt mörkt nu. Kan det vara älgjakt? Ser de mig? Med stegrande puls trots lunkande takt springer jag tillbaka. Eller vart det nu är. Hittar en väg. Höger, vänster? Vänster. En kilometer senare: vägen är slut. Bara att vända. Höger. Men hoppet glöder; det är ju en väg. Endera änden av den måste ju leda någonstans.

Det gjorde den. Hittade Kil till slut. Det här var fyra år sen. Min första 25km tur. :) Då som nu sprang jag både till och från slingan, men idag blev det in alles bara 19,7km; bara Ömans"milen" i sig, något mellan 12 och 14. ;-)

Sprang den igen helt nyligen, för tredje gången. Tänkte passa på och ge en karta över den. Eller ja, över hur jag sprang den denna gång i alla fall. Särskilt slutet har nog varit olika varje gång jag sprungit den. (Men vilse var jag bara första gången.)

Den börjar vid Frykstastugan (ovan). Och fortsätter sen så här:

Tyvärr var den lite sönderkörd av motocross eller dylikt, och tillräckligt blöt och träckig för att man måste sakta ner och välja var man sätter fötterna. Ett och annat träd måste man över/under också. Men till 90% väl utmärkt, och en rätt underhållande bana!

Rekommenderas varmt!, men kanske inte när det är alltför mörkt. Eller alltför blött. Och det lönar sig att plocka med stora lokalsinnet, inte det lilla.

Hur lång Ömansmilen är vågar jag inte uttala mig om närmare, utan nöjer mig med att säga "minst 10 km".

Hej igen, KAU!

Det har inte direkt varit lätt att hitta ett jobb här i Värmland, som gymnasielärare i religion och filosofi. Ska jag vara helt ärlig, har det -- föga förvånande, förvisso, men ändå! -- faktiskt varit rätt svårt.

Så för att öka chanserna att hitta ytterligare meningsfulla vardagar, kommer hösten huvudsakligen gå i studiers tecken. Dels kommer jag läsa religion D; dels specialpedagogik. Det förstnämnda som heltidsstudier på campus; det senarenämnda som distansstudier på halvfart.

Alternativet hade väl varit att läsa till ytterligare ett ämne, men jag känner att det skulle ta allt för lång tid. Kunde ju tänka mig svenska, historia, engelska, något sånt. Men det räcker ju inte ens med ett år, för att läsa in gymnasielärarbehörighet till något av dem. Så jag försöker nu att göra mig mer attraktiv för arbetsmarknaden med dels fördjupad kunskap; dels med en förbättrad specialpedagogisk kompetens. ---Även om jag inte skulle komma att jobba rent inom sistnämnda område, så tror jag ändå kompetensen som sådan kommer vara mig till gagn var än i skolvärlden som jag kommer att hitta min plats.

Jag säger ändå att hösten kommer huvudsakligen att gå i studiers tecken, för under hela tiden söker jag givetvis vikariat och mer beständiga jobb i Värmland. (Så får ni nys om något... --.O )

Meningsfullhet i vardagen

Hann ju bli ganska många dagar som arbetssökande, efter jobbet vid call centret [1] [2] [3]. Hade ändå turen att jobba lite den här sommaren. På ett daghem.

Vilket underbar skillnad det var, att göra ett jobb som jag faktiskt trivs med; att arbeta med människor; att göra ett jobb som uppskattas.

Kort sagt, det var härligt att bli påmind om vilken skillnad det gör att syssla med någonting meningsfullt.

Tack, tack, tack!

Vad gör _ni_ där?

Ser ni skillnaden? [...] Låt mig peka ut den åt er:
Inte längre bara jag som ska författa den här bloggen, utan Linda ska också bidra med inlägg!




Ser fram emot att se vad hon kommer att börja skriva om. :)

PS. Ifall ni undrar, så kommer adressen till bloggen att bibehållas (åtminstone tills vidare); det är bara namnet som ändrats.

