Vintersol.

Förra veckan var det både soligt och vintrigt.

Vi sprang ut och njöt.

 

Och njöt.

 

... Tur var väl det, för sen kom det en vecka av feber, snörvel, krakel, [censurerat], och mera feber. 

Två skäl varför vinterlöpning är så bra

Det är vinter. Idag lite mer än på andra dagar. Löparen i mig stornjuter.

(1) Det går inte att springa fort. Det är liksom bara att släppa den tanken helt och hållet; inte ha några ambitioner åt det hållet alls. Istället satsa på långt och länge.

(2) Varje tur har ännu större potential än vanligt att bli små äventyr --- inte minst snöyriga dagar som denna. Det är omväxlande, utmanande underlag. Nästan lite offroad-känsla; terräng fastän man fortfarande är inne i stan. Kort sagt: det är roligare. Och dessutom ännu skönare, väl inne i värmen.

Halkan är inget problem, så länge du inte försöker springa fortare än vad som är lämpligt. (Hur fort är det? Du märker när du börjar falla. Långsammare än så.) Det blir ett lite annorlunda steg; annorlunda landning och avstamp -- detta är vinterlöpning, helt enkelt. Men passa på och njut vid ex vis tunnelpartier, då du stöter på den gamla vännen friktion! Ta då ut stegen, och tygla åter tempot när snön närmar sig. Köp broddar, om så. Då är inte ens is ett problem.

Tvärtom -- halkan bidrar bara till en naturlig fartlek! Stundom är det slirigt; stundom fäster det; ibland vet man inte så säkert. Eftersom du anpassar farten därefter --- vilket betyder ger järnet!! när du kan --- så får du också in korta spurtar och lugnare partier. På ett lekfullt, omväxlande sätt. Fartlek!

(Bonus-fördel) Det blir spår. Lite roligt när man kör FiveFingers, och lämnar tåspår. Alltid är det någon som blir konfunderad. (Japp. Sån humor har jag.)

Så. Ut och spring!

[EDIT 27 dec 2012: Om Halka = fartlek, ovan.]

Inte den här gången heller!

Medan jag och Ellen byggde snögubben försökte Linda gömma sig. Precis som förra gången gick det inte så bra.

Välutrustad snögumma

Vi hade snö ett halvt dygn! Tjoho!

Det är nu en vecka sen, och dessvärre finns inget kvar. Men som tur var passade vi på att bygga en snögubbe snögumma, när snön väl var här!

En rätt välutrustad sådan. Medan jag höll på att fästa huvudet, så satte Ellen fast andra kroppsdelar. Stolt som en jag-vet-inte-vad sprang hon sen till mamman, högt och glädjefullt tjoande:

Jag har byggt en snippa! En snippa, mamma!

Den stiliga hatten är Lindas kreation.

Nytt år.