Statyerna

Mm, som ni kan ana efter att ha sett fotona nedan, så upptog statyerna en hel del av vikten jag bar med mig hem. ;-)

De är alla köpta av samma familj; sju bröder, alla stenhuggare. Tavlorna i det tidigare inlägget var även de målade av en av bröderna. De har alla sina specialiteter; en av dem gör exempelvis miniatyrer -- som synes i halsbandet nedan.

Alltså titta vad han har petat dit! Inte bara ögon, utan ögonbryn och allt, på en bit sten inte större än, ja, en halv gånger en centimeter kanske; något sånt. Det är Ganesh som avbildas. Halsbandet fick jag av Vijay första gången jag hälsade på.
Så här ser ett typiskt tempel ut. En Shiv(a)ling(a), och Nandi, den vita oxen, som hör Shiva till. Såna här finns i alla de storlekar; allt från små, som denna, till större, som templet från ett tidigare inlägg -- och allt där emellan! Den här gav Vijay sista gången jag hälsade på. :-)

Sarasvati, (bl a) kunskapens gudinna.

Hanuman, guden som förkroppsligar stark och fast tro, visdom, rättfärdighet, godhet och styrka. Med andra ord en rätt populär gud. :-)

Här har vi Ganesh igen. Alla gudarna har en vahana, ett fordon, kunde man säga. Ett djur som symboliser dem; ett djur de färdas på. Shiv har som ovan (och tidigare) nämnts en vit oxe. Sarasvati, ovan, har en svan. Durga (m fl) har en tiger eller ett lejon. Ganesh ska alltid vara lite lustig av sig: Ganesh rider på en råtta. (Ni ser den nere till höger.)Radha-Krishna. (Här kan ni läsa lite kort om deras kärlekshistoria.)

Ardhanarishvara -- till hälften man (Shiva); till hälften kvinna (Parvati). "Ardhanarishvara" kan översättas til, det kanske inte lika fint klingande namnet, "Hermaphrodite Lord".

Tavlorna

Köpte med tre tavlor; en av `ghater i allmänhet', kunde man säga (de två mindre tavlorna), och en av Panchganga Ghat, ghaten var jag badade i Ganges. (Just det stället syns inte på bilden; det är s a s ungefär var åskådaren står då hon tittar in i tavlan, om hon alltså var i tavlan. ;-) )

Lite knepigt kändes det ju, då inramningen kostade ungefär tre gånger så mycket som tavlorna. Menmen; det är smällar man får ta.

Thankan

Dags att visa lite av vad jag plockade med mig hem. Först ut är thankan.

(Kom ihåg att ni kan se bilderna större genom att klicka på dem!)

Fastlagsbullar!

Det börjar bli dags... Vi har vunnit över frestelsen i en dryg evecka nu, eller något sånt -- så länge har vi sett att de sålt fastlagsbullar. Men nu, nu är det dags. Om några futtiga timmar ska vi sänka tänderna i en. Gôttans.

Och ni? svenskar? En "fastlagsbulle" är alltså en s k "semla". I Finland har vi kvar den ursprungliga betydelsen av "semla", nämligen vilken brödrulle som helst. Fast de brukar allt veta här också, vad fastlagsbullar är. Åtminstone på konditorier. I Skåne blinkade de inte ens då jag bad om just fastlagsbullar. Men, som ni kanske också läste på andra änden av länkan, ovan, så tycks ordet finnas kvar i användning i Skåne också. Bra där! (Däremot vet de alltså inte här vad en "semla" på riktigt är. ;-)

Tillbaka till rutinerna

Sådärja. Första seminariet avklarat (i den tidigare nämnda kursen). Det var rätt roligt.

En rubrik under veckan -- för mig personligen, inte för/i kursen -- har varit att hitta tillbaka till rutinerna. Framför allt, att få tillbaka en dygnsrytm som börjar före klockan elva eller något sånt... I Indien steg jag ju upp gôrtidigt, och inte var vi några sömntutor här hemma heller, innan jag åkte. Men efter att jag kom hem... *puh* Tidsomställning tror jag inte heller det har att göra med. Linda spekulerade om att kanske det är (brist på) solljuset. Kanske. Eller så är det bara fortfarande alla de där långa pratnätterna från de första dagarna där när jag kom tillbaka. Det, och så Scrubs förstås ;-) , som visas för sent men varje dag. :-D

Kursstart

Så var det dags igen. En ny termin börjar, en ny kurs: Lärarens uppdrag. Det här sjoket innehåller fem veckors praktik (sju minus två veckor lov, påsk- och sport-). Går väldigt upp och ner, hur det känns inför att det här är sista kursen. Efter det här är jag färdig lärare, klar för arbetslivet. (Eller ja, with-a-license-to-teach i a f. Hur klar jag är är ju en helt annan femma.)

Ibland känns det rätt så roligt. ---Så gjorde det efter förra VFU:n (Verksamhetsförlagd utbildning). Uuuu vad jag var less, så så trött, på att vara tillbaka i elevrollen, då jag återvände till universitetet. Satt mig igen på fel sida katedern. Det hade helt enkelt varit så roligt där ute, under praktiken. Så givande att vara lärare. Roligt att hitta på saker, kunna vara kreativ. Göra vad jag ville med ämnena (ja, inte riktigt så kanske ändå; inte helt vad jag ville).

Ibland känns det mindre roligt. Föräldrasamtal, konflikthantering, betygsättning, mentorskap och klassföreståndare (visste inte att det var olika saker; men det är det tydligen. Där ser man), med mera. Söka jobb. Arbetslöshetsersättning. CV:n. Frånvaro från timmarna, rättning av prov. Kolleger och ämnesmöten. Lunch- och kaffepauser. Prata med fôlk. Mm... Ibland känns det mindre roligt.

På lärarprogrammet läser vi vad som kallas för "allmänn lärarutbildning"; det som är gemensamt för alla lärare. Utöver det läser man då även ämnesinritkade grejer -- religionslärare religionssaker, och så vidare. Men det allmänna är, ja, allmänt. Lika för såväl förskolelärare som gymnasielärare, och alla där emellan. Vissa kurser har varit mer lyckade; andra har varit mindre. Något som har varit gemensamt för flera, är hur mycket (eller lite) man måste prestera. Typiskt är följande citat ur dagens kursstart (på tal om seminerier): "Det är det här som är... det så kallade tvånget. Det låter inte så trevligt men så är det." Och fortsatter med att närvaro inte registreras på föreläsningarna, men att föreläsarna får betalt. Att de får betalt för att universitetet tycker att de är bra. Att man kan lära sig något av att gå på föreläsningarna (trots att närvaro inte registreras alltså). Där ser man! Man kan lära sig något av att gå på föreläsningarna. Tänk att detta måsta påtalas för blivande lärare -- alltså personer som om en dryg termin själva kommer att undervisa. Nej, jag tror faktiskt inte att det är något som behöver poängteras. Högre tilltro än så har jag till oss. ;-) Och jag tycker inte att "tvång" är ett fult ord heller. Något måste väl ändå få vara obligatoriskt? Måste väl ändå vara?

Få inlägg

Mm, jag sa ju att jag skulle fortsätta blogga. Men det har ju inte blivit så mycket skrivet, eller hur? Det beror mestadels på att det helt enkelt inte funnits så mycket att säga. Det har inte hänt så mycket.

