Förra veckan hade de Astrid Lindgren -dag på förskolan. Den här veckan ska alla barnen ta med sig en bok.
Ellens favoriter just nu, är berättelser ur indisk mytologi, genom Amar Chitra Kathas serier.
Närmare bestämt, är det berättelsen om Draupadi som hon vill ha med.
Vi har ett litet bibliotek av serierna hemma, men alla är ju inte lika roliga. Hon berättade idag: "Jag gillar dem med tjejer. Det behöver ju inte bara vara tjejer. Men några. Det blir roligare då."
Och det kan man ju förstå.
Apropos det här med tjejer. Och tidningar. Det finns en hel del i de indiska myterna som man kan vara fundersam över, så där med genusperspektiv --- jag tänker t ex på Sitas prövning, efter att Ram räddat henne från Ravan (ur berättelsen Ramayana). Men jag är ändå glad, så väldigt väldigt glad, att hon inte valde "En himmelsk dans", i tidningen Prinsessan, nr 13 (Egmont, 2013).
Jag förstår att hon vill läsa om "tjejer." Och prinsessor är helt okej. Men såna här sagor är inte det.
Ellens favoriter just nu, är berättelser ur indisk mytologi, genom Amar Chitra Kathas serier.
Närmare bestämt, är det berättelsen om Draupadi som hon vill ha med.
Vi har ett litet bibliotek av serierna hemma, men alla är ju inte lika roliga. Hon berättade idag: "Jag gillar dem med tjejer. Det behöver ju inte bara vara tjejer. Men några. Det blir roligare då."
Och det kan man ju förstå.
Apropos det här med tjejer. Och tidningar. Det finns en hel del i de indiska myterna som man kan vara fundersam över, så där med genusperspektiv --- jag tänker t ex på Sitas prövning, efter att Ram räddat henne från Ravan (ur berättelsen Ramayana). Men jag är ändå glad, så väldigt väldigt glad, att hon inte valde "En himmelsk dans", i tidningen Prinsessan, nr 13 (Egmont, 2013).
Jag förstår att hon vill läsa om "tjejer." Och prinsessor är helt okej. Men såna här sagor är inte det.
Var ska man börja? Vid faktumet att allt, till en början handlar om klänningen, kanske? För det är ju den stora frågan. (Som Törnrosa blir hispig över, men lugnas. *Puh.*) Vi får till slut något litet och nätt; oskyldigt vit. Med rosa detaljer. Fint så.
För det är ju en speciell kväll.
"Och hon var jättevacker." Prinsen dyker upp --- dessvärre har vi inte fått se om han våndades om klädseln innan, eller inte. (Är prinsen inte närmast rekvisita-lik? Ingen personlighet --- om vi nu kan säga Törnrosa har det? Han har inga repliker. Ingen bakgrund. Han är där som en drömfigur; han dyker upp till middagen; och sen, vad händer sen?)
De äter. Och så händer något magiskt.
Det slår gnistor.
De kysser varandra.
De börjar sväva upp i skyn.
I flera timmar håller de på, uppe i det blå. En underbar känsla, men den kunde inte hålla på för evigt. (Feerna tittade för övrigt på.)
Till slut glider de sakta ner till jorden igen.
Summering? Klänning, klänning, klänning! Vitt; rosa. *Puh.* Prinsen/Ken/Tinget dyker upp. De har sex. End of story. (Eller är det slutet? Stjärnbilden? Kvällen tar aldrig slut? Hon är gravid, förstår ni!)
Eller är det bara jag som läser det snuskigt? (Men ärligt. Kan du läsa berättelsen igen, utan att tänka i samma tankegångar?)
Vad är det jag vill ha sagt? Jag är glad det blir Draupadi till förskolan imorgon. Skulle allt gärna vilja vara en fluga i taket när de läser.
