Plättar i färg

Spenatplättar. En gammal favorit.

• Gör vanlig plättsmet.
• Häll i finhackad spenat. (Köp t ex frusen, och tina.)
• Grädda som vanligt. :)

Är någon i familjen fantastiskt förtjust i ljusrött? ... Och kanske lite skeptiskt till gröna plättar? Muntra upp genom att hälla lite röd karamellfärg i en del av smeten. ;-)

Skorpor

Det är sällan bullar blir torra i det här hushållet. Men nu hände det --- som tur var!

Ett skäl att göra skorpor; något av det godaste som finns.

• Sätt på ugnen, 175°C.
• Skiva bullarna.
• Sätt på en klick smör. Det behöver inte vara en liten klick.
• Strö på kanel och socker.
• In i ugnen tills de fått färg! (Ca 15min.)

En sallad att längta efter

För ganska precis ett år sedan åkte vi på vår allra första semester tillsammans, jag och Krisse. Efter drygt åtta år var jag äntligen tillbaka på Irland! I hällande regn vallade jag runt Krisse i Dublin, hjärtat bankade hårt och det var som att träffa en gammal kärlek på nytt - allt kändes så bekant och så "hemma", samtidigt lite märkligt, så som det kan vara när man har en "ny" kärlek vid sin sida. Var vi än gick kastades jag tillbaka i tiden, minnena flödade och jag sög i mig allt som var runt omkring - allt som var välbekant och allt som hade förändrats. Det visade sig vara ganska mycket som inte riktigt var som då, för 8 år sedan.

Även om det här var vår resa, där vi skulle uppleva och upptäcka tillsammans, så var jag ju självklart tvungen att visa mina pärlor. "Åh, där brukade jag och Lisa äta dom mest fantastiska frukostarna på lördagarna", "På den dörren ska man knacka på när man är på väg hem på natten, man beställer "Coffee" och får en mycket spetsad kopp kaffe, en gång när jag och Sara var där...", "Här är stans bästa italienska, och varje gång jag kom...", "Där jobbade jag och S och R". Runt varje hörn öppnade sig en ny räcka av minnen, dofter och känslor.

En av de mest skimrande pärlor i mitt Dublin där jag brukade hänga, var The Winding Stair. I entréplan en murrig bokaffär, och uppför en vindlande trappa - café och antikvariat i två våningar. Stora fönster vette ut mot floden Liffey och Ha'Penny Bridge, som oftast sågs genom ett stilla regn. Hyllor med andra-hands-böcker. Cigarrettröken låg tung och allsköns jazz spelades. Alltid spännande samtal över en kopp kaffe. Ett sant tillhåll för konstnärer, författare, musiker och vanliga dödliga.

När vi blivit tillräckligt blöta och hungriga, begav vi oss dit. Jag hade förstås målat upp T.W.S. för Krisse, och vi såg båda fram emot en kopp varmt té och något att äta. Vi gick in i bokaffären och direkt till vänster... Men vart tusan var trappen upp? Visst var det 8 år sedan sist, men så fel kunde jag väl inte minnas? Eller? Vi gick ut igen. Bredvid bokaffären fanns en dörr, med en skylt om att här, här gick man in. Uppför trappen gick vi, det var till tredje våningen vi skulle, berättade jag lätt flåsande, för där är bäst utsikt, och ja, det var där jag brukade hänga. För att komma dit är man tvungen att gå in i andra våningens rum, och sedan vidare uppför trappan. Men när vi öppnade dörren mötte oss något helt annat än den bild jag nyss målat upp...

Små dukade bord, vinglas, levande ljus, en hel vägg fylld av viner, servitörer i långa vita förkläden - min lite oslipade pärla hade förvandlats till en fancy restaurant! Lite ursäktande frågade vi om det fortfarande var café på våning ovan. Nej, fick vi veta. Ett par år tidigare hade cafét gjorts om till restaurang. Själva känslan, själen fanns faktiskt kvar, den fanns utan tvivel kvar i väggarna. Men det var inte längre en kopp té och en soppa eller macka som gällde, och om så - definitivt inte i den prisklassen som jag varit van vid.

