"Mamma" och "Pappa"

Ellen har ju sedan länge förstått vem morfar och farfar är, mormor och farmor, faster och moster. Även om det kanske inte heller är någon av dem hon håller kärast, Ellen, ifall man ska döma utav ordningen hon lär sig namnen. För där var ju Leopold utan tvekan först.

Oberoende om det gällde ordet "katt(en)", "Leo" eller "Leopold" så visste Ellen vem det var fråga om. Ja, faktiskt har hon haft ett alldeles eget läte för Leopold ända sedan hennes ålder räknades i veckor och inte månader (även om det fanns ett tillräckligt antal dagar för månadsräkning). Föräldrarna kunde ju få ett leende, men när Leopold smög in i rummet hade Ellen ett slags melodiöst gnyende som välkomnande.

På andra plats (inte för att vi bryr oss om rangordning; ... inte alls) har vi lika tveklöst det strålande fantastiska fenomenet "lampa". Då Ellen blivit tillfrågad var än det ena, än det andra är, har svaret allt som oftast varit just det: den där lysande tingesten.

Var är pappa? "Nejnej nej, inte det där ljushuvudet, det är en lampa; det andra ljushuvudet!" Fast där kanske man kunde vara mer förstående. "Lampa" och "pappa" låter ju ändå hyfsat lika. (Jo, låtom oss vara välvilliga nu. Det gör det ju. Lite.)

Men mamma då? "Nejnej, även om den där också är blond, så är det på grund av ljuset; 'den andra' blondinen!"

Hur låter bilen då? "Prtrtrtrtrt!" Ja, så låter bilen. Övrig släkt, katter, lampor och bilar. Kex och vatten. Det har vår dotter kunnat länge. Men inte förrän den här veckan, har polletten trillat ner. Nu vet hon. Nu pekar hon på rätt blondin; på rätt ljushuvud. Lagom till ettårsdagen har hon faktiskt lärt sig också vem "mamma" är; vem "pappa" är.

A small step for Ellen and the rest of humankind, but a giant leap for our family (and mum's & dad's self-confidence).

Om det inte blev tydligt med första läsningen, att inlägget skrivits med tungan rätt i mun, glimten i ögat, och med pennan mellan raderna, osv., så läs om. Jag hoppas det blir tydligare då.

För självklart vet vi att man inte kan tävla i kärlek.

[...]

[...]

[...]

Men att om man kunde så hade vi vunnit.

Gunga

Att gunga. Det hör ju våren och sommaren till. Och det är allt bra roligt!

Ett år sedan...

... då såg det ut så här. Då var det en månad kvar, skulle det visa sig.

Tack och varsågod

Påsken firades i Finland! Alltid lika roligt att komma dit; alltid lika blandade känslor att åka därifrån. Dilemmat med många hem --- eller snarare: med många kilometer mellan hemmen.

Väl framme, hade Ellen under resan träffat massvis med ansikten, bekanta som nya. Och varit otroligt duktig mest hela tiden. Så klart. Men blev tröttare och tröttare för var dag. Så klart. Väl hemma brast det, på kvällen --- ut i ett skrattkalas.

Tack och varsågod. Att smörgåsrån kan vara så roliga.

Apropos Ellens favoritsak

Nämnde ju Ellens favoritsak tidigare. Här ser ni det uttryckt i bild.

Ännu bredare + högerkolumn

Jag ska hålla detta kort. Så det inte är så långt ner till Ellen. För en tid sedan breddade jag lite på bloggen. Man måste ju få se bilderna ordentligt, eller hur!

Nå, nu är den ännu lite bredare. För att ge rum åt en vänsterkolumn! Tyckte det blev så bökigt att ha twitter-kvittren där de var; eller framför allt: det var så långt ner till kategori + arkiv-avdelningarna. Inte längre! För nu har vi en vänsterkolumn, tjoho!

Nog om det. Fortsätt neråt nu så kommer Ellen och Leo straxt emot!

Full fart

Full fart.



Ellen är även känd under kodnamnet "vår tredje dammsugare". Detta pga. plyschbyxorna. Vår andra dammsugare är ju, förstås, Leopold. (Den tredje är mer tråkig. Heter Volta.)

Ibland finner dammsugare nr. ett och två att de har ett gemensamt mål, och kan då samarbeta. Här i gemensam jakt på kyckling.

Skämt åsido, så har faktiskt Leopold --- till vår stora förtjusning och enorma lättnad --- faktiskt accepterat att Ellen är i huset. Och att hon rör på sig. Och att hon låter. Och att han är hennes favoritfenomen i hela världen --- enbart överträffad av mammas Z320i.

---

EDIT 28/3: Större bild av hallinspektionen.

Test från Medborgarskolan

Det här är ett test från Medborgarskolan.

Tas bort inom kort. :)



EDIT 26/3: Kunde ju inte ta bort inlägget efter alla de kommentarerna.

