Mänsklig kedja vid världsvattendagen

Den 22 mars firades världsvattendagen (World Water Day). I Banaras ordnas årligen en mänsklig kedja av Sankat Mochan Foundation på dagen. Folk samlas (skolbarn, inte minst) och bildar en kedja mellan Ganges och smutset, så att säga. "Inte en droppe smuts i floden," lovar man.

SMF driver Swatcha Ganga (Rena Ganges), som bl a KAU var med och starta upp. Grundaren var den dåvarande mahanten (överstepräst) vid ett av stadens viktigaste tempel, Sankat Mochan, tillika professor i hydraulik vid BHU, Veer Bhadra Mishra, som avled 2013. [Syns på tavla i bakgrunden på bilden nedan.] Hans son Vishwambhar Nath Mishra [bilden nedan], professor i elektronik vid BHU, har efterträtt honom som mahant. 

Ni som hängt med i media om det indiska valet känner säkert till namnet Narendra Modi. Rena Ganges var något som Modi tog upp då han besökte Banaras, och bl a pratade med mahanten.

---

... Varför tar jag upp detta? Tja, framför allt gillade jag bilden överst, och ville lägga upp den här. :) Men kändes torftigt utan att berätta vad det handlade om. Och så blev det som det blev. Dessutom kanske det är lite roligt att få veta lite mer om vad jag sysslade med, där nere.

Holi: färgfesten

Dansandet och festandet (drickandet) hade börjat redan på dagen innan bålet tändes.

Men höjdpunkten var ju dagen efter. Då var det dags för vad Holi är känt för: färgkastandet. Och nog kastades det färg.

Och sköts, med både små och stora pickadoller.

Färgen står för Krishnas [wikipedia] lek med människan. Hur alla är lika inför gud. Närmare bestämt handlar berättelsen om kärlek, och Krishnas älskade Radha. Krishna är den mörke, mörkhyade (porträtteras oftast blå). Radha hade ljus hy. Han beklagade sig för mamma Yashoda om detta, att det var orättvist. Hon föreslog då att Krishna skulle smeta färg i ansikte på Radha, vilken färg han än behagade. Änd thö rest, äs thei sei, is histåry.

Under Holi är det okej att göra sånt som man vanligtvis inte kan göra. De normala sociala reglerna gäller inte. Exempelvis var det en ung man, som jag ofrivilligt orsakat lite besvär för. Normalt sett hade han inte chans att uttrycka detta, men nu fanns det möjlighet. Han kom fram med en flaska färg, och började smeta på -- rätt hårdhänt. Handflata efter handflata med färg, samtidigt som han sa "jag är inte arg; jag är inte arg." När vi träffades efter Holi var det hela också utspelat.

Holi är en vårfestival. Det är en festival var man firar det godas vinst över det onda. Det är också en ny början. Man bränner allt det gamla i bålet; man lämnar efter sig allt det man inte vill ha -- det bränns upp. Det omvandlas i elden. Och så påbörjas något nytt i o m Holi, färgkastandet. Man börjar på en ny kula, var alla är jämlika. Allt gammalt groll lämnas därhän.

Vid sen eftermiddag är det livliga färgkastandet över, och man går och tvättar sig. Man tar på sig nya kläder -- gärna vita.

Och så går man och träffar vänner. Man hälsar på; man kramar; man sätter en liten tika färg i pannan (men inte mer än det).

Jag var förresten lite orolig för kameran, på förhand. Men det gick bra!

Större bilder hittar ni ju, som alltid, @ flickr.

Det här var det tredje och sista inlägget om Holi. De två tidigare handlade om förberedelser och eld.

Holi: elden

Kung Hiranyakashipu var som sagt småputt på Prahlad, pojken sin, som tillbad Vishnu. Kungen bad sin syster Holika ta hand om saken -- och hon försökte döda honom genom att sätta sig i elden med Prahlad. Holika var nämligen immun mot eld. Men tji fick hon! Tack vare sin tilltro till Vishnu omvändes rollerna. Prahlad räddades, och Holika brann upp.

Ni ser Holika brinna nedan. Prahlad [flickr] har tagits bort innan man tände elden.

Stämningen var hög sedan innan, man hade dansat och festat loss sen eftermiddag. Elden tändes elvatiden på kvällen. Efter att den tänts gicks det och sprangs runt elden.

Några kastar även sånt som är oönskat i elden. Det här ska f f a förstås symboliskt. Man går runt elden, och för varje gång så kastar man vad man vill bli av med i elden, exempelvis ilska och irritation, benägenhet att stressa upp sig eller oroa sig i onödan. Bland annat ett gäng unga män som kom på rad, och för varje varv kastade de med tom näve något i elden.