Varit hemma och försökt skriva på uppsatsen. Det har dock inte blivit så där hemskt mycket av det, ännu. Går rätt segt. Ingen lust att skriva: Indien-resan är ju klar! Färdig. Men ändå inte.
På tal om vilket: i onsdags hade vi den sista Indien-träffen. Ska jag vara riktigt ärlig, kändes det nog lite vemodigt. Att gå därifrån sista gången. En liten känsla av "Väntalitenu, det kan väl inte vara slut? Men det är ju slut. Men det kan det väl inte vara ellerhurärdetnu?" Vi har ju ändå träffats mer eller mindre regelbundet sedan... ja, sedan ett år tillbaka nu! (Kan det verkligen vara så länge... Jo, något sånt är det nog.) Inte konstigt att det känns lite underligt. Helt slut på träffarna behöver det ju däremot inte vara. ;-) Imorgon kommer alla (förutom Henrik då, som fortfarande är i Indien) till Långgatan för lite vin och mat. (Men oroa dig inte Henrik, du kommer nog att vara med på ett hörn i våra tankar.)

Lite underligt var det att se dem i skolan också, i onsdags. Jagmenar, jag har vanligtvis en viss relation till mina `klasskamrater'. Men under året vi haft våra Indien-träffar, under lära-känna-varandra-veckoslutet, under de femton veckorna i Indien, har jag ju lärt känna dem betydligt mer än vad som brukar vara fallet med klasskamrater i övrigt. Och jag har visat mer av mig än vad jag brukar. Men det har varit i andra omständigheter än just i klassen, än just på universitetet. Så nu när jag såg dem där, visste jag inte riktigt var jag hade mig-dem. Skulle det fortsätta vara som i Indien, skulle jag fortsätta känna dem så väl, dem mig; eller skulle `bekantskapen' gå tillbaka till vanlig klasskamrats-kännedom (mja, lite svårt är det väl att gå tillbaka till bara jag-tror-jag-vet-vad-hon-heter, förstås); kanske blir det något mitt emellan. Vem vet; vi får se. :-)

Synkroniciteter

Detta är något av en cliché, men låt gå: om någon hade skrivit dylikt i en fiktiv berättelse hade det avfärdats som alltför otroligt. Men ja, ibland är det nu bara så att verkligheten är mer otrolig än vad fantasin tillåts vara.

"Visst finns det osannolika samband i livet och i vår värld. Lyssna här bara. Abraham Lincoln blev invald i kongressen 1846. John F Kennedy blev invald i kongressen 1946. Abraham Lincoln valdes till president 1860. John F Kennedy valdes till president 1960. Namnen Lincoln och Kennedy innehåller båda sju bokstäver. Bägges fruar förlorade sina barn när de bodde i Vita Huset. Båda presidenterna sköts på en fredag; båda sköts i huvudet. Lincolns sekreterare hette Kennedy. Kennedys sekreterare hette Lincoln. Båda presidenterna blev skjutna av en sydstatare; båda blev efterträdda av en sydstatare. Bådas efterträdare hette Johnson. Andrew Johnson, som efterträdde Lincoln, föddes 1808. Lyndon Baines Johnson, som efterträdde Kennedy, föddes 1908. John Wilkes Booth, som sköt Lincoln, föddes 1839. Lee Harvey Oswald, som sköt Kennedy, föddes 1939. Båda mördarna är kända för alla sina tre namn. Bådas namn innehåller totalt 15 bokstäver. Lincoln sköts på en teater som kallades Kennedy. Kennedy sköts i en bil av märket Lincoln. John Wilkes Booth sprang från en teater och arresterades på ett lager. Lee Harwey Oswald sprang från ett lager och arresterades på en teater. Båda mördarna mördades före rättegången. Och nu till slutklämmen. En vecka innan Lincoln sköts var han i Monroe Maryland. En vecka innan Kennedy sköts var han i Marilyn Monroe." ---Ingvar Oldsberg, i Sveriges Radios Sommar i P1 (16 augusti 2007).

Det här är inget som Oldsberg hittat på. Just samma detaljer nämns på ganska många ställen på nätet. Vissa verkar dra lite större slutsatser av det än andra. Men lite roligt är det ju ändå, eller hur? ... Om det är någon som tycker att det verkar lite för knepigt för att vara sant, så kan det hända att denna har rätt. Det var ju till exempelvis inte som om presidenterna hade bara en sekreterare, och det är lite svårt att hålla koll på dem -- men det är möjligt att det var som nämndes ovan. Vidare finns det inte idag ett ställe i Maryland som skulle heta Monroe; kanske fanns det för hundra år sen, vem vet. Men som sagt, det mesta stämmer. Och det är ju en rolig historia.

Händigt med en röntgenmaskin i bakfickan

Förrän jag kommer till saken, vill jag att Du föreställer Dig följande: Du är i ett sällskap på kanske en 20st jämnåriga. Det pratas; Du minglar. Någon frågar vad Du vill jobba med, och Du svarar, ärligt och med gott uppsåt, att Du vill bli en professionell mobbare som extraknäcker som tandläkare. Föreställ Dig hur allt prat hade tystnat just när Du sa det; hur alla hörde svaret. Föreställ Dig deras min. ---Okej? Kom ihåg det, och frammana bilden igen när jag ber Dig.

---

(På vägen från Banaras till Sverige; fortfarande in Varanasi.) Vi fick vänta länge förrän flyget från Banaras (till Delhi) skulle lyfta. Tror det redan var en och en halv timme försenat när vi fick gå genom säkerhetskontrollen, och in bakom tullen, s a s. Förstås hade jag glömt ta bort en sax ur packningen, så fick tömma det mesta på väg in. Vi satt ner oss. Jag skulle kolla någonting på telefonen -- men hittade den inte. Det fanns bara en annan telefon i sällskapet, och den fungerade inte, så kunde inte ringa till den heller, för att se om den var i närheten. Med allt snabbare, ryckigare rörelser letade jag genom ryggväskan, men förgäves.

Gick ut mot den andra väntehallen; var tvungen att ge mitt boardingkort över medan jag var borta. Då jag kom dit, såg jag att en fyra-fem vakter hade satt sig ner just där. Var lite försiktig kring poliser, armé-gubbar och -gummor samt vakter. De hade inte direkt ett bra rykte i Indien. Då en från gruppen, på en fest bland universitets-studerande, hade berättat att hon velat bli polis tidigare, tystnade festen och allas blickar riktades mot henne. ---Minns Du bilden som Du frammande vid inledningen av inlägget? Dags att plocka fram det! Det var reaktionen de fick. En av mina indiska vänner berättade, med glödande ögon, hur hans högsta dröm var att drämma till en polis allt vad det lossnade -- och detta var en vän som jag ansett vara rätt så lugn av sig. Precis. Sånt rykte hade poliser och dylikt där. Det var vad jag hade i åtanke då jag närmade mig vakterna. Tittade försiktigt under bänken: inget där. Försökte kika, så där lite på avstånd, var vakterna satt: såg inget där heller. De undrade vad jag letade efter. Jag berättade att jag tappat bort min telefon, och de började alla titta omkring sig. "Var satt du," undrade de. "Precis där," svarade jag. Och några av dem steg upp, tittade omkring sig. Ingen telefon. Ursäktade för besväret och gick tillbaka in.