Men när vi nu ändå var där, och på semester till råga på allt, skulle vi då ändå inte unna oss? Sagt och gjort. Vi slog oss ner vid ett litet bord, fick menyn, och bestämde oss båda ganska snabbt för en rödbetssallad. Jamenherregud, vad gott det var! Att getost och rödbetor är en perfekt kombination är ju inget nytt, men det här var ju något helt utöver det vanliga. Vi njöt av varje tugga och betalade den saftiga notan utan att ens lyfta på ögonbrynen.

Att saker och ting förändras behöver ju inte alltid vara till det sämre. Visst hade det varit roligt att kunna visa Krisse "mitt" Winding Stair. Men nu fick vi istället uppleva något nytt tillsammans, få ett eget minne att bära med oss. En ny sallad att längta efter.

Getost- och rödbetssallad
Winding Stair Style

Kokta rödbetor
Machésallad
Späd rödbetsblast
Getost
Gröna vindruvor
Valnötter
Ett ringlande varv med honung

The Winding Stair är numera med i Michelin Guide for Ireland
och rekommenderas varmt!

Gôttmos

Något som Leopold tycker om nästan lika mycket som gröna oliver, är
potatismos.

Matvraket Phelps

Det är ju OS nu, det har väl knappast många missat. (Ifall ni har det: det är i Peking i år.)

En av de stora spänningsmomenten är om super-simmaren Michael Phelps ska klara av att slå Mark Spitz' rekord på sju guld medaljer. Phelps mål är m a o åtta guldmedaljer. Det är svårt, skulle man kunna säga. Han gör snart sagt inget annat än sover och simmar, Phelps. Och äter.

Uuu vad han äter. 12.000 KCal får han i sig, Phelps, under en dag. För att sätta det i perspektiv: en normal man ska äta omkring 2.000 KCal. Så om han inte äter som en häst, så åtminstone som sex st vuxna män.

Morgonmålet inleds med tre st ägg smörgåsar. Nu står det inte på HS hurudana smörgåsar det är fråga om, men någonting säger mig att de inte är små. Men det slutar givetvis inte där. Ägg är gott. Och bra. Innehåller mycket protein och grejer. Så Phelps klämmer i sig ytterligare en omelett gjord på fem st ägg. Men det kurrar fortfarande lite i magen, så han klämmer i lite fattiga riddare ännu, för att känna sig redo för nya världsrekord. Och kaffe! Kaffe är bra.

Lunch klarar man sig inte utan. Och man förbrukar mycket energi när man simmar superdräkterna av konkurrenterna. Så Phelps äter omkring ett paket pasta. Samt två, stora skink- och ost smörgåsar. För att se till att han nu faktiskt får i sig så mycket som han ska, kompletteras lunchen med en efterrätt bestående av 1.000 KCal i energidryck.

Middag blir igen pasta -- jo, precis: omkring ett paket. Och sedan en hel pizza på det. Måste ju tanka för nästa dag! Och så 1.000 KCal i energidryck som efterrätt igen.


Det är ju alltså helt fantastiskt, detta. Senaste marathon lopp gjorde jag av med 3.142 KCal. Jag tyckte det var mycket. Men det var ju ingenting jämfört med. Är väl därför han simmar med på OS och jag joggar omkring här. ;-)

Som avslutning på intervjun in Helsingin Sanomats artikel säger Phelps att "Äta, sova, och simma --- det kan jag." Det är bara att nicka och hålla med honom. Det kan han verkligen. Hoppas han klarar alla åtta guld!

[EDIT 29 Oktober 2008:]
En rätt intressant artikel om Phelps efter OS.

...
PS. Han tog alla åtta guld!
[/EDIT]

Veckan

Jahapp. De två veckorna före denna har jag varit ute på praktik; på VFU, som det heter. Gôr-roligt, är det! ... Vilket ju är tur, det, då det är sista praktiken jag här förrän jag är klar med lärarutbildningen. Efter förra praktiken kändes det faktiskt riktigt träigt att komma tillbaka till universitetet igen, sätta sig på `fel sida katedern'.