Genom elden förvandlas det onda till något positivt. Den aska som blir kvar är så att säga välsignad, helig. Den plockas upp och används.

Dansande höll på ett tag till, efter att elden börjat lägga sig. Det gällde att lägga sig i tid för att ändå orka ta itu med det riktiga festandet, följande dag. ---Till vilket även vi återkommer imorgon.

Fast först, två av mina favoritbilder från resan:

Det här var del två av tre utav inläggen om Holi. Läs gärna även förberedelserna och färgfesten.

Några sena bilder från Indien '13

För ganska precist ett år sen nu, var jag i Indien igen. Åter tillbaka, fem år senare, alltså. Inte kommit mig för att skriva så mycket om det --- blev två inlägg om Washington ändå [springtur; en rolig detalj]. Alltid något? :)

Nåväl. Nu är det snart dags igen. Och inför det tänkte jag bjuda på några bilder från Banaras, 2013. Där är några godingar, om jag så får säga det själv!

Bildspelet gjort med Admarkets flickrSLiDR.

Ifall bildspelet ovan inte funkar, så (1) svär åt din webbläsare, inte mig. Det är högst antagligen den som är överbeskyddande. (2) Kolla om du har en diskret sköld i adressfältet; (3) klicka på den; (4) säg åt den att du inte behöver någon riddare genom att välja "läsa in osäkra skript" eller något sånt. Det handlar inte om en säkerhetsrisk, utan innehåll som kommer annorstädes ifrån än sidan du är på.

På tal om vilket. Ett alternativ är att helt enkelt se bilderna samlade på flickr istället. Här: krissen, indien vt13.

Washington: en löptur

Hade tänkt hinna med berätta några höjdpunkter till, av den händelserika vårens höjdpunkter, innan sommaren är här. Sist bjöd jag på bilder från Washington DC. Och nu hade jag tänkt skriva om Karlstad 6h, men fann mig istället skriva detta. Karlstad 6h (och även Indien) får vänta en stund till.)

Hade givetvis med löparskorna till USA! Och det visade sig att jag kommit till rätt ställe. Joggare var vanligt förekommande på reklam i och för staden, och man mötte många som var ute och sprang.

Och det ska erkännas, det var en lite speciell känsla att springa förbi t ex Lincoln Memorial; Vita huset; Washington Monument; the Capitol. Bara för att nämna några. (Favoriten var dock tveklöst Lincoln Memorial! Fortsätt läsa.)

Försök se följande framför dig: en tidig, lätt disig morgon. Frisk luft. Washington. Inte många ute. ---Ja, knappt någon, faktiskt. Svänger till höger. Vänster. Fortfarande ingen.

Sen någon vakt; en enstaka bil. Du ökar på takten, efter att ha fått upp värmen och väckt benen.

Den västra kanten av the National Mall närmar sig.

Väl framme vid Lincoln Memorial är ingen där. Helt tomt. Du springer upp för trapporna, men ganska försiktigt --- det har varit frost i natt, och vissa underlag är lite sliriga.

Uppe, vid statyn, och fortfarande ensam. Bara Abraham som väntar. Är det en lampa eller den stigande solen som lyser upp hans ansikte? Osäkert. Men du tycker ni får en rätt fin stund tillsammans.

Du vänder dig om, och möts av the Reflecting pool och Washington monument. En rätt häftig känsla, faktiskt.

På väg ner inser du att resten av världen också vaknat; det börjar röra på sig. Du börjar möta folk. Men förtrollningen lever kvar, en stund. (Väl "hemma" igen, efter att ha sprungit genom the National Mall och förbi Vita huset, är det dags för hotellmorgonmål! Sen är du redo att jobba hela dagen.) 

Visst har jag nämnt, att det absolut bästa sättet att lära känna ett nytt ställe, är att springa där?

En liten detalj

Det har varit händelserika första månader på året.

För några veckor sedan var jag för första gången i USA. Arbetsresa till Washington DC.

Nedan bild tagen från svenska ambassaden, med utsikt över Potomac River.

 

Förutom besök till National Geographic Museum mm. hade vi nöjet äta middag hos den svenska ambassadören i Washington.

En liten detalj: mitt ur för dagen var en Elgin. Vad som gör den detaljen lite extra rolig, var att denna rova varit i landet förut. Den är ett arvegods av en släkting (Lindas sida) som utvandrade till Amerikat, och senare återvände. Drygt hundra år senare --- klockan är tillverkad 1895 --- tickar den fortfarande. Undrar om den slog några slag extra över ambassadörens köttbullar?

