Kung Hiranyakashipu var som sagt småputt på Prahlad, pojken sin, som tillbad Vishnu. Kungen bad sin syster Holika ta hand om saken -- och hon försökte döda honom genom att sätta sig i elden med Prahlad. Holika var nämligen immun mot eld. Men tji fick hon! Tack vare sin tilltro till Vishnu omvändes rollerna. Prahlad räddades, och Holika brann upp.
Ni ser Holika brinna nedan. Prahlad [flickr] har tagits bort innan man tände elden.
Stämningen var hög sedan innan, man hade dansat och festat loss sen eftermiddag. Elden tändes elvatiden på kvällen. Efter att den tänts gicks det och sprangs runt elden.
Några kastar även sånt som är oönskat i elden. Det här ska f f a förstås symboliskt. Man går runt elden, och för varje gång så kastar man vad man vill bli av med i elden, exempelvis ilska och irritation, benägenhet att stressa upp sig eller oroa sig i onödan. Bland annat ett gäng unga män som kom på rad, och för varje varv kastade de med tom näve något i elden.
Genom elden förvandlas det onda till något positivt. Den aska som blir kvar är så att säga välsignad, helig. Den plockas upp och används.
Dansande höll på ett tag till, efter att elden börjat lägga sig. Det gällde att lägga sig i tid för att ändå orka ta itu med det riktiga festandet, följande dag. ---Till vilket även vi återkommer imorgon.
Fast först, två av mina favoritbilder från resan:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar