Holi: färgfesten

Dansandet och festandet (drickandet) hade börjat redan på dagen innan bålet tändes.

Men höjdpunkten var ju dagen efter. Då var det dags för vad Holi är känt för: färgkastandet. Och nog kastades det färg.

Och sköts, med både små och stora pickadoller.

Färgen står för Krishnas [wikipedia] lek med människan. Hur alla är lika inför gud. Närmare bestämt handlar berättelsen om kärlek, och Krishnas älskade Radha. Krishna är den mörke, mörkhyade (porträtteras oftast blå). Radha hade ljus hy. Han beklagade sig för mamma Yashoda om detta, att det var orättvist. Hon föreslog då att Krishna skulle smeta färg i ansikte på Radha, vilken färg han än behagade. Änd thö rest, äs thei sei, is histåry.

Under Holi är det okej att göra sånt som man vanligtvis inte kan göra. De normala sociala reglerna gäller inte. Exempelvis var det en ung man, som jag ofrivilligt orsakat lite besvär för. Normalt sett hade han inte chans att uttrycka detta, men nu fanns det möjlighet. Han kom fram med en flaska färg, och började smeta på -- rätt hårdhänt. Handflata efter handflata med färg, samtidigt som han sa "jag är inte arg; jag är inte arg." När vi träffades efter Holi var det hela också utspelat.

Holi är en vårfestival. Det är en festival var man firar det godas vinst över det onda. Det är också en ny början. Man bränner allt det gamla i bålet; man lämnar efter sig allt det man inte vill ha -- det bränns upp. Det omvandlas i elden. Och så påbörjas något nytt i o m Holi, färgkastandet. Man börjar på en ny kula, var alla är jämlika. Allt gammalt groll lämnas därhän.

Vid sen eftermiddag är det livliga färgkastandet över, och man går och tvättar sig. Man tar på sig nya kläder -- gärna vita.

Och så går man och träffar vänner. Man hälsar på; man kramar; man sätter en liten tika färg i pannan (men inte mer än det).

Jag var förresten lite orolig för kameran, på förhand. Men det gick bra!

Större bilder hittar ni ju, som alltid, @ flickr.

Det här var det tredje och sista inlägget om Holi. De två tidigare handlade om förberedelser och eld.

Holi: elden

Kung Hiranyakashipu var som sagt småputt på Prahlad, pojken sin, som tillbad Vishnu. Kungen bad sin syster Holika ta hand om saken -- och hon försökte döda honom genom att sätta sig i elden med Prahlad. Holika var nämligen immun mot eld. Men tji fick hon! Tack vare sin tilltro till Vishnu omvändes rollerna. Prahlad räddades, och Holika brann upp.

Ni ser Holika brinna nedan. Prahlad [flickr] har tagits bort innan man tände elden.

Stämningen var hög sedan innan, man hade dansat och festat loss sen eftermiddag. Elden tändes elvatiden på kvällen. Efter att den tänts gicks det och sprangs runt elden.

Några kastar även sånt som är oönskat i elden. Det här ska f f a förstås symboliskt. Man går runt elden, och för varje gång så kastar man vad man vill bli av med i elden, exempelvis ilska och irritation, benägenhet att stressa upp sig eller oroa sig i onödan. Bland annat ett gäng unga män som kom på rad, och för varje varv kastade de med tom näve något i elden.

Genom elden förvandlas det onda till något positivt. Den aska som blir kvar är så att säga välsignad, helig. Den plockas upp och används.

Dansande höll på ett tag till, efter att elden börjat lägga sig. Det gällde att lägga sig i tid för att ändå orka ta itu med det riktiga festandet, följande dag. ---Till vilket även vi återkommer imorgon.

Fast först, två av mina favoritbilder från resan:

Det här var del två av tre utav inläggen om Holi. Läs gärna även förberedelserna och färgfesten.

Holi: förberedelser

Nyss, när jag var i Indien, fick jag äntligen fick jag se Holi på riktigt. Det var en upplevelse.