 

Nedan, Pennsylvania Avenue, med the Capitol i bakgrunden.

 

(Klicka på bilderna för större @ flickr.)

Lite utsikt från AXA

Har visat rutten från AXA Fjällmarathon tidigare. Här har ni en närmare titt på ytterligare några bilder. (Ytterligare fler @ flickr.)

Vålådalens fjällstation. Fast min sovplats syns inte här. Det var ytterligare lite åt vänster. I ett tält.

 

Två bilder från rutten. Exakt hur vi sprang ser du bäst här.

 

För bilderna större eller fler foton, gå till flickr.

Lite mera Irland

Ni som väntat på bilder av Irlands landskap kommer inte att bli mätta av det här inlägget. Vi var inte ut och vandrade, direkt. Det får bli till nästa tur till Irland! Vad jag däremot kan bjuda på, är några statyer, lite kyrka --- och så till sist, för sakens skull, ett litet landskap ändå. (Vyer fick ni ju dessutom redan av den Gaeliske hövdingen!)

St Ann's (Dublin)

Cathedral of the Immaculate Conception (Sligo)
ovanför porten in
innanför

Behållare med vigt vatten utanför
Church of the Immaculate Conception (Ballymote)


Hus bakom Dublin Castle
(Dublin Castle såg ut som... en vanlig borg. Titta på länken ovan för bilder på det.)
Staty vid en av ingångarna till Dublin Castle.
Härlig gubbe, inte sant!
Två statyer vid Knock, helgedomen (Knock, orten),
en av Europas viktigaste pilgrimsställen

Vyn jag lovade! Någonstans mellan Cootehall och Sligo.

Mina favoriter är utan tvekan Gubben vid Dublin Castle och behållaren med vigt vatten. I den sistnämnda blir det en sån rolig blandning mellan det heliga och det vardagliga. Heligt vatten --- om vilket mycket kunde skrivas! Det är en väldigt intressant företeelse; en som man ju för övrigt kan se paralleller med i vattnets roll inom, exempelvis men inte bara!, hinduismen. --- och den lätt rostiga behållaren med slitna bokstäver.

The Gaelic Chieftain

Dags att bjuda på några av de irländska vyerna jag lovat runt men hållit tunt!

Idag vill jag att ni ska lära känna the Gaelic Chieftain --- okänd till namn, men ståtlig som få. Vi körde förbi honom, några gånger, den gaeliska hövdingen. Och så hälsade vi på honom. Han står uppe på en kulle, blickar ut över dalen var the Battle of Curlew Pass tog plats den 15 augusti 1599.

Då blickade hövdingen ut över ett stridsfält var över 500 engelsmän dog; dock bara ett fåtal irländare. Idag blickar han ut över mer moderna hästar som kör förbi, titt som tätt --- samt, givetvis, vackra, gröna kullar. Var de lika gröna då, tro?

Det är inte för intet Irland kallas för "smaragd-ön".

Göta kanal

Jag väntar på att Wimbledon finalen ska börja --- den är en timme försenad som bäst. Det har regnat. Medan jag väntar kan jag fördriva tiden med att visa er några bilder från Göta kanal. (Nämnde ju tidigare att vi skulle dit. ... Till Göta kanal, inte Wimbledon.)

Kanalen var faktiskt mer imponerande än vad jag hade förväntat mig. Det är en sak att höra om höjdskillnader och dylikt, och en helt annan att häpna vid första slussen, då det ser ut som om en båt flyter fem meter i luften framför oss. Det blev inte mindre imponerande då vi såg verktygen de använde, då de med spade grävde "skilsmässodiket". Högsta punkten ligger omkring 92 meter ovanför havsnivå.

Försökte få skillnaden i vattennivå på bild, men det vill inte riktigt fastna.

Linda var lite nervös, inte minst över att korsa Vänern. Men det gick bra! Och hon blev allt en riktig sjöbjörn där ute. ;-)

Fint var det också.
Hon är ju inte bara en sjöbjörn, Linda; hon har ett mycket bra öga för fotografier också! Se här vad hon hittade, just på vägen över Vänern.

Skilsmässodiket, here we come

Hej hopp, dags för ett semester --- dopp? Kanske. Kanske inte. Semester blir det i alla fall. Jag vet inte om jag har förtjänat det, men Linda har det definitivt.