Sommarspring

I maj blev det inte mycket sprunget. Fast det hade ni väl räknat ut redan. Då var jag ute i blott fyra och en halv timme sammanlagt, spritt över knappa 60km. Redan i juni blev det dock mer: drygt åtta timmar och lite över 100km. Men juli har varit en riktigt rolig springmånad, på många sätt och vis.



Mitt stora glädjeämne känner ni redan till: [1], [2]. Ellen har varit med ut och springa. Många gånger! Minns faktiskt inte ens exakt längre hur många gånger det blivit, men omkring fem. Sist så långt som 15km.

Vidare har det blivit hyfsat många kilometer: 125km på 10h45min.

Under de senaste tre veckorna har jag jobbat på daghem i Fagerås (mer om detta senare, har jag planerat; hoppas det blir av), och några gånger har jag sprungit hem. Varit en trevlig omväxling med avseende på rutt; ett trevligt sätt att gå av jobbet; en ny utmaning att jogga med packning.

Fagerås --- Kil

Dessutom har månaden också innehållit årets långsammaste, och kanske tyngsta springtur. Detta på en vandringsled vid Tyrstugan, tillsammans med Johan. Det var blött, såväl på marken som i luften; det var sumpigt, först på backen men snart i skorna; det var upp; det var ner. Puh.

---

Grafer är, som vanligt, gjorda med Polaring.

Första familjefotot

De flesta av er torde vara föga överraskade då jag berättar att det, under de senaste månaderna, tagits en hel del bilder. Men även om antalet bilder är stort, så har vi (eller snarare: alla runtomkring!) varit förvånansvärt dåliga på att ta bilder på oss alla; bilder av hela familjen tillsammans.

Så idagmorse tog Linda saken i egna händer. Här har ni det.

Första familjeporträttet

Och så bjuder vi på en bonusbild också!

Sötnos

Jordgubbsbaby

Skallig, gammal gubbe

Vårt barn blir bortrövat av en skallig, gammal gubbe. :-o

Måste säga, att det går verkligen fantastiskt bra att springa med barnvagnen. Rullar på hur mjukt och fint som helst! Anar att jag kanske främst har lufthjulen att tacka för det.

Och Ellen sover så sött; slocknat efter någon minut. Bägge gångerna sov hon en halvtimme, och låg nöjd och stilla även efter att hon vaknat.

Bilden överst är från första springturen tillsammans (10km). De två andra är ifrån igår (11km). ... Känns lite onödigt att gå på en kort springtur om man ett tag klär på Ellen, lägger ner henne i vagnen, osv osv. :)

Idag blev det dock ingen tur. Regnat hela kvällen. Tur det finns en dag imorgon också.

Lycka!

Löptur med Ellen, åtta veckor.

Och det gick hur bra som helst! Detta kommer jag och Ellen att göra om. Många, många gånger.

På tal om sångens värde

Ett roligt sammanträffande. Under dagens backträning lyssnade jag, min vana trogen, på poddradiosändningar. Efter ett -- som alltid -- naggande gott avsnitt av Aristoteleen Kantapää var det Sommar i P1:s tur. Närmare bestämt Helena von Zweigbergk.

Ämnet hon pratade om var bland annat musikens betydelse, och människans medfödda behov av denna.

– I mitt program ska jag prata om hur musik både kan förvrida huvudet på en och vara en highway till ditt sannaste jag. Musiken jag ska spela är exempel på det och allt däremellan. Samt ha tydliga kopplingar till min egen historia. Det blir raffel och vemod.

Lite småsynkronistiskt, med tanke på det förra inlägget.

---

(Lyssna på hennes program här eller genom att klicka på namnet ovan!)

Barnsånger

Under den där första tiden, när Ellen ännu inte riktigt kommit på att man kan vara nöjd och vaken på samma gång, fanns det några saker vi var extra tacksamma över. En av dem var gungstolen. En annan bärsjalen. Utöver det, och ofta förekommande tillsammans med de andra, var sången.