Då jag bad vakten om att få mitt boardingkort tillbaka, undrade han vad mitt telefonnummer var, om han kunde ringa min telefon. "Bra idé," svarade jag, och tackade på förhand. Kom inte ihåg numret utantill, så gick för att hämta min väska. Väl framme sträckte vakten påpekande ut händerna mot väskan: "Kanske är den där!," sa han. "Kanske det," sa jag, "men jag har ju förstås letat." Han nickade som om han inte hört vad jag sagt; bad om väskan, som jag gav åt honom. Och så slängde han in den i röntgenmaskinen. Vid det här laget hade redan flera andra vakter och tulltjänstemän nyfiket närmat sig oss. ---Och där var den ju, väskan!, pekade de på skärmen. Snabbt ut igen med väskan, och så började vi rota. Men hittade inget.

Varför leta i onödan för hand, när man kan be maskinen om hjälp. In i röntgenmaskinen i väskan igen! På vägen dit ringde en av vakterna till telefonen, medan en tredje höll den upp i luften, vid örat. Han ryckte till, skakade på väskan lite, och log stort: "Den vibrerar," rapporterade han. Vi skrattade alla lite. In i röntgenmaskinen! Och det pekades igen. "Titta nu; titta där; ser du den?" Och så fortsatte vi rota. Men fortfarande ingenting! Jag började bli allt mer besvärad, tillika som vi alla blev allt mer frustrerade. Den är ju där, telefonen. Vi har ju alla sett den, på skärmen. In i röntgenmaskinen igen! Tror det var ungefär en fyra manliga och två kvinnliga tjänstemän/vakter som hjälpte till. Och så jag. Och en röntgenmaskin. Alla letade vi efter en telefon som vi alla visste var någonstans i väskan. Men ingen hittade den. Då den kom ut den här gången dirigerade den som satt närmast väskan. "Titta där!" [...] "Nej där!" [...] "Utåt, utåt!" [...] "Just! Där någonstans." Men vi hittade inget. ---Och in i röntgenmaskinen igen!

Det tog en fyra-fem turer i maskinen. Och jag tror vi hade ut så gott som allt ur väskan. Men visst var den ju där, hade varit hela tiden. Telefonen. Och visst hittade vi den ju till slut. En av tjänstemännen/vakterna tittade nyfiket på den, kollade missade samtal, och nickade belåtet, "Det är jag det, alla (missade) samtal." Tusentackade för all hjälp. Kände mig som värsta turisten: "Hjälp hjälp, jag har tappat bort min telefon någonstans inuti min väska... ... ..."

Det hela avslutades med lite småprat kring Hindi. De hade hittat boken vi använt oss av i undervisningen, och det var ju lite roligt, tyckte de. Och sa jag fel, som i ett "det" istället för ett "den", så rättade direkt minsann. Rätt ska vara rätt! :-) Flera nickade uppskattande åt min påse med paan jag hade med mig. "Banarsi paan. Good taste, good taste." Och samma på hindi.

Den gick förresten genom tullen. Påsen med paan. Så kunde med glädje tugga en gång även hemma. Linda tittade väl lite mindre gillande på då jag spottade ut allt det röda i den svenska snön.

Banaras Hindu University

Här är en video jag tänkt lägga upp åt er, men som inte riktigt hunnits med.

Det är en snutt från Banaras Hindu University, filmad från en ricksha.

Ni ser vad grönt det är! Ungefär så där såg det ut på hela universitets-området. Inte svårt att förstå varför det huvudsakligen var dit jag sprang för att springa, eller hur? (I början tog jag ricksha dit; sprang; sedan ricksha tillbaka. Kanske första månaden eller så. Efter det sprang jag dit, runt, och tillbaka. Betydligt roligare. Och så skrämde jag inte upp någon stackars ricksha wallah heller. Det var en som blev helt förskräckt, när jag kom, andfådd och svettig. Han undrade nog vad som var fel.)

Byggnaderna ni ser är institutioner på området.

Musiken ni hör är första minuten ur Dard-E-Disco ur filmen Om Shanti Om, en av storfilmerna i Indien för tillfället. Och just den här sången är en av hit-sångerna från filmen. Med andra ord hörde vi den många gånger under tiden där.

Last.fm

La för några dagar sen till en liten ruta längst ner på sidan, här. Där kan ni se vad det är jag hört på för musik den senaste veckan. I rutan finns även en länk till "min sida" på last.fm, vart ni kan kika lite mer på vad det är jag hör på allt som oftast, o s v.

Getter fryser också!

Det var ju kallt där, i Indien, sista tiden. Tror det var redan i slutet på oktober eller något liknande, då piporna plockades fram. Stopparockarna i mitten på november eller dylikt. Men det var ju inte allt. Det fanns ju, som tidigare nämnts, en hel del andra djur på gatorna också. Klart man ska ta hand om dem med!

Som exempelvis getterna. Vi såg aldrig några påklädare, men det blev allt vanligare -- undrar om det inte var där i början på november ungefär -- att se tröjor på getterna. Skjortor och jumprar. Ibland gick det lite snett. Någon satte skjortan på bak och fram eller så, så att det liksom inte blev ett hål där bak. Men det rättades till -- det tog inte länge så gick alla getterna och kiden på med skjortor (och då rättvända skjortor). Mindre tröjor åt kiden, förstås! Rätt ska vara rätt. Var väl kanske någon nybörjare till påklädare som satt på de där bak och fram:en.Bara på getterna dock. Inga stickade tröjor på kor, bufflar, hundar eller katter. Men getterna såg man till att de hade det varmt.

... Ifall det är någon som tvivlar på detta, det skulle nämligen den lille skeptikern som bor inom mig göra, så är det faktiskt helt sant. Getterna i Kashi gick omkring med tröjor på. Vi trodde det inte heller första gångerna vi såg det, men då vi mötte dem dag efter dag var det bara att acceptera att det är så det ligger till. Getterna i Kashi går omkring med tröjor på då det blir kallt.

(Tack till Stina för bilden! Jag missade ju att ta bilder på dessa små underverk, jag...)

... och Gott Nytt År!

Det var under en av de sista dagarna av det gamla året som jag fick mig ett gott skratt till morgonmålet. NWT rapporterade om att "Actionhjälten Chuck Norris" inte ser humorn i boken The Truth about Chuck Norris -- 400 Facts about the World's Greatest Human, utan, tvärtom, stämmer bokförlaget.

Attans.

Ändå är det en bok var man kan läsa såna härligheter -- "mytiska fakta" -- som

Chuck Norris tårar kan bota cancer. Synd att han aldrig har gråtit.

Chuck Norris sover aldrig. Han väntar.

En gång bet en kobra Chuck i benet. Efter fem fruktansvärt smärtsamma dagar dog kobran.

Chuck Norris kan ladda en mobiltelefon genom att gnida telefonen mot sin skäggstubb.

Om ni trodde att skratten vid den dagens (27 dec) NWT slutade där, så har ni dock fel! Sista artikeln handlade om miljön, Bill Clinton och -- måhända något otippat i Clintons sällskap? -- postkodlotteriet.

