Tack!

Ni som följer mig på andra ställen än bara bloggen --- se sammanställning av det mesta här ---, har lagt märke till ett antal bilder på Leo den senaste veckan. Det har varit en del av ett hejdå. Och nu har det sista avskedet tagits.

Tack, Leo! För alla de här åren. All värme, närhet. En snällare, mer vacker katt får man leta efter.

 

Från början var de två. (Eller ja, sju. Men två hos oss.)

Leopold (tv) och Ludvig (th). 

Ett bord; två katter.

Vad är det nu igen de säger om ett hem utan katter? Med två barn, ett och fyra år, kan jag inte ärligt säga det är vare sig tomt eller tyst. Men något saknas; det är klart. Och dammråttorna ser kaxigare ut än jag tycker om att se. Illa.

 

Ninjakatten

Alltså det här med att gömma sig... det har nog aldrig varit Leos starka sida.

 

Men huvudsaken är väl att han känner sig osynlig. :-)

Lite Leo emellan

Dags för lite Leopold mellan vårens eskapader och andra bilder.

Den tålmodige.

Följande bild sorteras bäst under kategorin "världens snällaste katt".

För länge sen...

... som ni sett Leopold. Hans fluff är sig dock likt. :)

Jakten på den gröna diamanten

Den här veckans (eller ja, de senaste tre veckornas) Fotosöndag var ett knivigt tema. Som tur var räds inte Leopold kameran, så han hjälpte till att klura ut något.

(Klicka för större @ flickr.)

Har man en intryckt nos får man dofta närmare. Bokstavligen. Men det gör han så gärna, katten, då det handlar om favoriten bland favoriterna --- oliver. Finns inget den här katten älskar mer än den gröna juvelen. När Leopold väl fått upp ett spår, följs det upp oberoende om det tar honom till det förvirrande kaos av verktyg för tillfällig underhållning åt en ett och ett halvåring. Inte ens ovannämnda ett och ett halvåring kan splittra hans fokus. Oliver. Ska ätas. Hellre nu än senare.


Bidrag till Fotosöndag, tema fokus, spår, doft.

Contribution to Fotosöndag ("Picture Sunday") on the theme(s) of focus, trail, scent.

Pepparkakshälsningar!

Julkorten börjar trilla in. Här kommer ett till er alla som läser bloggen! Eller som bara råkade trilla in hit nu.

Från Ellen (och Leo), anno 2009.

God Jul på er!

Ljust och mjukt

Till den här veckans Fotosöndag hade jag hjälp av mina två favoritmotiv. Ellen och Leopold.

Klicka som vanligt på bilderna för att se större versioner, på Flickr.

Bonusbild 1


Bonusbild 2


Det första egentliga bidraget


Bonusbild 3


Det andra egentliga bidraget

Leo -- lika vacker nu som tidigare

Ni har inte fått se mycket av Leopold på sistone. Men för veckans tema till Fotosöndag (oskärpa) passade jag på att fota honom.

Klicka på bilderna för att se större version (på flickr)!

Studenten

Nämnde tidigare att jag kikade efter en skrivare. Det finns en orsak därtill. Vi har en student i huset! Som tur var finns det hjälpredor. En har jag skrivit om tidigare; den andra ser ni på bilden nedan, tillsammans med Linda.

Några av er kanske undrar vilken kurs Ellen valde, med tanke på hur noga hon kikade i KAU:s kurskatalog? Det blev faktiskt inte universitetet riktigt ännu. Vi tyckte alla det var bäst att börja på dagis först. Där börjar inskolningen om en dryg vecka!

"Mamma" och "Pappa"

Ellen har ju sedan länge förstått vem morfar och farfar är, mormor och farmor, faster och moster. Även om det kanske inte heller är någon av dem hon håller kärast, Ellen, ifall man ska döma utav ordningen hon lär sig namnen. För där var ju Leopold utan tvekan först.

Oberoende om det gällde ordet "katt(en)", "Leo" eller "Leopold" så visste Ellen vem det var fråga om. Ja, faktiskt har hon haft ett alldeles eget läte för Leopold ända sedan hennes ålder räknades i veckor och inte månader (även om det fanns ett tillräckligt antal dagar för månadsräkning). Föräldrarna kunde ju få ett leende, men när Leopold smög in i rummet hade Ellen ett slags melodiöst gnyende som välkomnande.