Undrar om vi inte sjöng för henne redan första natten hemma. (Natten på sjukhuset var vi nog allt för trötta, och allt för fyllda av förundran ännu för att ens komma på tanken.) Har för mig att inget riktigt hjälpte, just den stunden, fram tills vi kom på att sjunga. Vet inte om det var sången som sådan som lugnade henne, eller om hon tystnade utav blotta förskräckelsen inför vidden av pappas tondövhet och brist på taktsinne --- kanske var det mammas mer fagra och tonriktiga röst ---, men lugn blev hon. Åtminstone för stunden.

Sen dess har det alltid varit ett säkert kort att sjunga, när det kniper i magen eller då världen känns kall och hård. Så gott som alltid hjälper det. Och, vill jag tillägga, om det inte hjälper Ellen så hjälper det i alla fall pappa. Det är inte alltid så lätt att hålla sig lugn och fridfull när man har en mun vid sitt öra som släpper ifrån sig de mest hjärtskärande skrik. Men att sjunga underlättar fantastiskt mycket. Det är lättare att lugna henne, med sitt eget lugn, när man kan luta sig tillbaka på sången.

Favoriten hittills har, utan tvekan, varit Trollmors vaggvisa. (Då det är jag som sjunger. När mamma sjunger är det Sov du lilla videung som gäller!) Hon ligger med örat till mitt bröst, och darrar lätt av en djup stämma som gör sitt bästa.

Men jag har en fantastisk förmåga att glömma bort såväl text som melodi: redan andra dagen hade jag bara tappat bort melodin. Och det händer fortfarande titt som tätt. Som tur var är den rätta känslan viktigare än den rätta melodin. Så jag kör på, och hittar på ton efter ton. Ellen verkar inte bry sig. Däremot kan det ju vara betydligt mer irriterande för Linda. Så hon kommer ibland och stämmer in, försöker hjälpa in mig på rätt steg av visa. Det funkar. Så länge hon är i rummet. Sen lever melodin sitt eget, konstiga liv igen.

Men nu har jag införskaffat lite hjälp utanför ifrån! Bä bä vita lamm, en cd med barnsånger av Alice Tegnér. Och the sångbok: Nu ska vi sjunga.

Har ni tips på andra?

Karlstad Stadslopp 2009

Trodde jag sprungit två stadslopp i Karlstad sedan tidigare, men upptäckte att det här faktiskt var det fjärde. Där ser man.

• 2009 --- 43:58, placering: 339.
• 2008 --- 43:17, placering: 198.
• 2007 --- 44:03, placering: 295.
• 2006 --- 42:28, placering: 237.

Med tanke på att jag sprungit väldigt lite under en-två månader innan loppet --- först p g a vårvaderna, som irriterade väldigt länge[1]; sen tack vare Ellen ---, så känner jag mig ändå hyfsat nöjd. Upplevde mig inte riktigt laddad för loppet varken fysiskt eller psykiskt.

Men nu, nu känner jag mig sugen på att springa! På att träna upp hastighet. Och har hittat lite intressanta artiklar om just det på nätet den senaste tiden. Så mer om det inom kort!

---

[1] Kanske blev benen lite överbelastade i april också...

Världens finaste tår

Sjalbarn

Jag har tänkt att Ellen ska bli ett sjalbarn.

Nervöst? Om.


Stolt? Om!


Roligt? Om!


Tittut!

Sommar är snart här!

Här är hela listan för Sommar i P1:s värdar till den kommande säsongen. Hela två finlandssvenskar! Och ingen av dem är Mark Levengood! Oj ojoj.

Juni:

20 Ingvar Kamprad
21 Tomas Ledin
22 Hanna Hellquist
23 Helena von Zweigbergk
24 Alexander Stubb
25 Malin Åkerman
26 Kjell Lönnå
27 Linda Olsson
28 Eric Bibb
29 Hans Alfredson
30 Sofia Jannok

Juli:

1 Erika Bjerström
2 Joe Labero
3 Cecilia Frode
4 Lena Philipson
5 Herman Lindqvist
6 Jonas Gahr Støre
7 Nour El-Refai
8 Roger Wallis
9 Malin Baryard
10 Christian Lindberg
11 Jonas Björkman
12 Prinsessan Birgitta
13 Sara Paborn
14 Katerina Janouch
15 Håkan Nilsson
16 Ann Heberlein
17 Elizabeth Gummesson
18 Kristian Luuk
19 Per Olov Enquist
20 Madeleine Westin
21 Johan Lindeberg
22 Lasse Berg
23 Malin Sävstam
24 Kerstin Hessius
25 Morgan Alling
26 Ola Salo
27 Petra Mede
28 Arash Labaf
29 Mathias Dahlgren
30 Laleh Pourkarim
31 Peter Englund

