Tack!

Ni som följer mig på andra ställen än bara bloggen --- se sammanställning av det mesta här ---, har lagt märke till ett antal bilder på Leo den senaste veckan. Det har varit en del av ett hejdå. Och nu har det sista avskedet tagits.

Tack, Leo! För alla de här åren. All värme, närhet. En snällare, mer vacker katt får man leta efter.

 

Från början var de två. (Eller ja, sju. Men två hos oss.)

Leopold (tv) och Ludvig (th). 

Ett bord; två katter.

Vad är det nu igen de säger om ett hem utan katter? Med två barn, ett och fyra år, kan jag inte ärligt säga det är vare sig tomt eller tyst. Men något saknas; det är klart. Och dammråttorna ser kaxigare ut än jag tycker om att se. Illa.