Kurskatalogen i högsta hugg

Ni såg nyss hur hängiven student Ellen redan är. Nu är frågan bara vilken kurs hon ska söka till.

Anteckningar skriver hon också.

Psst! KAU! Ni har min epost-adress om ni vill köpa bilderna till nästa katalog!

---

EDIT 27/2: En förtydling för er som inte vet vad det är för katalog Ellen bläddrar i. Det är Karlstad universitets kurskatalog! :)

Roligt att åka bil!

Finns så mycket man ser, som man vill kommentera!

Sprunget hösten 2009 till februari 2010

Oktober var en bra månad. Inte bara för att det gick bra i Åland marathon, utan också för att det blev mycket sprunget överhuvudtaget: 156km. Men november och december var inga bra, 58km respektive 69km. Ujuj uj. Minns faktiskt inte vad som gick fel där; kanske var jag sjuk eller något.

Desto bättre började då 2010, i januari blev det 111km. Februari... återstår att ser. Inte blivit riktigt så mycket ännu i a f som jag hade hoppats. Men månaden är ju inte slut heller!

Löpartightsen har jag varit riktigt nöjd med! Sprungit med dem i under -20, och det har inte varit några som helst problem! Jättebra.

Tycker för övrigt om att springa vintertid. Har säkert sagt det tidigare också, men det tål att sägas igen. En blandning av något mer tyst där ute -- jo, även i staden --, och det att man, av flera orsaker, inte kan springa så snabbt som det vanligtvis går. Man måste springa mer långsamt.

Fast ibland blir det ju lite fel. Som när man springer 12km enkel väg, med packning (läs: ombyte; inklusive skor), för att väl framme njuta av en bastu och biltur hem. En perfekt avslutning på veckan. Tror man. Men så strejkar en bil, hör man efter sjuttioelva missade samtal---som man inte hört. För att man haft telefonen på tyst. Bilskjutsen uteblir och plötsligt är man strandsatt. Alternativen är att basta och ta taxi hem, eller bita i det kalla äpplet; att vinka hejdå till den ack-så-lockande bastun och klä på sig de svettiga kläderna igen; handske efter blöt handske, pipo och illaluktande rock. Att strunta i mjölksyran som sitter i benen efter slutspurten, som vid närmare eftertanke kanske inte var helt nödvändig, och springa hem igen. Över de där samma 12 kilometrarna i samma vackra, vintriga och -20 gradiga Karlstad-Hammarö... Med packning. Då kan det se ut så här, när man väl är framme igen.

Glad, som ni ser. Inte alls bitter eller något sånt. Ifall ni skulle ha fått för er dylikt.

Hösten 2009

Ni vet ju vad jag gjorde för ett år sedan, och under sommaren, och nämnde ju även att jag studerade på hösten 2009.

Började, som ni minns, på både specialpedagogik och d-kursen i religion. Bägge är på hälft -- av goda skäl (i ordets bägge bemärkelser).[1] D-uppsatsen skriver jag färdig vid tillfälle; det är inte bråttom. Det har heller ingen egentlig praktisk betydelse för mig på något sätt. Men vore ju kiva att avsluta det, då jag ändå gjort så pass mycket jobb redan. Specialpedagogiken skulle jag gärna fortsätta med, men som det nu ser ut så blir det inte inom en snar framtid.

Jag ska inte gå in på vad uppsatsen i religion handlade om -- ni som är intresserade, om ni finns, får fråga --, men jag kan ju visa hur det kunde se ut här hemma, under hösten. Hade nämligen hjälp vid studierna.

Bilderna är tagna av Linda, 13 oktober 2009.

EDIT 21/2, 12:02 : Efter att ha sett inlägget uppe, så måste jag säga att det syns ju vad för ämne jag och Ellen studerar, eller hur? I bakgrunden: dopljus; Jungfru Maria; krucifix; heligt vatten; mm... Nästan lite komiskt.

---

[1] Utan att gå in på det närmare nu -- kommer mer någon gång, kanske lagom till våren 2011? --, men kort sagt för den som inte vet: har äntligen fått jobb. Som lärare.

Och!?

Nähä? Så pappa har inte uppdaterat bloggen på en stund?
Och!?
Han kanske har att göra!? Tänkt på det?

Utmaning för att motverka löpartristess

Det blir lätt så att man springer i samma spår, gång efter gång, månad efter månad. I alla fall har jag en tendens att göra så.

Har kanske en tre-fyra olika rundor som jag växlar mellan; byter ut två-tre av dem med jämna mellanrum. Men även så, så kan det bli lite tråkigt ibland. Det gäller kanske särskilt vintertid. På sommaren känns det lättare att variera typen av löpträning---backträning, intervaller m m. Ingendera känns dock särskilt lockande för lungorna i den här temperaturen.

Då får man hitta på andra utmaningar. Som följande:

• Välj ett begränsat område, gärna med många gator utan trafik.
• Spring så långt du kan, utan att springa på samma gatparti flera gånger.