Augusti:

1 Alex Schulman
2 Anders Wall
3 Sverre Sjölander
4 Anne Sofie von Otter
5 Jerry Williams
6 Johan Eliasch
7 Jörn Donner
8 Bodil Malmsten
9 Anders Lundin
10 Nahid Persson Sarvestani
11 Owe Thörnqvist
12 Frida Hyvönen
13 Günter Graffenberger
14 Laila Bagge
15 Jan Guillou
16 Sommar 2009 i backspegeln

Gôttmos

Något som Leopold tycker om nästan lika mycket som gröna oliver, är
potatismos.

The whole world, in his hands

En dotter.

Nu har nedräkningen stannat -- en halv vecka före beräknat datum. Födseln gick fantastiskt bra. Och hon är fantastiskt fin. Förstås. Vägde 2,9kg och mätte 50cm. Inte så stor, kan man tycka, men helt lagom, givetvis. ;) Namn har hon ännu inte. Det kommer.

Hon föddes den 17 maj --- så hädanefter kommer hela Norge flagga för henne. (Vilken nordbo hon är! Halv svensk; halv finsk; född på Norges nationaldag.) Och sedan måndag har vi varit hemma.

Vi är förstås trötta, som sig bör, men tycker det går bra överlag. Som ni märkt på hur länge det tog förrän det här inlägget kom hit, så har vi dock --- minst sagt --- händerna fulla.

Men nog skrivet nu. Ni vill förstås se henne.

Enkelsiffrigt, baby!

Nu är det då inte längre än nio dagar kvar. Med andra ord har det varit fritt fram för lillingen att komma sedan tre dagar tillbaka. Oddsen är ju förstås rätt låga för att det blir just på utsatt datum -- 5%, tycker jag mig ha läst. Plus/minus två veckor är gaffeln.

Hur långsamt gick inte de första tre månaderna!
Hur snabbt har inte de sista tre månaderna runnit iväg!

Enkelsiffrigt antal dagar kvar. Spännande kommer inte ens nära sanningen. Vem är det som ligger där inne?!

Själv har jag siktet inställt på att få reda på vid beräknad dag -6. Alltså i lördag. Att det blir en liten schlagerbaby.

Föreställ er en förlossningssal. Sveriges bidrag kommer upp. Linda krystar för sista gången och följer Malena ända upp till de där högsta tonerna. Publiken (i tv:n) applåderar och en nyfödd har kommit till världen.

Osannolikt, säger ni? Ingen tv på rummet? Vem f*n bryr sig om Eurovisionen när en baby ska födas? Helt rätt, helt rätt; jag bara fantiserar. Men medge att det är lite roligt. (Lätt att säga #1: just nu. Lätt att säga #2: för mig som inte behöver nå upp till tonerna. Absolut.)

Å ena sidan har jag alltså siktet inställt på en schlagerbaby. Å andra sidan är det ju väldigt snart. Det är nästan nu.

Det här kan låta lite konstigt, men för mig är största problemet just nu hur vi ska ta oss in. Det är ju inget dilemma, egentligen. Vi har både plan, plan b, c, d och e. Vi har (utan inbördes ordning) taxi; vi har grann-Johan #1; vi har grann-Johan #2; vi har ambulans; vi har min cykel (dessvärre har jag inte köpt cykelkärran ännu, hmh!).

Känns lite halvjobbigt dels för att det så att säga är och förblir ett frågetecken ända tills det rätas ut i stunden -- och sånt är alltid lite stressande --; dels för att det känns som en av de få sakerna som faktiskt borde vara min sak att göra. Blivande fäder stöttar, håller hand och allt det där, och så kör de -- lätt panikslagna -- in till förlossningen med mamman. Men bristen på körkortsinnehav gör att det helt enkelt får gå mig förbi. Det känns lite trist.