– Svenska Postkodlotteriet har på ett fantastiskt sätt bidragit till kampen mot global uppvärmning, säger Bill Clinton. (NWT)

Fantastiskt. Hur han kom för sig att tala så varmt om just postkodlotteriet fick ju nog sin förklaring längre fram i artikeln:

När man köper lotterna går en del av pengarna till bland annat stiftelsen Clintons climate foundation.
– Genom sitt sätt att använda marknadskrafterna för att samla in pengar kommer denna välgörenhet att påverka hur vi arbetar världen över med att bekämpa klimatförändringar, säger Bill Clinton. (NWT)

Ibland tycker jag bara det är så roligt att läsa tidningen. :-D

Gott Nytt År på Er!

God Jul, förresten

God Jul på er, förresten, Gott Nytt År, God Fortsättning och allt det där! Hoppas ni hade det bra; har det bra; och kommer att fortsätta med det. (Utan att förglömma de där dalarna som gör topparna så mycket högre.)

Det kommer allt att bli en del Indienskrivas här på bloggen ännu för en tid framöver. Om inte annat, så har jag ju fortfarande inte uppfyllt mitt löfte om att berätta om Kabir. Inte heller skrivit uppsatsen som jag hade hoppats att jag skulle ha. (Hägrar det ett nyårslöfte? ---Icke! Sånt pysslar jag inte med. :-) ) Men när det ena kommer så kommer det andra också. ;-) Och under tiden finns det en hel del annat att orda om också.

Men faktiskt, så har jag fattat tycke för detta bloggandet. Jag anar att det kommer att fortsätta skrivas här, även annat än om Indien.

Hemma igen!

Jajjemen, hemma som planerat. Kring ett-tiden saktade Puja in vid porten. Tittade upp mot fönstret på andra våningen; blommor, en ny ljusstake, och en alldeles strålande, skrattande Linda. Vilken känsla att få hålla om henne igen! :-D Långa, många kramar och mycket prat bland upp-packning.

Paketet som skickades via DHL kom minst så snabbt som lovat. Då jag satt i mitt svenska nummer i mobilen, pep det till att jag hade ett meddelande på telefonsvararen: en värmländsk dialekt som mumlade något, prasslade med papper och funderade varifrån paketet egentligen var skickat. Han hittade inte varifrån paketet egentligen var, men "Någonstans ifrån Asien," avslutade han det med. De fjorton kilona var hemma en timme före jag.

Vad mycket det kändes, när jag paketerade alla presenter och klappar, när jag packade pusslade ner allt. När jag funderade hur mycket allt vägde, hur allt skulle få plats, och om allt skulle klara sig helt hem. Vad många foton det var. ---Men hur lite det sist och slutligen är. Kändes rätt så tomt, efter att ha packat upp. Hela alla tre månader utspridda längs med golvet, men ända så långt ifrån vad det hade varit. Var det slut nu?

Ville så gärna ta med Linda till Indien, genom alla grejer och alla foton. Men det gick ju inte. Indien var ju inte i min resväska. Finns väl bara en sak att göra: ta med henne dit. ;-)

er... Hej igen. :-)

Så det blev ännu ett kort inlägg från Banaras. Rummet tömt, försökt klämma in allt i väskorna. Och då menar jag verkligen klämma in allt. Väskan går knappt fast; rädd den ska sprängas upp. Det vore lite tassigt. Har en rem jag ska spänna fast runt den; jag hoppas det räcker. *Hoppas hoppas hoppas hoppas.* Några av hoppsen är inriktade till att allt är, förutom kvar, även helt. Statyer, thankan, med mera...

Väntar på min `set breakfast'. Double plungern har redan anlänt; kvar är omelett, toast, och baked beans. Samt en chokladkaka. Gôttans. ---Tjolahopp, där kom det. Stekt tomat, är det på tallriken också. [Återkommer straxt. ;-) ] ... [Aah. Det satt allt fint, det.]

En timme kvar nu ungefär, så ska jag gå till Virendraji för en sista lektion i Hindi. Skulle ju ha haft prov igår, men blev inget av det. Det är dock inte därför jag går dit idag igen. Provet kommer inte att bli av överhuvudtaget; han tycker att det är så självklart att jag skulle klara det, att han hellre vill använda den lilla tid vi har kvar till att lära mig något nytt. Han menade att jag skulle klara andra årets prov, om jag tog det. Virendra överdriver, men visst är det roligt att höra. Jag trodde alltid att jag inte hade ett språkhuvud, eftersom jag inte kan någon grammatik överhuvudtaget. Måste fortfarande rynka pannan då han pratar om adjektiv som blir till verb och liknande, men förutom det så går det ju hur bra som helst! Kanske vi är släkt ändå, Linda (N). ;-)

Lunch direkt efter provet, och därefter är det avfärd! Åker från Ganga Mahal kring två. Flyget till Delhi avgår 17:20. Anländer kring en timme senare. Jag och Victoria, som är de enda som är kvar på Ganga Mahal nu, tar oss till rätt terminal och sätter oss och väntar. Kanske är de andra redan där; kanske kommer de snart -- allihop, faktiskt, förutom Henrik som stannar längre. Fatima och Tommie, Stina och Puja, till och med Malin. FT & SP såg vi för en vecka sedan, men ska bli roligt att höra om Goa. M har vi inte sett på... ja, vad blir det, en månad? två? Hoppas hon har bilder från Dharamsala tillgängligt att visa på flygplatsen. Tid att se på dem är nämligen något vi torde ha gott om. Flyget till Finland går från Delhi ungefär 2:30. Landar i Vanda 6:30. Hade sett fram emot att ringa och önska God Jul under de en och en halv timmarna jag har i Finland, men insåg sen att klockan är så lite att de julönskningarna kanske inte är så... önskvärda. Men till er, som jag tror att är morgonpigga, kommer jag allt att ringa. :-D 8:00 avgår flyget till Stockholm; och det går snabbt som alltid: 8:00 är vi i Sverige. Och som jag redan berättat, åker vi bil hem. Hoppas vara i Karlstad mellan tolv och två.

Så. Nu provar jag igen.

Hejdå! *vinkar* Tack för att ni följt med.

Tack för att ni följt med!

Såvida jag inte skriver något imorgon också, så kommer det här att bli sista inlägget från Banaras. Tack till er alla som följt med på resan! Särskilt ni som även hört av er, skrivit kommentarer etc. Det uppskattas! Roligt att veta vem det är som följer med, och vad ni tycker/tänker.

Hejs svejs!


Och vad vore mer lämpligt att avsluta med, än stenansikten som häromdagen framträdde på väggen uppe på vårt tak i Ganga Mahal. (Och för att säkerställa att poängen går fram i detta ton- och gestlösa medium: jag är ironisk. Eller sarkastisk. Eller vad det nu blir.)

Säg att ni ser dem också. x-D Jag har beskrivningar på dem alla (och det här är bara några av de kring trettio fotona jag tog), men låter er komma på era egna.

Nåå, hur känns det?