Det är i varje fall vad jag gjorde, häromdagen. Jag fann det underhållande. Kanske du kommer göra det också?

Så här när man ser på kartan, så tycker jag väl ändå resultatet blev hyfsat. Alltså, jag hade knappast kunna springa väldigt mycket längre utan att springa på samma gatparti en gång till.

Den geografiska begränsningen var Herrhagen; sträckan blev 5,5km. (Temperaturen var -20C. :P)

Bröllopet

Nog med glimtar![1], [2] Nu är det äntligen dags för bröllopsinlägget!

Fast det var ju inte tänkt att bli ett bröllop från början. Trots den långvariga förlovningen. Nej, det var dop---och bara dop---det skulle vara. Linda hade ju alltid drömt om ett vårbröllop... (Hembygdsgården var för övrigt bokad och klar för bröllop den 6 juni 2009, men då en viss fröken Niemi var väntad ett par veckor innan, beslöt vi oss för att skjuta bröllopet på framtiden.) Det var för dop vi hade bokat Kils hembygdsgård; till dop vi skickat inbjudningar.

Men så, en morgon dryga månaden innan, undrade Linda om vi skulle ha "nattamat" också, för oss och gäster, efter middagen vid hembygdsgården. "Men älskling, hör du inte vad det är vi planerar! Domkyrkan, hembygdsgården, nattamat---det här är inte ett dop, det är ett bröllop," svarade jag. Ett ögonblick av tystnad. Sedan: "Jamen -- vi gör det då!" Och så började vi kolla runt lite, hur länge det skulle ta att få en hindersprövning, er, prövad; om det skulle gå att få en präst till bägge högtiderna; skulle ringar hinna bli klara i tid; klänning!, kostym!, och så vidare.

Hindersprövningen kom på en vecka. Prästen Katarina ställde gladeligen upp på såväl dop som bröllop. Ringarna sattes på expressgraveringståget, och var klara på några veckor. Kostymen hittades smärtfritt; klänningen var det knivigare med, men det fixades det också (efter om och några men). *puh* Nu var det bara att tuta och köra!

Att inte alla visste vad som komma skulle tog udden av pressen. Det behövde inte vara så högtidligt (eller -travande); allt behövde inte vara helt perfekt (men var det ändå!). Det var ju "bara" ett dop. *fniss* Vi ville dock inte överskugga Ellens dag. Det skulle vara både-och. Så Ellen hade domkyrkan för sig själv. Vi väntade. (Och så hade ju Linda dessutom alltid drömt om ett utomhusbröllop.)

Till en början berättade vi bara åt de blivande gudmödrarna, våra systrar. Men tänkte sedan att även föräldrarna måste få vara involverade. Och tur det, annars hade nog syster och svägerska kanske haft lite väl mycket att tugga sig igenom.

Efter dopet i Karlstad domkyrka skulle alla mötas upp för tilltugg vid Kils hembygdsgård. En halvtimme efter ankomsten---hedersgästerna fortfarande frånvarande---började Patrick spela Mendelsohns "bröllopsmarsch" på akustisk gitarr---och jag och Linda tågar nerför backen, med prästen bakom oss! Samma härliga Katarina som döpte Ellen.

Och så gifte vi oss. Under eken. I solens varma strålar. Bland släkt och vänner. Med Fryken som bakgrund.

Allt var precis som vi drömt. Från årets sista sommardag till vänners skratt och tårar.

Efter var det skålar, underbart god mat, mer och mindre spontana tal och flera skålar, skratt och till och med en bröllopsvals.

---

Bilderna är tagna av mig, pappa Bertel, mamma Kerstin, svägerskan Tina, svärmor Margareta, Manne och Sofie, Kim, och Sara. Filmen är inspelad av Kerstin.

Ellen utlyser julefrid

Vid det här laget har julefriden utlysts i Åbo.

Ellen vill, sin första jul till ära, stämma in.

Ellens julefrid

Mer om julefrid kan du bl a läsa på HBL, HS, DN, Wikipedia och Turku.fi. Du kan även se julfriden utlysas i Åbo på YLE:s Areena.

Dop

Den 26 september var en alldeles extra fin dag, kanske årets sista sommardag.

Vänner och familj strålade samman från när och fjärran, för att vara med i Karlstad domkyrka, då Ellen Anna Maria Niemi döptes. Hon var så duktig; vi så stolta föräldrar.

Systrarna Linda och Tina är Ellens stolta gudmödrar, och vi hade turen att få Katarina som präst!

Bilderna ovan är tagna av mig, pappa, Kim, och Sofie.

Undrar...

... När Linda kommer att göra ett nytt inlägg? Det var ju en stund [1], [2], [3] sen hennes tidigare.

Vinter

Hösten tog slut! Nu är det vinter.

Frusen båt i kallt sken. (20 dec 2009)

I lördags på Karlstad tågstation.

Ellen väntar på att farmor och faster ska stiga av tåget.

Glad Lucia!

Årets Lucia heter Ellen! Såväl här, som där, som --- här!