Kommer några bilder de närmaste dagarna. Ifall du missat tidigare bilder, se då albumet "Indien 2014" på Flickr. (Kommer fortsättningsvis läggas till bilder ytterligare en vecka eller så. Jag kör på ett par bilder per dag.)

Men det var Holi jag skulle komma till. En minst sagt färggrann festival. (Ja, högtiderna brukar kallas "festivaler", fast det kanske inte riktigt är rätt ord. `Högtid', å andra sidan, tar kanske inte riktigt fasta på det festliga. Nåväl, jag blandar lite som jag tycker. I det här fallet kanske `festival' ändå inte är helt fel.)

Det handlar om en vår-högtid. Det handlar om guds lekfullhet med människor -- i det här fallet Krishna, en form Vishnu fötts som på jorden. En färgernas festival. Det handlar om att det goda övervinner det onda. Det handlar om Prahlad, son till den onde demonkungen Hiranyakashyapa. 

Men vi kommer till det. Än så länge är vi vid förberedelserna.

Någon vecka innan det hela brakar loss är förberedelserna i full gång. Här håller man t ex på att bygga det bål var Hiranyakashyapas onda syster Holika kommer försöka döda Prahlad. (Vi återkommer till det.)

Ganga Mahal, universitetets studiecenter och mitt hem för vistelsen, syns för övrigt i bakgrunden.

Det är framför allt unga och barn som jobbar på, men alltid nu och då kommer någon äldre för att kolla till konstruktionen. Här är det ännu mest grönt. Men det kommer fyllas på av allehanda material. Allt från Ericsson-skyltar till cykelringar.

Barn upprättar också hinder lite varstans, och ber om "Holi-skatt", för att bekosta festligheterna. De ber turister; de ber lokala; de går från butiksägare till butiksägare. De är riktigt, riktigt laddade.

Tidigt på dagen D. Bålet tänds sent på kvällen.

Närbild; onde Holika som håller gode Prahlad i sin famn.

Prahlad tillber Vishnu, vilket man lugnt kan säga att pappa demon inte gillar. Vilket är varför kungen försökt döda Prahlad på lite olika sätt och vis. Här är det nu faster Holika som ska göra ett försök. Hur det går --- får ni reda på imorgon. (Om jag får tummen ur, som planerat. Annars får ni påminna mig.)

Det här var det första inlägget av tre om Holi. Läs gärna även om elden och färgfesten.

Best of sommar 2013, del 2

Bröllop! Syster gifte sig --- numer fru Högström. Ett fint bröllop, som lämnade många fina minnen. Både av släkt, vänner, och inte minst brudparet och brudnäbben!

Här är några bildfavoriter.

Bildspel gjort med Admarket's flickrSLiDR.

Här ser du dem @ flickr.

Påskhäxa från förr

En bild av en påskhäxa från 1988.

Har ni haft påskhäxor som hälsat på er? Det har inte vi. Traditionen skiljer sig för övrigt lite mellan Sverige och Finland -- faktiskt, inom Finland också, efter språkgränsen. I Finland går de finska häxorna "virpomaan" på palmsöndag; man ger videkisskvistar, gärna prydda med färggranna fjädrar, i utbyte mot karkki eller dylikt. Kvistarna passar ju lite, om än lite långsökt, ihop med just palmsöndag också? Till saken hör även en ramsa (mer om den straxt). Nu är det ju inte sagt att alla gör så här, att alla lägger ner sig så pass mycket. Men några gör det!

De finlandssvenska häxorna, samt häxorna i Sverige, går istället ut på påskafton eller däromkring. Man har inte med kvistar och säger inte några ramsor. I Sverige har man däremot påskbrev, i praktiken teckningar ritade av, får man hoppas, barnen som går och påskar. Själv minns jag inte att jag skulle ha haft något annat än en tom kaffepanna som jag hoppades fylla med karkki. :)

Men tillbaka nu till vad de finska barnen i Finland sjunger som välsignelse för det nya året när de kommer och påskar med sina fäderprydda kvistar. En tradition jag tycker om! Dels gillar jag tanken som sådan, att det med kvisten kommer en välsignelse för året; dels gillar jag att man har lagt ner tid på att inte bara klä ut sig utan både ha med kvist och ha lärt sig ramsan. ... Dels kan de vara jäkligt söta, småhäxorna, när de står utanför dörren och virpoo! :-D Vilket vi erfor i Helsingfors. (Var nog den enda gången någon knackat på.)