Innan jag åkte hit var det många som sa hur chockad jag skulle bli. Det blev jag inte; Indien var ganska jämnt just precis som jag hade väntat mig. Det sagt, så visst var det ju en upplevelse att anlända. Visst var allt lite småskrämmande till en början. Hur annorlunda det skulle vara. Okej, visst. Det är lite annorlunda. Men just nu känns det inte som så annorlunda. Kanske är det bara för att jag är van vid detta just nu. Kanske kommer det att kännas annorlunda när jag väl är hemma. Ta trafiken som exempel -- men jag tycker det samma gäller i allmänhet, och på många enskilda företeelser också --, det verkar till en början vara mycket annorlunda än hemma. Det verkar kaotiskt. Men det är det inte! Det är inte kaotiskt, och det är inte särdeles annorlunda. Bara till ytan. Hur jag skulle bli förändrad. Det blev jag inte; det har jag inte blivit. Jag menar, visst har ju något förändrats. Jag går omkring på smala gator bredvid en ko, två kor, många kor. Bufflar som samsas med bilarna och motorcyklarna. Och det känns helt normalt, som det ska vara. Kan prata lite smått hindi, pruta med rickshawallahs; skratta med dem när de försöker ta hutlösa turistpriser. (Allt är ju relativt: skillnaden mellan "normalt" och "hutlöst" ligger väl kring ungefär 0,10€...) Känner mig hemma när jag går på gatan här. Men jag räknar inte det som att ha blivit förändrad. Bara att ha blivit van. Jag har inte fått en världsbildsomskakande hujedamig-vad-vi-är-slösaktiga-i-väst insikt, eller något liknande. Jag har inte blivit varken mer eller mindre flummig än vad jag alltid varit. ;-) ---Meeen, vem vet, kanske kommer att kännas annorlunda då jag kommer hem. Kanske kommer förändringarna att synas först då jag sätts in i ett annat sammanhang. (Det låter ju rimligt, att så skulle vara fallet.) Men tror verkligen inte det. :-)

Mycket av det jag lärt mig, jag tänker då på hinduismen eller `Indisk kultur' i allmänhet, är rätt luddigt. Subtilt. Mer en samling upplevelser och bilder (`bilder' i bred bemärkelse) än små kristallklara korn av kunskap. Men nystar kanske ihop trådarna till något sånt bara jag kommer hem och kan idissla allt.

Kallt, ju!

När det var varmt, var det varmt. Och just när vi blivit vana med det, så blev det kyligare; allt kallare. Imorse när jag gick till Open Hand var det bara 10 grader varmt! Jag vet, jag vet; ni har det kallare. Men det här är ändå 30 grader svalare än då det var som varmast! (Visst, jag jämför temperatur på morgon och eftermiddag, men ändå.) Kanske tur det; blir det inte en så stor chock att komma tillbaka.

Kan knappt ens föreställa mig: anlända till Arlanda. Snöar utanför; stora, tunga snöflingor som dalar ner. Fortfarande mörkt, men håller på att ljusna. Alla runtomkring har tjocka vinterrockar på. Förutom jag. Visserligen förstod jag att packa ner sandalerna, och sätta på mig strumpor och springskorna; farkkuna istället för bomullsbyxorna. Men har min bomullströja på, min väst och min schal. Börjar huttra ganska snart, och det blir inte bättre när vi ska ta oss till bilen, som stått på långtidsparkeringen i två veckor. Iskallt inne i bilen. Som tur var hinner den i alla fall bli varm förrän vi är framme i Karlstad --- tolv-ett tiden fredag eftermiddag.

Alla intervjuer gjorda

Jag har visst fortfarande inte berättat vem Kabir är. :-P Vet inte om någon egentligen är överraskad? Kommer nog att göra det, men senare, inte förr. Det vill säga: hemifrån. Beskrivningen av Kabir, här, tror jag kommer att sammanfalla med skildringen av Kabir i uppsatsen. Och uppsatsen är fortfarande knappt påbörjad -- ifall man ser på mängd bokstäver på pränt.

Intervjuerna är dock alla avklarade (och översatta)! De allra flesta av dem även transkriberade. Böcker hittade, inhandlade, och läste. Det är i princip bara att skriva! Bara att skriva... :-) Gôttans. Så nu vet ni vad jag kommer att göra på jullovet. Och början på den goda fortsättningen.

Tavara. Och tavara. Och ännu mer tavara.

Som sagt, varje gram och kubikcentimeter i resväskan spelar roll. Varför då? För att jag har just precis så mycket att ta med mig hem. Statyer, tavlor i olika former, planscher, böcker och åter böcker, kläder, böcker, tyger, tyger, tyger -- sängöverkast, bordsdukar i olika format, schalar och jag-vet-inte-vad-allt.

Några dagar sedan postade jag hem 14kg. I går (eller var det förrgår? Någon dag sedan i a f) postade jag hem 20kg böcker. Resväskan tömd på onödigheter och inte-vill-jag-egentligen,-när-jag-tänker-efter,-ha-det-här:heter. Ganska nära 20kg. Just nu. Men det är två och en halv dag Banaras kvar. :-S Risken finns att det kommer till några kilon ännu... Som tur var hade jag satt undan mycket lite till handbagaget när jag vägde resväskan, så jag vågar hoppas på att jag klarar mig under gränserna rätt så bra (resväska <=20kg; handbagage <=10kg). I varje fall ska det inte bli mycket övervikt! :-D

(Just nu är jag för övrigt uppe i lite under 2.200 foton... :-S )

Familj i Finland, förlåt! Jag hade hoppats kunna posta hem julklappar till Finland, särskilt som jag -- för första gången -- kommer att fira jul borta hemifrån. Jul i Sverige... Känns lite konstigt, faktiskt. Men det ska bli intressant att se vad allt detta med Kalle Anka, och-vad-det-allt-är som kommer på tv:n på julafton, handlar om. Tillbaka till saken: jag hade hoppats kunna vara närvarande med åtminstone lite klappar från Indien. Men så blir det inte. Det hade varit så pass få kilon, ändå, att per-kilo priset hade varit mycket dyrare än att sätta ihop allt till ett paket, som alltså postas till Sverige. Men det ligger där och väntar! Jag hoppas ni kommer efter dem. ;-)

Punkter jag klarat mig utan.

Följande punkter bar jag med mig till Indien helt i onödan:

• Ylletröja. Hur tänkte jag där? Varför skulle jag sätta på ylletröjan om jag annars går i indiska kläder? Vilket jag visste att jag skulle göra. Den tar ju dessutom rätt mycket utrymme... :-/
  
• Två par sandaler. De cappals jag haft på är Birkenstock sandalerna. Hade köpt med ett par som hade remmar runt hälen, så att de bättre skulle hållas på etc --- men det var ju just det som inte behövdes. Här tar man av sig sandalerna varje gång man går in i en affär, varje gång man går in i ett tempel, varje gång man går på helig mark överlag. Skorna åker på och av en hel del, m a o! De extra paret åkte hit, suttit på hyllan, och kommer att stanna kvar (för att ge utrymme åt annat)... :-/
  
• Myggmedel. Visst. Det har funnits myggor här. Stundtals riktigt, riktigt mycket. (Och andra flygande kräk.) Man har liksom inte kommit mig för att använda myggmedlet, ändå. Förutom för ungefär en vecka sedan, en gång. Men då hittade jag inte, så det fick vara. :-/
  