Slutet på terminen (finska)

I höstas hade jag min första finska kurs på Medborgarskolan. Den fick en fortsättning på våren, bemannad av modiga pionjärer. Dessutom ordnades, förutom fortsättningskursen, en andra rond av nybörjarkursen.

Sedan början på året har jag alltså haft fyra undervisningstimmar i veckan. Och måste säga att de har varit mina vattenhål under kund"tjänst"arbetsveckorna [1], [2], [3], [4]. Att ändå få känna mig som en lärare under några timmar per vecka.

Ibland kunde dagarna ju kännas lite halvlånga -- att sitta, dagen innan, och planera för finskan när vad som väntade var en åtta timmars telefonarbetsdag följt av fyra timmar finska ända till klockan tio över nio på kvällen. Dagarna kunde kännas lite långa -- det vill säga ända fram till att finskatimmarna faktiskt började. När deltagarna väl dök upp och vi kom igång var det så roligt att all eventuell trötthet sjönk långt bak i medvetandet. (Att det sen kanske dök upp igen, väl hemma, är en annan femma -- som bäst lämnas onämnd.)

Som sagt, vattenhålen i ökenveckorna.

Men nu börjar terminen nalka sig sitt slut, för såväl nybörjar- som fortsättningskursen. Jag vill tro att de har lärt sig något; jag vet att jag har gjort det. Dels för att jag inte undervisat språk tidigare; dels för att jag inte kunnat knappt någon som helst grammatik sedan tidigare. Har fått läsa på en del grammatik för att kunna förklara vissa saker, varför man gör som man gör, säger som man säger. En utmaning, har det varit. En rolig och givande sådan.

Fortsättning i höst? Vet ännu inte.

Men varför inte avsluta inlägget med en liten trudelutt av Monty Python, "Finland":

Bredare text

Gjort en liten finjustering här på bloggen; "text-delen" är nu lite drygt en tiondel bredare.

Vilket betyder att bilder m m kan visas lite större i texten. Läs: ni behöver inte längre, i en lika hög utsträckning, klicka på bilderna för att se dem större. För de är, i många fall, stora nog som de är, direkt när ni ser dem. Hoppas jag.

Eller så märker ni inte alls att något har ändrat. :-P
---Jag tycker i alla fall det är snäppet bättre så här. Vad säger ni?

Aprilspring

Jo, jag vet. Det är inte länge sedan jag lade upp ett sånt där tråkigt springstatistikinlägg. Trots det, är det dags för ett nytt. Jag är nämligen hyfsat nöjd över april.

Dels blev det rätt mycket sprunget.
Senast jag sprang så mycket under en månad var i juli 2007!

Dels gick det i medeltal lite snabbare
än vad det gjort tidigare under 2009.

Därutöver fick jag in två långturer; 21,5km som jag berättade om senast, men också en rätt jämnt 25km!

Var faktiskt en rätt trevlig runda. Först runt Örsholmen, längs med vattnet; sen till Alster via skogsvägen; upp till universitetet; tillbaka in mot stan via Kroppkärrssjön; nästan fram till Borgmästarbron, och så hem, via Sundsta tjärn.


Som ni ser på puls och hastighet, så sprang jag rätt lugnt och långsamt. Lägre tempo än förra långturen -- men, å andra sidan, blev det ju också längre.


Här har ni hela april. Tittar ni noga, ser ni att årets snabbaste tur hittills faktiskt kom i april också. Tempot var 4:20 min/km, men så var det en mycket kort tur också, bara 4,7 km. Därför räknar jag liksom inte med den riktigt. Ska vara minst sju km för att vara på riktigt. ;-)

Senast jag var ute, var långturen 28 april. Har hållit upp nu i fyra(!) hela dagar. (Vårvader m m.) Vilket förstås innebär att det kliar mer än lite nu. Funderar på att ladda ner en högtempolåt från Podrunner och försöka få in en riktigt snabbt länk idag.

---

Springstatistiken som vanligt levererad via Polaring.