Tillbaka till veckan. Den här veckan. Den här veckan har varit sportlov, så jag har inte varit varken i Arvika eller på universitetet. Min förhoppning för veckan var att (1) skriva på Kabir och/eller (2) skriva på någon eller några av de *räknar efter* tre uppsatserna som ska skrivas till den pågående kursen. Sen finns det ju även (3) en hel del planering att göra till lektioner den kommande veckan. Hittills -- och det är alltså fredag -- har det inte blivit något alls utav (1), men har ändå samlat på mig en hel del text för (2), så det är ju bra. Men framför allt har veckan handlat om (3). Och då närmare bestämt videoredigering.

Ifall ni inte har redigerat så mycket video digitalt, så kan jag berätta åt er att det är resursödande, tidskrävande, ganska tråkigt och lite svårt. (Med `resursödande' menar jag att det kräver mycket av datorn; även om man har en hel del nyp i datorn så tar det tid att göra både ditt och datt.) Men å andra sidan, så får man väldigt mycket gjort själv på sin egen dator! --Ända fram till en DVD med menyer och tavara. Men det tar sån tiiiid.

Jag har alltså petat ihop bitar ur videoklipp från Indien, försökt göra lite helheter av det, och sätter -- komma att sätta, för jag är inte riktigt så långt ännu -- dem samt bilder på en DVD som jag sen kan använda i undervisningen. *pust*

I söndag, då är det Vasaloppet! Vilket betyder att plättlaggen är vallad och redo! 7.30 börjar sändningen; då läggs pannan på värmning. 8.00 går starten -- både för skidarna och för ätarna. Det här är en tradition Linda fört med sig. Titta på Vasaloppet och äta plättar. En tradition värd att vårda! ;-) De flesta år har vi varit rätt ensamma framför tv:n. Vilket tyvärr lett till att det blivit väldigt, väldigt mycket plättar för bara våra magar. Till all tur har vi hjälp detta år! Mmmm, vad gott det ska bli!

Finland! Ifall ni vill se hela loppet, så visar SVT det på nätet!

Kan det vara sant?

En kväll för några veckor sedan -- en stund sen, men jag minns det som om det vore förra timmen -- kom Linda hem med ett leende på läpparna. ...Det misstänker jag i alla fall. Jag såg det inte; jag arbetade i vardagsrummet. "Det finns en överraskning åt dig i kylskåpet," sa hon efter en stund.

Oj, tänkte jag. Kanske något extra gott till kaffet, eller något liknande.

Föga kunde jag ana vad det handlade om.

Linda hade nämligen -- under över alla under -- hittat köttpiroger på Konsum i Mitt i city. Kan ni tänka er! Köttpiroger. Här, i lilla Karlstad. Jag visste inte vad jag skulle säga; min lycka var gjord.

Okej, kanske någon av er säger. Hur kan man bli så glad över malet grishjärta i friterad deg? Ja, säger jag, det är bara att smaka och förstå. Det var i o f s inte Saarioistens köttpiroger, utan "bara" Atrias. Skulle det handla om en dröm-dröm värld, hade det ju varit det förstnämnda Konsum införskaffat. Men fy för klaging; detta är gôrbra, det! Åh, vad det var gott! Om det är något jag saknat, i matväg, från Finland, så har det varit köttpiroger.

"Indienträff"

Som tidigare nämndes, så kom Indiengruppen (för att nu kalla `oss' för någonting) hem till oss. Jättegod mat! som alla hämtade med. Vin. Gott sällskap. Gôttmos, helt enkelt. Tack ska ni ha! :-)

(Tur att det finns dem som gillar suddiga kort, eh? ;-) Förresten, om någon inte vill visa sig här på bloggen, så är det bara att säga till så tar jag bort bilden. ... Nu ser man i o f s knappt vem som är vem. x-D )

Fastlagsbullar!

Det börjar bli dags... Vi har vunnit över frestelsen i en dryg evecka nu, eller något sånt -- så länge har vi sett att de sålt fastlagsbullar. Men nu, nu är det dags. Om några futtiga timmar ska vi sänka tänderna i en. Gôttans.

