Nightmare on Longstreet

En bebådelsedag with the Niemis.

Man hinner med en del.

För ett år sedan [pt.1]

... fick muminmamman ännu stå ett steg extra ifrån spisen.

(Större @ flickr.)

Vilken dag.

Hunnit med mycket.

Gjort stan — inklusive tur till Bagdad, och de fyrtio rövarnas håla.

Lunchat på Vilmas, alla fyra. Bara en sån sak!

Köpt metspön, och provat dem. (Inget napp; kanske inte så konstigt med noll agn. Förlorade dessutom krok och blysänken. Jaja.)

Och så stickat lite.

Ei paha.

Grattis på oss!

Treårig bröllopsdag. Puss på dig, älskling!

Tre kilo underverk!

Tre kilo underverk kom till oss igår, kvart över nio.

Allt gick bra. Alla mår bra. 

Linda överöstes av beröm på förlossningen. Undrar minsann om de inte var lite imponerade, så där på riktigt. Tror jag det.

Klockan 16 var vi hemma igen. Till Ellens stora förtjusning.

Storasyster är stolt, så stolt. Och duktig, så duktig.

Jag vet. Låter The Ark besvara det.

Vad gäller namn får ni däremot helt enkelt vänta.

Inte den här gången heller!

Medan jag och Ellen byggde snögubben försökte Linda gömma sig. Precis som förra gången gick det inte så bra.

Välutrustad snögumma

Vi hade snö ett halvt dygn! Tjoho!

Det är nu en vecka sen, och dessvärre finns inget kvar. Men som tur var passade vi på att bygga en snögubbe snögumma, när snön väl var här!

En rätt välutrustad sådan. Medan jag höll på att fästa huvudet, så satte Ellen fast andra kroppsdelar. Stolt som en jag-vet-inte-vad sprang hon sen till mamman, högt och glädjefullt tjoande:

Jag har byggt en snippa! En snippa, mamma!

Den stiliga hatten är Lindas kreation.

God Jul!

Baby tickern är tillbaka!

Så var den tillbaka, på förekommen anledning.

Mamman Ellen

Fast det är ju inte mamma hon ska bli egentligen, utan storasyster. I januari, är det tänkt. Men den lilla varelsen-i-vardande påverkar redan Ellen i stora mått. 

Följande bilder behöver knappeligen förklaringstexter. Det är ju tydligt att Ellen vet vad hon håller på med.

Sagor är viktiga. Och att gosa.
Och att förklara hur världen funkar. Sånt mammor gör.
Liksom storasystrar.

Och att snusa på huvud.

Glad midsommar!

Hoppas ni hade en trevlig afton, och fortsätter ha en glad midsommardag. Om än molnig, ifall vädret hos er påminner om det värmländska.

Igår hade vi en -- åtminstone för oss --- något nyskapande midsommar. Vem vet, kanhända början till nya traditioner? ;-)

Under middagen dracks det någon snaps --- men inte till Helan går eller dylikt. Nej, tösabeta fick vara med och bestämma, och då blev det förstås olika verser av Pippi Långstrump som vi sjöng. [Texten hittar du här, Du kan höra Inger Nilsson sjunga den här @ Youtube.] Sången lämpade sig förvånansvärt väl till ändamålet!

Midsommarstång hade vi. Som synes. Och visst sjöngs det. Samt dansades. Prästens lilla kråka, Små grodorna, Vi äro musikanter --- men även här kom Ellen med ett innovativt förslag. Hon fick önska sig en sång, och valde då, föga förvånande för dem som känner henne, sin all-time favourite (så långt), nämligen Sankta Lucia. (Se även det här tidigare inlägget.)

Så vi skred runt majstången allihopa, med händerna ihop, sjungande om att Natten går tunga fjät. Jo, det finns video på det. Nej, jag vet inte om det kommer upp. :P Men roligt hade vi. Inte minst den lille. 

Grattis på oss!

För exakt ett år sedan var det lite nervöst.

Ellen hade döpts för en timme sedan, i domkyrkan. Vi var i Kil, väntade in timme T, för att gå ner till hembygdsgården och överraska de intet ont anande gästerna med ett bröllop!