Har tidigare inte vetat exakt vad det är de sjunger, förutom då förstås att det börjar med "virvon varvon", och så vidare. Men så stötte jag på en artikel hos YLE var hela citerades:

Virvon, varvon,
tuoreeks, terveeks,
tulevaks vuodeks,
vitsa sulle, palkka mulle!

Mie virvon vitsallain
toivottelen terveyttä, menestystä
enkä paljon palkkaa vaadi, enkä velkakirjaa laadi


Virvon varvon vitsasella,
koskettelen pajun oksasella,
isännälle ikä pitkä,
emännälle perä leveä,
tyttärelle punaset posket,
pojalle hyvä hevonen.

Siulle vitsa
miulle mitä vaan.

Virpoi, varpoi vitsat siul,
kana ko munnii, nii muna miul!

Den med färg markerade delen ifrån ovan i fri översättning[1]:

Väver trolldom med mitt spö,
berör med videkvist,
långt liv åt far,
bred bak åt mor,
röda kinder åt syster,
en bra häst åt bror.

En kvist åt dig,
vad som helst åt mig.

Fint, va? x-D

---

[1] Gällande översättningen av "virvon varvon" så tas förslag med alternativ emot med glädje! Vad jag vet betyder det som sådant inte egentligen något, men i o m ändelsen tycker jag ändå det är något uttalaren aktivt gör. Och så tycker jag det låter lite vävande. :-P Försökte med "hokus pokus", men det låter helt enkelt inte lika bra. Så det fick bli så där istället. Men, som sagt, om någon har ett annat, bra förslag på hur man kunde översätta det, berätta gärna!!

EDIT (14/4): Ändrat "häxdag" för Finland/Sverige efter en kommentar. ... Och så blev det lite ytterligare småändringar av bara farten! ;-)

Bhaiyadooj

Två dagar efter Diwali var vi inbjudna hem till Ashish för att titta på bhaiyadooj ritualen. ("Ritual" får mig att tänka på mörka kåpor, månsken och häxkittlar. Men nu är det ju alltså då inget sånt som jag syftar till. Ingen av gångerna jag använder ordet. "Festival" funkar bara inte i mindre sammanhang, även om det i andra, större sammanhang känns... festligare? Mer träffande. Inte lika många negativa associationer i mina öron.) De kallade den även för "brother and sister ceremony." (Mm. Ceremoni vore ju ett annat, möjligt ord. Här tänker jag på kungar, drottningar, riddare och adling. Nåja... Ni har väl fått en bild vid det här laget vartåt jag siktar, och vad jag inte menar. Hoppas jag.)

Då vi kom in var ovanstående mandala redan färdig. Efter en satte sig systrarna i huset, och mamma Mira, runt mandalan. Började dekorera den med attiraljerna på fatet ni ser i bilden. Inne i mandalan ser ni bland annat Ganga (cirklarna); ett ljus (ovanför cirkeln i nedre, högra hörnet); en kung och en drottning (paret som håller varandra i hand); solen (övre vänstra hörnet) och månen (övre högra hörnet); en spis samt man och hustry (ovanför det ovannämnda ljuset); ett träd (något snett uppåt och till vänster om kungaparet); en orm (längst till vänster); med mera.

Efter en stund kom det ytterligare gäster, flickor från grannskapet. Då de hade benämnt ceremonin till "bror och syster ceremoni", så hade vi förväntat att såväl bröderna som systrarna skulle delta. Så var inte fallet: det var bara kvinnor kring mandalan. Till höger ser ni mandalan färdig-dekorerad. Av bomullen ni såg i skålen, gjorde de ett gul-randigt band. Det symboliserade långt liv för bröderna. Det nämndes även att det fanns sju bröder i mandalan; systrar hörde jag inget om. (Drottning och hustru fanns, men systrar?)