Imorgon bittida, i arla morgonstund, då stiger vi ombord på Elvira. Sedan bär det av mot Göta Kanal. Jag och Linda åker dock bara med till Karlsborg (vid Vätterns västra strand). Sedan bär det av till Orust för att hälsa på en nyss-från-Karlstad-flyttad-vän!

Hemma igen på söndag. Då har jag två veckor intensivt Kabirande framför mig, varefter jag ska arbeta på daghem i tre veckor!

Hej så länge.

Händigt med en röntgenmaskin i bakfickan

Förrän jag kommer till saken, vill jag att Du föreställer Dig följande: Du är i ett sällskap på kanske en 20st jämnåriga. Det pratas; Du minglar. Någon frågar vad Du vill jobba med, och Du svarar, ärligt och med gott uppsåt, att Du vill bli en professionell mobbare som extraknäcker som tandläkare. Föreställ Dig hur allt prat hade tystnat just när Du sa det; hur alla hörde svaret. Föreställ Dig deras min. ---Okej? Kom ihåg det, och frammana bilden igen när jag ber Dig.

---

(På vägen från Banaras till Sverige; fortfarande in Varanasi.) Vi fick vänta länge förrän flyget från Banaras (till Delhi) skulle lyfta. Tror det redan var en och en halv timme försenat när vi fick gå genom säkerhetskontrollen, och in bakom tullen, s a s. Förstås hade jag glömt ta bort en sax ur packningen, så fick tömma det mesta på väg in. Vi satt ner oss. Jag skulle kolla någonting på telefonen -- men hittade den inte. Det fanns bara en annan telefon i sällskapet, och den fungerade inte, så kunde inte ringa till den heller, för att se om den var i närheten. Med allt snabbare, ryckigare rörelser letade jag genom ryggväskan, men förgäves.

Gick ut mot den andra väntehallen; var tvungen att ge mitt boardingkort över medan jag var borta. Då jag kom dit, såg jag att en fyra-fem vakter hade satt sig ner just där. Var lite försiktig kring poliser, armé-gubbar och -gummor samt vakter. De hade inte direkt ett bra rykte i Indien. Då en från gruppen, på en fest bland universitets-studerande, hade berättat att hon velat bli polis tidigare, tystnade festen och allas blickar riktades mot henne. ---Minns Du bilden som Du frammande vid inledningen av inlägget? Dags att plocka fram det! Det var reaktionen de fick. En av mina indiska vänner berättade, med glödande ögon, hur hans högsta dröm var att drämma till en polis allt vad det lossnade -- och detta var en vän som jag ansett vara rätt så lugn av sig. Precis. Sånt rykte hade poliser och dylikt där. Det var vad jag hade i åtanke då jag närmade mig vakterna. Tittade försiktigt under bänken: inget där. Försökte kika, så där lite på avstånd, var vakterna satt: såg inget där heller. De undrade vad jag letade efter. Jag berättade att jag tappat bort min telefon, och de började alla titta omkring sig. "Var satt du," undrade de. "Precis där," svarade jag. Och några av dem steg upp, tittade omkring sig. Ingen telefon. Ursäktade för besväret och gick tillbaka in.

Då jag bad vakten om att få mitt boardingkort tillbaka, undrade han vad mitt telefonnummer var, om han kunde ringa min telefon. "Bra idé," svarade jag, och tackade på förhand. Kom inte ihåg numret utantill, så gick för att hämta min väska. Väl framme sträckte vakten påpekande ut händerna mot väskan: "Kanske är den där!," sa han. "Kanske det," sa jag, "men jag har ju förstås letat." Han nickade som om han inte hört vad jag sagt; bad om väskan, som jag gav åt honom. Och så slängde han in den i röntgenmaskinen. Vid det här laget hade redan flera andra vakter och tulltjänstemän nyfiket närmat sig oss. ---Och där var den ju, väskan!, pekade de på skärmen. Snabbt ut igen med väskan, och så började vi rota. Men hittade inget.

Varför leta i onödan för hand, när man kan be maskinen om hjälp. In i röntgenmaskinen i väskan igen! På vägen dit ringde en av vakterna till telefonen, medan en tredje höll den upp i luften, vid örat. Han ryckte till, skakade på väskan lite, och log stort: "Den vibrerar," rapporterade han. Vi skrattade alla lite. In i röntgenmaskinen! Och det pekades igen. "Titta nu; titta där; ser du den?" Och så fortsatte vi rota. Men fortfarande ingenting! Jag började bli allt mer besvärad, tillika som vi alla blev allt mer frustrerade. Den är ju där, telefonen. Vi har ju alla sett den, på skärmen. In i röntgenmaskinen igen! Tror det var ungefär en fyra manliga och två kvinnliga tjänstemän/vakter som hjälpte till. Och så jag. Och en röntgenmaskin. Alla letade vi efter en telefon som vi alla visste var någonstans i väskan. Men ingen hittade den. Då den kom ut den här gången dirigerade den som satt närmast väskan. "Titta där!" [...] "Nej där!" [...] "Utåt, utåt!" [...] "Just! Där någonstans." Men vi hittade inget. ---Och in i röntgenmaskinen igen!