Vad fint det var! Tack än en gång till alla ni som var där!
och
Grattis på oss!

Bröllopet

Ellens dop

Mer om dopet kan du läsa här; och om bröllopet här.

Bröllopet

Nog med glimtar![1], [2] Nu är det äntligen dags för bröllopsinlägget!

Fast det var ju inte tänkt att bli ett bröllop från början. Trots den långvariga förlovningen. Nej, det var dop---och bara dop---det skulle vara. Linda hade ju alltid drömt om ett vårbröllop... (Hembygdsgården var för övrigt bokad och klar för bröllop den 6 juni 2009, men då en viss fröken Niemi var väntad ett par veckor innan, beslöt vi oss för att skjuta bröllopet på framtiden.) Det var för dop vi hade bokat Kils hembygdsgård; till dop vi skickat inbjudningar.

Men så, en morgon dryga månaden innan, undrade Linda om vi skulle ha "nattamat" också, för oss och gäster, efter middagen vid hembygdsgården. "Men älskling, hör du inte vad det är vi planerar! Domkyrkan, hembygdsgården, nattamat---det här är inte ett dop, det är ett bröllop," svarade jag. Ett ögonblick av tystnad. Sedan: "Jamen -- vi gör det då!" Och så började vi kolla runt lite, hur länge det skulle ta att få en hindersprövning, er, prövad; om det skulle gå att få en präst till bägge högtiderna; skulle ringar hinna bli klara i tid; klänning!, kostym!, och så vidare.

Hindersprövningen kom på en vecka. Prästen Katarina ställde gladeligen upp på såväl dop som bröllop. Ringarna sattes på expressgraveringståget, och var klara på några veckor. Kostymen hittades smärtfritt; klänningen var det knivigare med, men det fixades det också (efter om och några men). *puh* Nu var det bara att tuta och köra!

Att inte alla visste vad som komma skulle tog udden av pressen. Det behövde inte vara så högtidligt (eller -travande); allt behövde inte vara helt perfekt (men var det ändå!). Det var ju "bara" ett dop. *fniss* Vi ville dock inte överskugga Ellens dag. Det skulle vara både-och. Så Ellen hade domkyrkan för sig själv. Vi väntade. (Och så hade ju Linda dessutom alltid drömt om ett utomhusbröllop.)

Till en början berättade vi bara åt de blivande gudmödrarna, våra systrar. Men tänkte sedan att även föräldrarna måste få vara involverade. Och tur det, annars hade nog syster och svägerska kanske haft lite väl mycket att tugga sig igenom.

Efter dopet i Karlstad domkyrka skulle alla mötas upp för tilltugg vid Kils hembygdsgård. En halvtimme efter ankomsten---hedersgästerna fortfarande frånvarande---började Patrick spela Mendelsohns "bröllopsmarsch" på akustisk gitarr---och jag och Linda tågar nerför backen, med prästen bakom oss! Samma härliga Katarina som döpte Ellen.

Och så gifte vi oss. Under eken. I solens varma strålar. Bland släkt och vänner. Med Fryken som bakgrund.

Allt var precis som vi drömt. Från årets sista sommardag till vänners skratt och tårar.

Efter var det skålar, underbart god mat, mer och mindre spontana tal och flera skålar, skratt och till och med en bröllopsvals.

---

Bilderna är tagna av mig, pappa Bertel, mamma Kerstin, svägerskan Tina, svärmor Margareta, Manne och Sofie, Kim, och Sara. Filmen är inspelad av Kerstin.

Dop

Den 26 september var en alldeles extra fin dag, kanske årets sista sommardag.

Vänner och familj strålade samman från när och fjärran, för att vara med i Karlstad domkyrka, då Ellen Anna Maria Niemi döptes. Hon var så duktig; vi så stolta föräldrar.

Systrarna Linda och Tina är Ellens stolta gudmödrar, och vi hade turen att få Katarina som präst!

Bilderna ovan är tagna av mig, pappa, Kim, och Sofie.