Oberoende om det gällde ordet "katt(en)", "Leo" eller "Leopold" så visste Ellen vem det var fråga om. Ja, faktiskt har hon haft ett alldeles eget läte för Leopold ända sedan hennes ålder räknades i veckor och inte månader (även om det fanns ett tillräckligt antal dagar för månadsräkning). Föräldrarna kunde ju få ett leende, men när Leopold smög in i rummet hade Ellen ett slags melodiöst gnyende som välkomnande.
På andra plats (inte för att vi bryr oss om rangordning; ... inte alls) har vi lika tveklöst det strålande fantastiska fenomenet "lampa". Då Ellen blivit tillfrågad var än det ena, än det andra är, har svaret allt som oftast varit just det: den där lysande tingesten.
Var är pappa? "Nejnej nej, inte det där ljushuvudet, det är en lampa; det andra ljushuvudet!" Fast där kanske man kunde vara mer förstående. "Lampa" och "pappa" låter ju ändå hyfsat lika. (Jo, låtom oss vara välvilliga nu. Det gör det ju. Lite.)
Men mamma då? "Nejnej, även om den där också är blond, så är det på grund av ljuset; 'den andra' blondinen!"
Hur låter bilen då? "Prtrtrtrtrt!" Ja, så låter bilen. Övrig släkt, katter, lampor och bilar. Kex och vatten. Det har vår dotter kunnat länge. Men inte förrän den här veckan, har polletten trillat ner. Nu vet hon. Nu pekar hon på rätt blondin; på rätt ljushuvud. Lagom till ettårsdagen har hon faktiskt lärt sig också vem "mamma" är; vem "pappa" är.
A small step for Ellen and the rest of humankind, but a giant leap for our family (and mum's & dad's self-confidence).
