Fixar morgonmål i köket; Ellen grejar i vardagsrummet.
Så blir det allt mer tystlåtet. Till slut helt tyst. Efter fem minuter, kanske lite drygt, känner jag att det är bäst att kolla upp.
Det hörs inte ett pip. Hon syns inte till. Hinner känna ett sting av oro -- innan jag ser Ellen, uppkrupen i ena soffhörnet. Hon stirrar ut, helt andäktig. Sätter mig bredvid, och då pekar hon.
"Titta," säger hon, långsamt. "Molnen rör sig!" Hon gestikulerar med armen. "Så rör de sig."
Haha vad härlig hon är!
SvaraRaderaKan inte annat än nicka till det påståendet! :D
SvaraRaderaJa det är verkligen vackert!
SvaraRaderaRiktigt fina bilder =)
Har förresten en liten utlottning på min blogg. Kika gärna in och var med om du vill!
Kram Sandra