Tankeplankat.

Se där ja. Så har jag varit "tankeplanksreflektör" också! (Nej, uttrycket är inte mitt påfund.)

Q: Vadförnågot?
A: Tankeplanket är en vägg på Karlstads universitet. Tanken är att den ska "ge en stunds eftertanke mitt i nyhetsflödet. På Tankeplanket kan vi alla skriva personliga betraktelser om veckans tema, betraktelser som kan ge förbipasserande läsare något att fundera över."

Ett tema varje vecka --- aktuellt var "Vad är det värsta som kan hända"?

Som avslutning på veckan reflekterar någon över temat. Kan vara en student; kan vara en anställd. Den här veckan var det jag.

Eftersom bara den senaste reflektionen finns uppe, och tankeplanket inte har något arkiv, lägger jag upp min text i sin helhet också här; just nu också på KAU:s sida.
------------------------------------------------------

---

Två saker slog mig när jag läste tankarna på planket, funderingarna kring det värsta som kan hända.

(1) För det mesta oroar man sig över något som är en nära. Inte det globala, utan det lilla; det egna; det nära och omedelbara. Att kugga på tentor. Förstoppning. (Alla som varit med om det, vet att förslaget är allvarligt menat.) Att glömma sig själv; att förlora sina drömmar. Att få punktering på cykeln och ha 10 mil hem. Att något ska hända ens barn.

Även om stora, världsomvälvande händelser nämns, är inte det något som rör just det som berör oss. Det är inte i första hand vad vi är mest rädda för. Att personligen gå hädan nämns på planket, men som undantag. För de flesta är den egna döden inte det värsta som kan hända. Minns Epikuros: Där döden finns, finns inte vi. Kanske är upphörandet av såväl jaget som världen för otänkbart, för stort, för att oroa på samma sätt som det vi har framför oss, runtom oss?

(2) Det värsta som kan hända är högst personligt. Mardrömmar stammar ur det egna hjärtat; det särskilda sammanhanget. Det är det nära som berör, och detta är unikt för var och en av oss.
Det är i dessa, våra rädslor, som vi blir mänskliga. Det är genom att mötas i dem som vi blir medmänniskor.

Inget är mer blottande än att dela med sig av sina värsta farhågor. Inget är mer förlösande än när någon annan ser mig i det. ---Inget sårar mer än att få dem förringade; förlöjligade; förnekade.

Det värsta som skulle kunna hända, vore att blunda för detta.

(Vid planket, Kristian Niemi, universitetsadjunkt, Karlstads universitet.)
------------------------------------------------------

---