Det tog en fyra-fem turer i maskinen. Och jag tror vi hade ut så gott som allt ur väskan. Men visst var den ju där, hade varit hela tiden. Telefonen. Och visst hittade vi den ju till slut. En av tjänstemännen/vakterna tittade nyfiket på den, kollade missade samtal, och nickade belåtet, "Det är jag det, alla (missade) samtal." Tusentackade för all hjälp. Kände mig som värsta turisten: "Hjälp hjälp, jag har tappat bort min telefon någonstans inuti min väska... ... ..."

Det hela avslutades med lite småprat kring Hindi. De hade hittat boken vi använt oss av i undervisningen, och det var ju lite roligt, tyckte de. Och sa jag fel, som i ett "det" istället för ett "den", så rättade direkt minsann. Rätt ska vara rätt! :-) Flera nickade uppskattande åt min påse med paan jag hade med mig. "Banarsi paan. Good taste, good taste." Och samma på hindi.

Den gick förresten genom tullen. Påsen med paan. Så kunde med glädje tugga en gång även hemma. Linda tittade väl lite mindre gillande på då jag spottade ut allt det röda i den svenska snön.

Hemma igen!

Jajjemen, hemma som planerat. Kring ett-tiden saktade Puja in vid porten. Tittade upp mot fönstret på andra våningen; blommor, en ny ljusstake, och en alldeles strålande, skrattande Linda. Vilken känsla att få hålla om henne igen! :-D Långa, många kramar och mycket prat bland upp-packning.

Paketet som skickades via DHL kom minst så snabbt som lovat. Då jag satt i mitt svenska nummer i mobilen, pep det till att jag hade ett meddelande på telefonsvararen: en värmländsk dialekt som mumlade något, prasslade med papper och funderade varifrån paketet egentligen var skickat. Han hittade inte varifrån paketet egentligen var, men "Någonstans ifrån Asien," avslutade han det med. De fjorton kilona var hemma en timme före jag.

Vad mycket det kändes, när jag paketerade alla presenter och klappar, när jag packade pusslade ner allt. När jag funderade hur mycket allt vägde, hur allt skulle få plats, och om allt skulle klara sig helt hem. Vad många foton det var. ---Men hur lite det sist och slutligen är. Kändes rätt så tomt, efter att ha packat upp. Hela alla tre månader utspridda längs med golvet, men ända så långt ifrån vad det hade varit. Var det slut nu?

Ville så gärna ta med Linda till Indien, genom alla grejer och alla foton. Men det gick ju inte. Indien var ju inte i min resväska. Finns väl bara en sak att göra: ta med henne dit. ;-)

er... Hej igen. :-)

Så det blev ännu ett kort inlägg från Banaras. Rummet tömt, försökt klämma in allt i väskorna. Och då menar jag verkligen klämma in allt. Väskan går knappt fast; rädd den ska sprängas upp. Det vore lite tassigt. Har en rem jag ska spänna fast runt den; jag hoppas det räcker. *Hoppas hoppas hoppas hoppas.* Några av hoppsen är inriktade till att allt är, förutom kvar, även helt. Statyer, thankan, med mera...

Väntar på min `set breakfast'. Double plungern har redan anlänt; kvar är omelett, toast, och baked beans. Samt en chokladkaka. Gôttans. ---Tjolahopp, där kom det. Stekt tomat, är det på tallriken också. [Återkommer straxt. ;-) ] ... [Aah. Det satt allt fint, det.]