På andra plats (inte för att vi bryr oss om rangordning; ... inte alls) har vi lika tveklöst det strålande fantastiska fenomenet "lampa". Då Ellen blivit tillfrågad var än det ena, än det andra är, har svaret allt som oftast varit just det: den där lysande tingesten.

Var är pappa? "Nejnej nej, inte det där ljushuvudet, det är en lampa; det andra ljushuvudet!" Fast där kanske man kunde vara mer förstående. "Lampa" och "pappa" låter ju ändå hyfsat lika. (Jo, låtom oss vara välvilliga nu. Det gör det ju. Lite.)

Men mamma då? "Nejnej, även om den där också är blond, så är det på grund av ljuset; 'den andra' blondinen!"

Hur låter bilen då? "Prtrtrtrtrt!" Ja, så låter bilen. Övrig släkt, katter, lampor och bilar. Kex och vatten. Det har vår dotter kunnat länge. Men inte förrän den här veckan, har polletten trillat ner. Nu vet hon. Nu pekar hon på rätt blondin; på rätt ljushuvud. Lagom till ettårsdagen har hon faktiskt lärt sig också vem "mamma" är; vem "pappa" är.

A small step for Ellen and the rest of humankind, but a giant leap for our family (and mum's & dad's self-confidence).

Om det inte blev tydligt med första läsningen, att inlägget skrivits med tungan rätt i mun, glimten i ögat, och med pennan mellan raderna, osv., så läs om. Jag hoppas det blir tydligare då.

För självklart vet vi att man inte kan tävla i kärlek.

[...]

[...]

[...]

Men att om man kunde så hade vi vunnit.

Full fart

Full fart.



Ellen är även känd under kodnamnet "vår tredje dammsugare". Detta pga. plyschbyxorna. Vår andra dammsugare är ju, förstås, Leopold. (Den tredje är mer tråkig. Heter Volta.)

Ibland finner dammsugare nr. ett och två att de har ett gemensamt mål, och kan då samarbeta. Här i gemensam jakt på kyckling.

Skämt åsido, så har faktiskt Leopold --- till vår stora förtjusning och enorma lättnad --- faktiskt accepterat att Ellen är i huset. Och att hon rör på sig. Och att hon låter. Och att han är hennes favoritfenomen i hela världen --- enbart överträffad av mammas Z320i.

---

EDIT 28/3: Större bild av hallinspektionen.

Gôttmos

Något som Leopold tycker om nästan lika mycket som gröna oliver, är
potatismos.

Ett säkert vårtecken

Hur vet man att det börjar bli varmare? Jo, på att katten börjar sträcka ut sig.

Typ så här.

Leo gillar mig också. Lite.

Leopold är ju, som tidigare konstaterats [1, 2], "Lindas katt". Men lite tycker han om mig också.

... Lite åtminstone ...

Linda & Leo poserar

... eller ja, "Linda poserar och Leopold försöker fly" vore kanske en mer sanningsenlig titel. Men inte lika rolig.

Leo och hans Linda

Leopold har alltid varit "Lindas katt", men det har nog aldrig varit så tydligt som nu under graviditeten. Han är som ett plåster. Ja, ni ser själva. Söta, eller hur? :)

Leopold i soffan

Först trampar Leopold omkring lite på min vänstra sida; hoppar över mig; lägger sig sen på min högra sida för att se på tv. Somnar rätt så snabbt.

Det är tungt att vara katt. Riktigt, riktigt tungt.

---

Det här är förresten mitt 300:e inlägg! Whoo.

Ibland är det synd om katten --- igen!

Raw and uncut --- filmat av vem annan än allas vår Linda! :-D

Jajjemen, det är köttfärs på menyn igen. Denna gång var Leopold inte riktigt lika på hugget --- dvs han väntade inte redan i köket då jag öppnade paketet. Men det tog minsann inte särskilt lång tid för honom att klura ut vad det var som vankades.

Gnällig katt? Inte alls! Det är bara synd om honom.

Ibland är det synd om katten...