• Solkräm. *skrattar högt:* Hade med mig tre flaskor (nej, vad heter det? mellantinget mellan burk och flaska? sak samma...) solkräm. Och hur mycket har jag använt mig av det? En gång. Efter att jag rakade huvudet. (Jag sa inte att jag inte skulle ha behövt det... Men använde inte.) :-/
  
• Våtsavetter. Tanken var god. Jag skulle ha kunna använt mig av det. Men hittills har jag inte använt en endaste en. Tror inte jag kommer att göra det heller. :-/
  
• Halv liter handsprit. Eller hur mycket det nu är i en stor flaska; kanske det är bara 250ml? Hur som helst, jag har kanske använt en halv liten flaska, och det gick huvudsakligen åt under de första veckorna. Sen fick det vara. (Och magen har ju varit bättre efter det, så... ;-) ) :-/
• Malaria-medicin. Det här hade i o f s kunnat vara användbart, om jag rest någonstans. Vilket jag inte gjorde. Så gjorde inget med det. :-/
• Tre T-skjortor jag vill ha kvar. Borde ju tagit med sådana jag inte vill ta med hem, så jag kunnat lämna dem kvar utan att fundera på det. :-/
• Byxor jag vill ha kvar. Samma sak här; varför ta med sånt jag vill ha med hem? Det känns som att i resväskan Spelar varje gram roll; varje kubikcentimeter. :-/
• Ytterligare en onödig tröja, om än inte lika stor och -- ett favoritord från Värmland: -- bänglig som ylletröjan. :-/
  
• Strumpor. Vad hade jag tänkt göra med dem? Om jag ett tag visste att jag huvudsakligen skulle komma att använda sandaler -- vilket jag gjorde -- så borde jag ju kunnat tänka mig att jag inte skulle komma att ha strumpor i dem. :-/
  
• Imodium. Det var inte onödigt att ta med imodium i den bemärkelsen att jag nog behövde något sånt. Men de två gångerna jag behövde det, de två gångerna jag åt imodium, så upplevde jag att det inte hjälpte ett skvatt. Fast, å andra sidan, kanske det hade varit ännu värre utan. (Hemska tanke.) :-/
  
• Reselakan. När har jag brytt mig så pass mycket om hur/var jag sover? Inte gjorde jag det den här gången heller. Filtarna som Amax Inn (klicka på länken för att se bilder från hotellet), i Delhi, erbjöd dög bra. Enda gången jag använde mig av reselakanet, var på tåget från Delhi till Banaras. Visst, det var trevligt. Men hade bra klarat mig utan. :-/
  
• Resehandduk. Använt mig av resehandduken på hotellet (men de hade nog haft handdukar där också!) samt de två gångerna jag badade i Ganges. Men de gångerna hade jag lika väl kunnat ta med en vanlig handduk också; det var bara en gnutta mer bekvämt så här, då den tar så pass mycket mindre plats... :-/

Mm... Tror faktiskt det var de huvudsakliga, onödiga punkterna. Summa summarum tycker jag ändå man kan säga att det inte var helt illa pinkat. Inte så mycket onödigheter.

Paan

När vi kom till Indien undrade vi om de hade väldigt dåliga tänder eller något, vissa av dem. De spottade nämligen titt som tätt något som närmast liknade blod. Nejdå!, det var det inte. De tuggade på paan. Se på det ungefär som snus. Tuggandet resulterar i en rödaktig vätska i munnen, som man till sist spottar ut. (Spottar man inte ut det, är magen inte längre din vän. I a f inte om du sväljer allt på en gång, och har tuggat på den starkare varianten. Har jag hört, inte erfarit.)

Förra veckan provade jag och Puja paan. Första gången (vilket är då bilderna nedan är ifrån) provade vi den paan som, fick vi senare höra, "kvinnor och barn" tuggar på. (Jodå, kvinnor tuggar allt lika mycket på paan de också, och jag tvivlar på att alla kör den mildare varianten!) Den smakade tandkräm. Smaksättningen är visst ros. Men menthol-tandkräm smakade det.

Andra gången provade vi den starkare varianten. Den var inte så stark. Som att röka en första cigarrett på morgonen ungefär, att göra det snabbt.

Idissling

Spottning

Tandkoll (Jag vill tro att färgen på tänderna inte är vargens tänder (minns ni reklamen?), utan att det är färg av paan:en. De som tuggat länge -- och då menar jag länge, med vilket jag försöker säga att Linda?: du behöver inte vara orolig -- har helt rött tandkött.)

Något jag tänkte på någon av gångerna jag tuggat paan, är att det på något sätt är passande, här, med just tuggandet. Det är nämligen så, att det samlas vätska i munnen när man tuggar. Vätska man inte vill svälja både för vad magen skulle säga om det, och för att då är det roliga slut, s a s (inget mer att tugga på, dags att jobba). Så man kan inte prata -- även om många gjort det till något av en konstform att tugga med paan i mun. T o m så, att folk vet, att tuggar man paan så varken bråkar de eller skojar med en. Det är något jag är säker på att stundom uppskattas högt, här. En stund då du inte kan prata; en stund då alla låter dig vara ifred. En stund då det bara är du och idisslandet, kanske blickandet ut över Ganges.

Sadhu-Santa: "Shanti Ho Ho Ho"

Manini (en av kanadensarna från nedervåningen) hade sin sista lektion med den här gruppen barn. Vidare skulle hon komma att vara borta över jul, återvända först efter nyår. Hon ville göra något särskilt med dem, och gärna något juligt eftersom den ju är annalkande. Hon frågade om jag kunde tänka mig vara julgubbe. Varför inte. :-D

Så kvällen innan tog vi lite bomull, som jag hade haft med mig hit för sårtvätt och liknande, samt snöre, lim och tejp. Så illa blev det inte, eller vad säger ni? (Se nedan.) x-D På morgonen hade vi satt 'snö' på fläktens blad, så att det skulle snöa ner när den sattes på. Samma julgran vi hade haft på Ganga Mahals lillajul i mitten på rummet. Några stora pappers-snöflingor (ni vet, såna där man gör genom att vika ihop pappret, klippa här och där, och veckla ut et voila) med levande ljus bakom. Såg riktigt fint ut!

Jag skulle komma in som en överraskning. Kruxet blev, att Manini gång efter annan ringde och bad mig komma lite senare, fem minuter blev tjugo minuter -- och hela tiden stod jag i en gränd, i full mundering (se nedan). Jag behöver säkert inte namna att folk stirrade? Barn kom och tittade, manga storögt, sprang och hämtade fler vänner att se. Vuxna stannade och tittade. Vissa verkade nästan vara lite forlägna å mina vägnar. Minns särskilt en västerländsk kvinna som gick förbi: då hon fick syn på mig slog hon genast ner sina ögon. Som om hon sett mig naken eller i någon annan kompromitterande situation. Till kruxet: gränden var jag stod och väntade i visade sig vara axis mundi för barnen i klassen. Så allt eftersom de dimpade in på klassen steg volymen på senaste skvallret: jultomten står och hänger i våran gränd!