En timme kvar nu ungefär, så ska jag gå till Virendraji för en sista lektion i Hindi. Skulle ju ha haft prov igår, men blev inget av det. Det är dock inte därför jag går dit idag igen. Provet kommer inte att bli av överhuvudtaget; han tycker att det är så självklart att jag skulle klara det, att han hellre vill använda den lilla tid vi har kvar till att lära mig något nytt. Han menade att jag skulle klara andra årets prov, om jag tog det. Virendra överdriver, men visst är det roligt att höra. Jag trodde alltid att jag inte hade ett språkhuvud, eftersom jag inte kan någon grammatik överhuvudtaget. Måste fortfarande rynka pannan då han pratar om adjektiv som blir till verb och liknande, men förutom det så går det ju hur bra som helst! Kanske vi är släkt ändå, Linda (N). ;-)

Lunch direkt efter provet, och därefter är det avfärd! Åker från Ganga Mahal kring två. Flyget till Delhi avgår 17:20. Anländer kring en timme senare. Jag och Victoria, som är de enda som är kvar på Ganga Mahal nu, tar oss till rätt terminal och sätter oss och väntar. Kanske är de andra redan där; kanske kommer de snart -- allihop, faktiskt, förutom Henrik som stannar längre. Fatima och Tommie, Stina och Puja, till och med Malin. FT & SP såg vi för en vecka sedan, men ska bli roligt att höra om Goa. M har vi inte sett på... ja, vad blir det, en månad? två? Hoppas hon har bilder från Dharamsala tillgängligt att visa på flygplatsen. Tid att se på dem är nämligen något vi torde ha gott om. Flyget till Finland går från Delhi ungefär 2:30. Landar i Vanda 6:30. Hade sett fram emot att ringa och önska God Jul under de en och en halv timmarna jag har i Finland, men insåg sen att klockan är så lite att de julönskningarna kanske inte är så... önskvärda. Men till er, som jag tror att är morgonpigga, kommer jag allt att ringa. :-D 8:00 avgår flyget till Stockholm; och det går snabbt som alltid: 8:00 är vi i Sverige. Och som jag redan berättat, åker vi bil hem. Hoppas vara i Karlstad mellan tolv och två.

Så. Nu provar jag igen.

Hejdå! *vinkar* Tack för att ni följt med.

Nåå, hur känns det?

Innan jag åkte hit var det många som sa hur chockad jag skulle bli. Det blev jag inte; Indien var ganska jämnt just precis som jag hade väntat mig. Det sagt, så visst var det ju en upplevelse att anlända. Visst var allt lite småskrämmande till en början. Hur annorlunda det skulle vara. Okej, visst. Det är lite annorlunda. Men just nu känns det inte som så annorlunda. Kanske är det bara för att jag är van vid detta just nu. Kanske kommer det att kännas annorlunda när jag väl är hemma. Ta trafiken som exempel -- men jag tycker det samma gäller i allmänhet, och på många enskilda företeelser också --, det verkar till en början vara mycket annorlunda än hemma. Det verkar kaotiskt. Men det är det inte! Det är inte kaotiskt, och det är inte särdeles annorlunda. Bara till ytan. Hur jag skulle bli förändrad. Det blev jag inte; det har jag inte blivit. Jag menar, visst har ju något förändrats. Jag går omkring på smala gator bredvid en ko, två kor, många kor. Bufflar som samsas med bilarna och motorcyklarna. Och det känns helt normalt, som det ska vara. Kan prata lite smått hindi, pruta med rickshawallahs; skratta med dem när de försöker ta hutlösa turistpriser. (Allt är ju relativt: skillnaden mellan "normalt" och "hutlöst" ligger väl kring ungefär 0,10€...) Känner mig hemma när jag går på gatan här. Men jag räknar inte det som att ha blivit förändrad. Bara att ha blivit van. Jag har inte fått en världsbildsomskakande hujedamig-vad-vi-är-slösaktiga-i-väst insikt, eller något liknande. Jag har inte blivit varken mer eller mindre flummig än vad jag alltid varit. ;-) ---Meeen, vem vet, kanske kommer att kännas annorlunda då jag kommer hem. Kanske kommer förändringarna att synas först då jag sätts in i ett annat sammanhang. (Det låter ju rimligt, att så skulle vara fallet.) Men tror verkligen inte det. :-)

Mycket av det jag lärt mig, jag tänker då på hinduismen eller `Indisk kultur' i allmänhet, är rätt luddigt. Subtilt. Mer en samling upplevelser och bilder (`bilder' i bred bemärkelse) än små kristallklara korn av kunskap. Men nystar kanske ihop trådarna till något sånt bara jag kommer hem och kan idissla allt.

Kallt, ju!

När det var varmt, var det varmt. Och just när vi blivit vana med det, så blev det kyligare; allt kallare. Imorse när jag gick till Open Hand var det bara 10 grader varmt! Jag vet, jag vet; ni har det kallare. Men det här är ändå 30 grader svalare än då det var som varmast! (Visst, jag jämför temperatur på morgon och eftermiddag, men ändå.) Kanske tur det; blir det inte en så stor chock att komma tillbaka.