Det här går som en röd tråd genom de flesta festivaler, de flesta ritualer och ceremonier vi varit med om. Det är kvinnorna som utför det hela, och de gör det för männen -- närmare bestämt, för sönerna, eller, som i det här fallet, bröderna. Vilket är varför jag blev lite besviken på bristen av broderligt deltagande i den här ceremonin också. Men jag tänker att männen kanske inte skulle vara så intresserade av att vara med heller. Kanske. De har sina sätt att umgås, och det här -- ritualer i olika former -- verkar vara en stor del av kvinnornas sätt att umgås.

Männen träffas ute, på gatan, i affärerna, i gatucaféerna. De ses på kvällen, ute. Det är sällan jag har sett indiska kvinnor sitta på ghaten i grupp. Men det finns alltid unga män som gör det (ie. sitter på ghaten i grupp).

Till namnet gör kvinnorna det för sönernas, för brödernas skull -- men i praktiken känns det som att det är för deras egen skull. Jag gör säkert en alltför välvillig tolkning; visst är det tråkigt att fokuset ligger så snett, genusmässigt. Och visst tänker jag efter de stereotypa mönstren i funderingen ovan; det borde jag kanske inte göra. Men undrar om alla ändå, egentligen, får som de vill. Männen håller på med sitt; kvinnorna träffas, pratar, grejar. För traditionerna vidare, som de kulturbärarna de är. De säger att de gör det för männen, för att hålla dem nöjda med att vara utanför.

Äh, jag vet inte. Försöker hitta logiken där bakom. Hur tänker ni?

På bilden till höger är musar. Den används i bröllop till att -- just det -- mosa (... krossa ...) ris; om jag förstod det rätt. Enligt deltagarna i bhaiyadooj, används musarn i varje ritual. Tänker att den kanske symboliserar äktenskapet; familjen, det som är det viktiga i livet.

Förresten, jag nämnde att det i mandalan fanns en man med hustru samt en spis. Under ett tillfälle i ritualen, slängdes de äkta tu in i spisen. Fick ingen förklaring till detta, men upplevde det som lite småroligt. ;-) På samma bild med mosarn, ser ni även, direkt till höger om den, de gulrandiga bomullsbanden jag nämnde tidigare.

Det hela avslutades med att broderna fick prasad. Det vill säga: sötsaker som legat kring mandalan medan ritualen utfördes. Kvinnorna kunde inte äta av just de sötsakerna -- det vill säga av sötsakerna som välsignats av den ritual de utfört; om de skulle äta av den så skulle "we get all stretchy here," pekandes på ansiktet.

Det betyder givetvis inte att de inte åt sötsaker överhuvudtaget! De hade precis samma bakelser sparade på sidan av, och åt av dem tillsammans med lite vatten eller te, efter att de var klara med ritualen. Satt ner och tog det lugnt, fortsatte småprata.

För bortgångna föräldrar

Ni minns kanske Pitri Paksh? Då, framför allt men inte bara, män utförde en ritual för bortgånga föräldrar och förfäder.

Under hela månaden Kartik (sedan några veckor tillbaka, fram till 24:e november; den hinduiska kalendern går ju, liksom den muslimska med fler, efter månen, så datumen ändrar från år till år) har lyktor lyst vid Ganges. Lyst för att bortgånga föräldrar ska hitta hem, där på andra sidan.
Visst är det lite intressant att tiden för fokus på ens förfäder infaller vid samma tid som Allhelgona? Tiden må vara längre här -- räknar man med Pitri Paksh, fram till slutet på Kartik, så blir det ju drygt en och en halv månad --, men ändå. Det är ju trots allt ungefär samma sak, vid samma tidpunkt på året.

Morgon-aarti

Varje morgon vid soluppgång, varje kväll vid solnedgång, har man en aarti, en eld-ceremoni vid ghaten. En av de tidiga morgnarna förra veckan, då jag gått ner för att titta på Kartik Puja, fick jag även se aartin på nära håll.