Så de blev inte direkt förvånade, när Manini till sist ringde att "Dags!", och jag började klämta i klockan bakom deras dörr. Men de blev glada ändå. :-D Vi åt kex, chips. Julgubben hade med ljus som klappar, vi tände alla ljus -- varje person tände nästas ljus --, och önskade varandra God Jul. Alla ville ta en massa bilder. Ah, och så sjöng vi alla första versen i Midnatt råder också. De var väldigt duktiga på att snappa upp ljuden snabbt! (Säger 'ljuden', för det var ju vad det var för dem.(

Skägget funkade rätt så bra hela vägen. Mustaschen ville inte riktigt hålla, meeeen, tror inte det var så noga.
(På nedre bilden ser ni, från vänster, Mira (som gör så att Ganga Mahal känns som ett hem; hjälper Kalavati att laga mat, städar, m m); Manini; jag; Mamta (Miras dotter, hon jobbar med WLC, och har även hjälpt mig med några intervjuer); Shitansu (även han jobbar for WLC).)

Lucia-tåg

Som sagt, det har blivit något av en tradition att svenskarna från Ganga Mahal lussar. Så gott som sedan vi kom hit, har folk pratat om det; frågar när det är; velat ha det bekräftat att visst blir det väl av?; vissa har nynnat lite av Lucia, några sjungit några ord, flera har tipp-tapp:at.

En man som pratade med mig om det, formligen lyste i ögonen, då han blickade i fjärran och mindes. Men han hade inte ens sett det själv!, utan bara ett foto -- för åtta år sedan! Och ändå mindes han det med sån värme. Otroligt.

Ja, ni förstår ju att vi kände en viss press.

Diverse attiraljer som behövs fanns redan på plats: vita särkar; krona; t o m en stjärn(gosse)pinne och två stjärn(gosse)strutar!

Då dagen nalkades, meddelade först Fatima, sedan Victoria, att de hade feber! Kunde inte vara med. Som tur var hade förstärkning anlänt i formen av Puja och Tommie, annars hade det ju bara varit jag och Stina. x-D Valet av vem som skulle vara Lucia blev förvånansvärt enkelt; därutöver hade vi två stjärngossar och en tomte, men inga tärnor.

Började med ett genrep för kanadensarna, två av dem reste samma dag så de hann inte se oss senare, när det gällde. Kring sex på kvällen -- den tolfte, eftersom Stina och Fatima, med pojkvänner, reste vidare på dagen den trettonde (och det skulle vara på tok för tidigt att lussa den trettonde medan det fortfarande var mörkt) -- tågade vi ut. Först till Amar Bhavan, det tog kanske tio minuter att tåga dit. Det var en speciell känsla att sjunga Dagen går tunga fjät då vi gick genom Kiss och bajs -gränden, liksom det var då vi kom ut till Assi road, var trafiken och myllret la en så pass tjock ljudmatta att jag inte kunde höra varken vad Stina, framför mig, och Puja och Tommie, bakom mig, sjöng. Vilket förklarar varför vi alla sjöng på olika verser, i olika tonarter, när vi väl kom till ett lugnare område...

Därefter blev det en kort Assi-runda. Till Vijay, Harmony, "lamp-butiken", och så ett stopp på ghaten. Tyvärr har vi inga foton på det. Men det måste nog ha varit min favorit. Vi fyra, i vita särkar. På ghaten. Ljus i hår, stjärnpinne och ljus i händerna, sjungandes så gott vi kunde på diverse Lucia- och julsånger. Priceless. Tåget avslutades hos Mahant-ji vid Tulsi Ghat.

Trots att folket runtomkring pratat så mycket om det, var den vanligaste reaktionen ändå förundran då vi kom. Lucia, som hade sina händer höjda med handflatorna mot varandra, hälsades ofta med ett Namaste och en spegling av gesten (se bild på namaste-gest här). Hemma hos Vijay sjöng några av barnen med, särskilt i tipp-tapp biten av Midnatt rådet. Ett flertal fotografier togs kring ghaten.

Minst lika förvånade -- kanske mer! -- än Indierna, var nog de västerlänningar som såg oss.

Känns gôtt att kunna bjuda tillbaka; Vi har fått se så mycket av allt möjligt här. Ceremonier och ritualer, traditioner; mötts med så mycket värme och öppenhet. Inte mer än rätt att vi ger tillbaka något av oss, av våra traditioner.

Foton? Jodå, det togs några (om än, alltså, inte från ghaten). Jag har tyvärr inte fått dem ännu, så kan inte dela med mig. Men lägger upp här när jag fått. :-) Men håll inte andan i väntan: det dröjer nog tills mellandagarna, minst!

Lillajul-fest

(Hur stavar ni till Lillajul fest? "Lilla jul fest", "Lillajul-fest", "Lillajulsfest"?)

Det här blir något nytt för er svenskar (kanske t o m lite skrämmande; en av GangaMahalarnas första intryck av detta, var att det var syndigt, som om vi förtog oss på julen, den som komma skall): på första advent firar vi i Finland "Lilla jul". Det är kanske främst för firma-fester och liknande, men även barnfester. Familjer med små(och större)barn kanske tar in en liten julgran; man kan byta en klapp eller så.

Jodå, vi firar nog advent också.

Vilket tillfälle vore bättre än detta, att fixa till lite julstämning på Ganga Mahal! Gäster inbjudna -- kanadensarna, Holly, samt, då nyss anlände, Puja --; Fatima och Victoria fixade och fejade; Ashish lånade ut sin julgran och julgubbe; Fatima hade förberett en spellista med julsånger; Puja hade med sig både glögg (Blossa, givetvis!) och pepparkakor!

Det var riktigt juligt!, som ni kan se.

(Nedan från vänster:
Holly, Jasmine, Victoria, Krisse, Li, Manini, Fatima, Stina, Puja)

Yoga Mandir

Hörde just att min senaste yogalärarehar en hemsida! I bildgalleriet där hittar ni foton från stället med mera.

Inte varit där nu på en vecka. Senare kvällar; senare morgnar. Få se, om det blir några fler yoga-lektioner. Gillade dem så länge det varade, även om det inte blev så många på det stället -- känns som fler än det var (3).

Ute och sprang igår i a f! Första gången sen jag var säker på att en amöba kluckade runt i magen medans jag sprang. (Den gillade inte springturen. Eller de; amöba är väl nästan varken plural eller singular, utan en mängd, eller vad man ska säga. Aldrig en amöba i a f? Nu har jag svävat från ämnet igen. Hops.) Känner att jag kanske hellre börjar springa mer igen, än yogar mer.

Nästa vecka är jag hemma!

Höstmode

Det har blivit kallare. Betydligt kallare. Kort sagt: det är kallt, särskilt på morgon och kväll. Detta kräver vissa förändringar -- eller kanske snarare tillägg -- till munderingen.Inga skrattsalvor tack. Inte alltför högljudda i a f; okej? ;-) Faktum är att det där egentligen bara är halva höstmunderingen. Men kan inte visa den andra, minst lika väsentliga, delen, då jag inte införskaffat den ännu. Ska göra ett nytt försök idag. Ni kanske får se resultatet senare.