Kan knappt ens föreställa mig: anlända till Arlanda. Snöar utanför; stora, tunga snöflingor som dalar ner. Fortfarande mörkt, men håller på att ljusna. Alla runtomkring har tjocka vinterrockar på. Förutom jag. Visserligen förstod jag att packa ner sandalerna, och sätta på mig strumpor och springskorna; farkkuna istället för bomullsbyxorna. Men har min bomullströja på, min väst och min schal. Börjar huttra ganska snart, och det blir inte bättre när vi ska ta oss till bilen, som stått på långtidsparkeringen i två veckor. Iskallt inne i bilen. Som tur var hinner den i alla fall bli varm förrän vi är framme i Karlstad --- tolv-ett tiden fredag eftermiddag.

Tavara. Och tavara. Och ännu mer tavara.

Som sagt, varje gram och kubikcentimeter i resväskan spelar roll. Varför då? För att jag har just precis så mycket att ta med mig hem. Statyer, tavlor i olika former, planscher, böcker och åter böcker, kläder, böcker, tyger, tyger, tyger -- sängöverkast, bordsdukar i olika format, schalar och jag-vet-inte-vad-allt.

Några dagar sedan postade jag hem 14kg. I går (eller var det förrgår? Någon dag sedan i a f) postade jag hem 20kg böcker. Resväskan tömd på onödigheter och inte-vill-jag-egentligen,-när-jag-tänker-efter,-ha-det-här:heter. Ganska nära 20kg. Just nu. Men det är två och en halv dag Banaras kvar. :-S Risken finns att det kommer till några kilon ännu... Som tur var hade jag satt undan mycket lite till handbagaget när jag vägde resväskan, så jag vågar hoppas på att jag klarar mig under gränserna rätt så bra (resväska <=20kg; handbagage <=10kg). I varje fall ska det inte bli mycket övervikt! :-D

(Just nu är jag för övrigt uppe i lite under 2.200 foton... :-S )

Familj i Finland, förlåt! Jag hade hoppats kunna posta hem julklappar till Finland, särskilt som jag -- för första gången -- kommer att fira jul borta hemifrån. Jul i Sverige... Känns lite konstigt, faktiskt. Men det ska bli intressant att se vad allt detta med Kalle Anka, och-vad-det-allt-är som kommer på tv:n på julafton, handlar om. Tillbaka till saken: jag hade hoppats kunna vara närvarande med åtminstone lite klappar från Indien. Men så blir det inte. Det hade varit så pass få kilon, ändå, att per-kilo priset hade varit mycket dyrare än att sätta ihop allt till ett paket, som alltså postas till Sverige. Men det ligger där och väntar! Jag hoppas ni kommer efter dem. ;-)

Punkter jag klarat mig utan.

Följande punkter bar jag med mig till Indien helt i onödan:

• Ylletröja. Hur tänkte jag där? Varför skulle jag sätta på ylletröjan om jag annars går i indiska kläder? Vilket jag visste att jag skulle göra. Den tar ju dessutom rätt mycket utrymme... :-/
  
• Två par sandaler. De cappals jag haft på är Birkenstock sandalerna. Hade köpt med ett par som hade remmar runt hälen, så att de bättre skulle hållas på etc --- men det var ju just det som inte behövdes. Här tar man av sig sandalerna varje gång man går in i en affär, varje gång man går in i ett tempel, varje gång man går på helig mark överlag. Skorna åker på och av en hel del, m a o! De extra paret åkte hit, suttit på hyllan, och kommer att stanna kvar (för att ge utrymme åt annat)... :-/
  
• Myggmedel. Visst. Det har funnits myggor här. Stundtals riktigt, riktigt mycket. (Och andra flygande kräk.) Man har liksom inte kommit mig för att använda myggmedlet, ändå. Förutom för ungefär en vecka sedan, en gång. Men då hittade jag inte, så det fick vara. :-/
  
• Solkräm. *skrattar högt:* Hade med mig tre flaskor (nej, vad heter det? mellantinget mellan burk och flaska? sak samma...) solkräm. Och hur mycket har jag använt mig av det? En gång. Efter att jag rakade huvudet. (Jag sa inte att jag inte skulle ha behövt det... Men använde inte.) :-/
  
• Våtsavetter. Tanken var god. Jag skulle ha kunna använt mig av det. Men hittills har jag inte använt en endaste en. Tror inte jag kommer att göra det heller. :-/
  