Och ni? svenskar? En "fastlagsbulle" är alltså en s k "semla". I Finland har vi kvar den ursprungliga betydelsen av "semla", nämligen vilken brödrulle som helst. Fast de brukar allt veta här också, vad fastlagsbullar är. Åtminstone på konditorier. I Skåne blinkade de inte ens då jag bad om just fastlagsbullar. Men, som ni kanske också läste på andra änden av länkan, ovan, så tycks ordet finnas kvar i användning i Skåne också. Bra där! (Däremot vet de alltså inte här vad en "semla" på riktigt är. ;-)

Den som väntar på något gott...

Maten här är väldigt god. En bidragande faktor är säkert att de ofta gör maten efter beställning; det är få rätter som står och puttrar, väntandes på kunder. Nackdelen är ju då förstås, att det tar tid. Och tyvärr är tumregeln den, att Ju godare det är, desto längre måste man vänta. Hayat och Shiva Rooftop Restaurant är nog de två som har den godaste maten, av restaurangerna här i vår närhet. Shiva Restaurant är kanske snäppet vassare, men en väntetid på en och en halv timme eller så hör tyvärr inte till ovanligheterna. ---Kanske är det deras trick: de får kunderna att vänta, så att maten kryddas med så pass mycket hunger att den inte kan slås av någon annan mat. Jag vet inte. Det är i alla fall väldigt gott.

På bilden nedan sitter vi i Hayat. Där är det vanligt att vänta kring timmen på mat. Det spelar heller ingen roll om man har beställt moussaka, en vanlig sallad, eller en pizza. Det tar lika länge för allt. ---Samtidigt som allt ändå kommer in på olika tider också; jag tror inte det aldrig hänt att vi alla skulle ha fått maten samtidigt. Fascinerande, egentligen.

Men framför allt, väldigt, väldigt gott. Det gäller bara att ha lite framförhållning. Att ta med ett backgammon spel eller något. ;-)

Rodeo!

Hittade några bilder jag ännu inte visat från Delhi.

Det här var kanske andra, kanske tredje, kvällen i Indien. Vi strosade omkring Connaught Place, letade efter en restaurang. Och så hamnade vi på det här stället.

Inredningen var skum (i bemärkelsen `inte ljust') i en mörkröd ton. De spelade västerländska hittar. (Samma problem som i tidigare inlägg, "hitar"? "hittar"? "hits"? *suck* Borde väl hålla mig till ren svenska. Menmen. Vad skulle det då bli?) Servitörerna, indier givetvis, var klädda i boots, svarta byxor och västar. Cowboy-hatt, naturligtvis! I bältet hade de ett pistolhölster, komplett med en revolver. I paff/papp! Barstolarna hade, istället för en "platt" del upptill, en sadel som man satt på. De serverade tex-mex mat.

Mest imponerande var ändå sångerna de spelade; det var verkligen hit efter hit efter hit. Det var lika spännande var gång, då en låt gick mot sitt slut: vad kommer härnäst? Och vi blev inte besvikna, inte en enda gång.

Det sammantagna intrycket -- det vill säga, stället var vi satt, tillsammans med insikten om att vi faktiskt var i Indien -- var minst sagt bisarrt. Men riktigt trevligt. :-)

Men var hittar man en flaska vin?

Efter att några andra (ur vår lilla grupp) hade råkat på stället, visste vi att den fanns där. Någonstans. Ut längs med ghaten (har svårt att bestämma mig om det ska vara ett eller två t:n; the ghats -- ghaten? ghatten?), och så inåt land, in bland gränder knutar och vrår. Och kan ni tänka er, då jag och Malin var ute på ghat-fotosafari, så lyckades vi hitta stället!

Min lycka var gjord.

Inte bara att de hade bröd och sötsaker (typ bullar och liknande), de hade även ett helt uppslag i menyn med ostar! Jajjamen, ni läste rätt. Ostar! Lagrade ostar! Tyvärr var urvalet av ostar inte gjort riktigt enligt min smak. Det fanns bara en mögelost som inte var vit. Och det var Gorgonzola. Inget fel på det! Men för det första kunde de ha valt en annan än just G., och för det andra kunde de ha lagt till många fler av liknande slag. :-D Menmen, man tager vad man haver. Och första lilla smakbiten ost, den sältan! smaken!, den var guld värd.

Man kunde givetvis även köpa med sig ost hem! Så nu har vi (tillgång till) både bröd och ost. Frågan är, var hittar vi vinet?