Maa Kali

Det må jag säga, att det är sällan tråkigt här! :-) Satt på ghaten i förrgårkväll (tror det var förrgår; här i dagarna i alla fall) som vanligt. Drack en chai och tog det lugnt, tittade på folket. Väldigt avslappnande! Ofta träffar man på någon att prata med också. Det var dock inte det jag skule berätta om nu, utan jag undrar om ni minns Indiana Jones and the Temple of Doom? Två ledtrådar: (1) någon skriker "Kali Maa" och stoppar in handen i någons bröst, plockar ut hjärtat; (2) under en middag serveras det aphjärna, ur skallen. Ni minns ni, va? Vi kan ju lugnt säga att man inte gillade filmen särskilt mycket i Indien. Har för mig att Steven Spielberg t o m portades från landet, och filmen visades överhuvudtaget inte. (Förbudet för visningen lyftes senare; liksom Spielbergs portning.) Så förnedrande tyckte de att den var -- och det är väl inte helt konstigt att de reagerade så heller.

Nu. Tillbaka till ghaten. Jag sitter alltså där och dricker min chai, och så hör jag hur något är i antågande. Basens dunkande hörs först; lite senare kommer fler ljud inom hörhåll, och till sist syns den lite-större rickshawn med en murti på taket. En avbild av Kali! Känner igen henne på skäran. Nej, faktiskt inte; jag blev inte orolig. ;-) Ett litet tåg av dansare följde Kali -- som de följde efter Durga på Navratri.

Först bar man några mindre statyer ner till Gangaji; efter kanske en halvtimme -- under tiden dansade man -- följde Kali efter. I en båt, och iväg. Sen åkte de för långt för att jag skulle se, men jag är säker på att hon -- igen, liksom Durga pandal:sen under Navratri -- återvände till Ganga. Eller med andra ord uttryckt: slängdes i vattnet.

Kartik Puja -- på riktigt!

Det börjar vara en tid sen nu, men minns ni inlägget om Kartik Puja? Inledde ju med att erkänna att jag inte var helt hundra på att det faktiskt var just Kartik Puja, men att det hela liknade Kartik Puja rätt mycket. Nå, den festivalen var inte Kartik Puja -- det var Putra Juutika Bret, eller, kort och gott, Juutika.

Sedan några veckor tillbaka pågår däremot den riktiga Kartik Puja! Och den håller på i någon vecka till; närmare bestämt fram till Deepdiwali, vilket borde vara kring den 24:e november. (Oroa er inte, ni kommer att höra mer om Deepdiwali och, framför allt, se bilder.) Jag tänker inte upprepa vad jag skrev i det tidigare inlägget om vad Kartik Puja är, så ni får helt enkelt bläddra tillbaka dit ifall ni är nyfikna.

Förra veckan kunde jag varken yoga eller springa, utan var tvungen att ta det lugnt på grund av en släng av DelhiBelly. ---Så jag passade på att använda två av de tidiga morgnarna till att istället gå ner till ghaten och titta på kvinnogrupperna som utförde puja.
Olika dagar koncentrerar man sig på olika gudar. Den första dagen tror jag att fokus låg på Shiva, den andra dagen var dagen för Diwali, och som ni minns firade man då Lakshmi och Ganesha. Ser ni ugglorna där nere? De är Lakshmis vahants, hennes `färdmedel' (även om det inte är en särskilt bra översättning).
För några dagar sedan nämnde jag att man väldigt ofta stöter på swastikas. Alla grupper utförde en avslutnignsrit av något slag, då de återvänt efter att ha lämnat leran tillbaka till Maa Ganga (jämför med hur man kastade i statyerna av Druga som avslutning av Navratri!). Tre grupper av fem ritade, som en del av avslutningen, swastikas på marken; ofta flera stycken.

Andra tilkan!

Igår satt jag ute på ghaten då de utförde Ganga Aarti. Brukar gå ner dit på kvällarna, bara sitta på trappen och dricka en chai. Det är där man får den godaste chai:en! En stor sådan, för 4RS. (D v s ungefär 0,18€. Eftersom jag var där under aartin, så fick jag en tilka i pannan igen. Inga fotobevis den här gången, tyvärr. ;-)

Ganga Aarti är en eld-ritual som utförs varje dag vid soluppgång och solnedgång, vid floden.