• Halv liter handsprit. Eller hur mycket det nu är i en stor flaska; kanske det är bara 250ml? Hur som helst, jag har kanske använt en halv liten flaska, och det gick huvudsakligen åt under de första veckorna. Sen fick det vara. (Och magen har ju varit bättre efter det, så... ;-) ) :-/
• Malaria-medicin. Det här hade i o f s kunnat vara användbart, om jag rest någonstans. Vilket jag inte gjorde. Så gjorde inget med det. :-/
• Tre T-skjortor jag vill ha kvar. Borde ju tagit med sådana jag inte vill ta med hem, så jag kunnat lämna dem kvar utan att fundera på det. :-/
• Byxor jag vill ha kvar. Samma sak här; varför ta med sånt jag vill ha med hem? Det känns som att i resväskan Spelar varje gram roll; varje kubikcentimeter. :-/
• Ytterligare en onödig tröja, om än inte lika stor och -- ett favoritord från Värmland: -- bänglig som ylletröjan. :-/
  
• Strumpor. Vad hade jag tänkt göra med dem? Om jag ett tag visste att jag huvudsakligen skulle komma att använda sandaler -- vilket jag gjorde -- så borde jag ju kunnat tänka mig att jag inte skulle komma att ha strumpor i dem. :-/
  
• Imodium. Det var inte onödigt att ta med imodium i den bemärkelsen att jag nog behövde något sånt. Men de två gångerna jag behövde det, de två gångerna jag åt imodium, så upplevde jag att det inte hjälpte ett skvatt. Fast, å andra sidan, kanske det hade varit ännu värre utan. (Hemska tanke.) :-/
  
• Reselakan. När har jag brytt mig så pass mycket om hur/var jag sover? Inte gjorde jag det den här gången heller. Filtarna som Amax Inn (klicka på länken för att se bilder från hotellet), i Delhi, erbjöd dög bra. Enda gången jag använde mig av reselakanet, var på tåget från Delhi till Banaras. Visst, det var trevligt. Men hade bra klarat mig utan. :-/
  
• Resehandduk. Använt mig av resehandduken på hotellet (men de hade nog haft handdukar där också!) samt de två gångerna jag badade i Ganges. Men de gångerna hade jag lika väl kunnat ta med en vanlig handduk också; det var bara en gnutta mer bekvämt så här, då den tar så pass mycket mindre plats... :-/

Mm... Tror faktiskt det var de huvudsakliga, onödiga punkterna. Summa summarum tycker jag ändå man kan säga att det inte var helt illa pinkat. Inte så mycket onödigheter.

En bit av väg mellan Delhi och Agra

Här får ni se en bit småstad på vägen mellan Delhi och Agra. På slutet lite landsbygd. Och så ett litet... vitt avbrott, eller kanske in-brott?, där emellan. ;-)

Resor (delhi-agra-delhi; delhi-benares)

Mellan tiden då vi kom till Delhi och kom fram till Benares reste vi en hel del.

Allra längst kändes utan tvekan bilfärden till Agra: omkring fem timmar i den här bilen; tre pers per säte. Som tur var fanns det air condition i bilen, annars hade det nog varit olidligt. Nu var det bara en pina.

Det var för övrigt med samma bil vi körde runt med i Delhi också. Chauffören var en pärla! Nämnas kan exempelvis, att just efter färden (till och) från Agra, så glömdes det en iPod i bilen. Vi skulle inte åka något mer med honom, då vi dagen därpå skulle hoppa på tåget till Benares. Men vi hann inte ens ringa åt honom! Trots att han bodde ungefär en timmes väg ifrån vårt hotell, så hade han varit där halv sju på morgonen, före vi ens vaknat, och lämnat iPodden i receptionen!

Om resan till och från Agra var en pina, så förväntade vi oss något liknande av resan till Benares. Sist Henrik, veteranen i gänget -- åker till Indien via Karlstad för tredje gången! --, hade åkt samma sträcka hade det tagit tjugo timmar. Men!, vi var framme redan efter ynka tretton! Det serverades mat, chai, kaffe, andra drycker -- med mera -- på tåget, så det rådde absolut ingen nöd. Största delen av tiden sov vi, men lite tid fördrevs på annat sätt också.

En tid efter att bilden togs, släcktes lamporna. --Som tur var, hade vi med oss våra pannlampor! De gör verkligen sitt, här! Bäddlampor har jag inte sett här; det är lampor i taket som gäller. Vill man läsa en bok till en liten lampa på kvällen i sängen, är det pannlampan som gäller. :-D Tack familjen Moberg! Tänk, redan ett år eller så i förväg. ;-)