Mat

Dags att behandla väsentligheter: khaanaa. Mat.

I hyran ingår att vi får ett mål mat, alla dagar förutom på söndag. Våra härliga köksor & hem-allt-i-allor, Mira och Kalavati, gör lunch åt oss. Morgonmål gör vi antingen hemma själva, eller går ut och äter. Middag skulle vi i och för sig kunna göra hemma -- det har hänt att någon värmer pasta, eller gör gröt, eller något liknande -- men det absolut vanligaste är att vi går ut och äta. Ekonomiskt är detta minst sagt inte ett problem. Snarare är det billigare -- beroende vart man går, givetvis, som det är på alla ställen -- än att köpa hem ingredienser själv.

Att äta morgonmål hos Ashish är ett vanligt alternativ, eller snarare: att beställa hem morgonmål från Ashish. Hans café ligger ungefär fem meter ifrån stället var vi bor. :-D Det är alltså stället vart vi går ifall vi inte har lust att gå längre än så. Härifrån får vi även middag, om vi så vill. Vi är bortskämda med frukt här; vi kan exempelvis beställa en "müsli with fruit and curd" för... jag, kring 0,40€ eller något sånt. Frukten är då granatäpple, banan, äpple, och ibland även ananas. Det är inte ovanligt att det hela toppas med lite cashew-nötter. Caadju.

Då jag varit ut och springa till BHU (Banaras Hindu University), kan jag passa på att plocka med keela (banan) och anaar (granatäpple). Några bananer och ett granatäpple går på kring 0,18€. Mjölk har jag köpt kvällen innan, eller gör det på morgonen. En halvliter (i en påse; jag tror i a f det är en halvliter) "fullmjölk" kostar även det kring 0,18€. Till detta har jag hittills haft Corn Flakes; kanske köper jag müsli nästa gång.

Lunch får vi som sagt vanligtvis hemma.

Middagen äts alltså vanligtvis ute. Och det råder ingen brist på ställen att gå till. Många ställen har både indisk och kinesisk mat. Vi har även Haifa, med... vad är det nu de kallar den, kanske var det "eastern thali". (Mer om thali senare!) Vilket är ett pita-bröd, med tre valfria "inlägg". Vad det finns att välja mellan är bland annat falafel, labaneh (vilket är ungefär en inte-så-saltad feta ost), chips (alltså pommes frites -- medvetet ordval, ni som tänker att jag borde valt något annat!), [gabanouge] (minns inte hur det stavas -- det är i alla fall en aubergine-röra), och hoummus.

Haifa är dock inte favoriten; vill vi äta gott och bli mer än mätta, är Vinod's ett säkert alternativ. Det är ett mycket mer "indiskt" ställe -- Haifa är ett hotell, och varje gång jag varit där, har gästerna varit enkom västerlänningar. Vinod's ligger jämnt vid en gata, vid en korsning, och man känner sig verkligen mitt i vimmlet då man sitter där. Den givna beställningen är en special thali. (Där kom ordet igen. "Thali". Dags att förklara.) `Thali' betyder tallrik eller, kanske snarare, fat. Vad man får på fatet, är lite utav allt. Dal (d v s linser), någon sås med paneer (färskost), lite raita (youghurt), gurka och tomat, ytterligare en röra av stekt bidji (grönsaker), samt caavala (ris) och ciapati eller roti (bröd). Som om detta inte var nog, tillkommer även en efterrätt! (Syns tyvärr inte på bild.) Efterätten är i sig rätt intressant. Det är som en sockermunk! (Utan fyllning ;-) ) Men eftersom det är så varmt här, att sockret utanpå bara skulle smälta, så har man gjort det till grejen. Munken serveras i socker-lag! Smaken är dock närmast identisk. Hela det här kalaset går på hela 0,54€

Det ovannämnda är dock billigare än vanligt. Orsaken varför thali är så billigt -- inte bara på Vinod's utan även annorstädes -- är nog för att de serverar vad de råkar ha färdigt för tillfället. Såsen med paneer kan variera; dal finns alltid förberett, och så vidare. Men en vanlig middag ute, inklusive juice, vatten eller soda, går nog på omkring 2€ (och det är kanske t o m något tilltaget).