Prabodhini Ekadashi

Länge sedan jag skrivit om någon festival eller liknande, eller hur? Faktum är, att jag varit med om mycket färre sådana nu. Dels kanske den absoluta högsäsongen har varit; dels -- framför allt! -- för att jag inte söker upp dem längre. Jag känner mig helt enkelt mätt på dylikt just nu. Meeen, alltid smyger det ju in någonting. :-)

Prabodhini Ekadashi, eller Kartik Sudi Ekadashi, ägde rum några veckor sedan (20-21 nov -- det här året; den hinduiska kalendern går efter månen, så det skiftar från år till år). Svaren på frågan vad det handlade om varierade något från person till person. Vad alla var överens om, var att Tulsi skulle gifta sig med någon. Tulsi är inte Tulsidas, som ni känner sedan tidigare (han som skrev Ramcharitmanas), utan ingen mindre än (en form av) Basilika! ;-D (Jajjemen, just precis plantan, kryddväxten, basilika.) Det är dock givetvis varken slutet eller början på historien.

Men eftersom basilikan kom på tal, så... Den används här i diverse religiösa akter, men visste ni att basilika även används inom andra religioner? Exempelvis inom kristendomen? I vissa länder har man traditionen att lägga en kvist basilika i den avlidnes hand, så att han ska komma till himmelen. I Indien lägger man basilika i munnen på den döde, så att han ska möta Gud. Inom olika ortodoxa, kristna kyrkor förbereder man heligt vatten med hjälp av just basilika. Lite små-intressant, eller hur?

Vissa sa att Tulsi gifte sig med Tulsa, andra att det var med Vishnu; några sa att hon gifte sig med Krishna (Krishna är för övrigt en av Vishnus avatarer), och Stina berättade även att hon läst att det handlade om giftermålet mellan Tulsi och Lord Shaligram. (Det finns även varianter, även om ingen nämnde den, var det är Krishna och Radha som gifter sig.)

Jag hittade ingen information om giftermålet mellan Tulsi och Tulsa, och det var bara en person som nämnde det konstellationen. Han menade att det handlade om ett giftermål mellan de olika elementen (sol/eld, vatten, jord, luft).

`Prabodhini' betyder för övrigt uppvaknande. Ekadashi är elfte dagen i en månad. Prabodhini Ekadashi är den elfte dagen i månaden Karttika, då Vishnu vaknar, efter en tupplur på fyra månader.

Men vem eller vad är Tulsa, förutom basilika? Jo, det är nämligen så här: Det var en gång en kvinna, Vrinda, som var så god, så from, att hennes man, Jaladhara, fick gudomliga krafter. Inte ens Lord Shiva kunde rå på honom. Detta kunde givetvis inte fortsätta hur länge som helst; gudar må få utmanas, men aldrig förlora. Vishnu kom att förföra Vrinda, och i och med det hade hon felat. Hon var inte längre fullständigt ren, from; Jaladhara förlorade det skydd han hade fått via henne. Shiva kunde döda honom.

Så utom sig av sorg var Vrinda, att hon kastade sig på Jaladharas likbål. Då Vishnu såg det, tänkte han att han ville spara något av Vrindas godhet. Hennes hår blev till Tulsi-plantan; av hennes kropp formade Vishnu den heliga floden Gandaki.

I floden finns det en särskild slags stenar, vilka ses som Vishnus säd. De kallas för Shaligram. (Minns ni listan på brudgummar, ovan?-) )

Under två dagar firades bröllopet och Vishnus uppvaknande. Kvinnocirklar formades, inte olika de vi har sett tidigare. En annorlunda detalj, var att ett av fokusen inom cirklarna var något som närmast påminde om en julgran. (Jo, jag tycker faktiskt det påminde om en julgran. Kanske är jag för långt från granarna för att veta bättre.)

Efteråt nästan retades de med varandra, en eller några gick omkring och smetade något i ansiktet på de andra, på ett lite busigt sätt.
Vad som ytterligare firades under de här dagarna, var att bröllops-säsongen började. Så efter Prabodhini Ekadashi har folk gift sig som aldrig förr. :-) (Eller ja, de har inte gjort det så i en lika stor omfattning sen förra året den här tiden.) Med jämna mellanrum ses häst och droska eller, vad som är vanligare, en bil i bröllopsmunering. (Bilen nedan är från bröllopet vi var på -- som alltså ägde rum efter den här Prabodhini Ekadashi --; fotot är taget av Fatima.)

Intervjuer

Som sagt, förutom att jag här för att samla material till kommande lektioner och så vidare, så gör jag alltså även fältarbete här. Det är egentligen det enda jag måste ha gjort när jag åker härifrån, även om det på många andra sätt är mindre viktigt än, särskilt, just material- och erfarenhetsinsamling.

Min uppsats om Kabir -- jag lôver, det kommer att komma mer om honom förr eller (vad som ni vid det här laget förstått är mycket mer sannolikt:) senare -- handlar, kort sagt, om bilden av honom. Hur ser man på Kabir? Eller ännu mer specifikt: hur ser en viss grupp hinduer, och en viss grupp muslimer på honom. (Varför det är intressant kommer i den långt-borta-i-horisonten-hägrande beskrivningen av honom.)

Intervjuar fem män + fem kvinnor ur respektive grupp. Intervjuerna med den hinduiska gruppen är klar. Det visade sig vara mer problematiskt med den muslimska. Kabir var en vävare, och därför ville jag undvika att intervjua just den gruppen muslimer -- efter hypotesen att det vore tänkbart att de skulle veta mer om honom än gemene man. Hade tänkt mig rickshawallahs.

Jag har en assistent som hjälper mig med intervjuerna. Ifall ni undrar. Stämmer träff åt mig med folk, och tolkar under intervjuerna. En grupp rickshawallahs lovade ställa upp, men dag efter dag kom de med nya orsaker varför det inte passade just då. Tolkar det som att det inte var för att vara oförskämda eller något, utan helt enkelt för att vara artiga. Om någon frågar dig om något här, så svarar man inte nej. Ställer du upp på en intervju? Ja visst! Ska bara.... Kan du göra det här åt mig? Javisst! Efter att.... Vet du vägen till x? Javisst! Gå bara så-och-så --- varefter man är någon helt annanstans, och får helt annorlunda instruktioner av en annan person. Igen: man säger inte nej.

Efter en veckas "pröva igen imorgon" fann jag mig tvungen att byta grupp. Och det blev vävare till slut, ändå. Det var helt enkelt en grupp som är enkel att intervjua. Min hypotes verkade även vara felaktig. Åtminstone verkar de inte känna till mer än personerna från den hinduiska gruppen. (Å andra sidan, så kan det ju mycket väl vara fallet att de ändå skulle känna till mindre än gemene man. Men nu verkar det ändå som att resultaten från de två olika grupperna kommer att vara jämförbara.)

Har nu intervjuat de fem männen från den andra gruppen --- fem kvinnor kvar. Vilket även det visar sig vara svårare än vad som kunde ha varit fallet. Min assistent fick inte några kvinnor att ställa upp från samma område som männen var ifrån, men hans syster har jobbat som lärare i ett annat område, så hon kommer att hjälpa mig göra intervjuer där. Eftersom de känner henne, ska det inte vara ett problem. Vi ska ut imorgon, så vågar hoppas på att intervjuerna kommer att vara klara, om inte imorgon så i varje fall i slutet på den här veckan. Efter det är jag klar med allt jag måste göra.

---Och bra det, det är ju bara 16 dagar kvar till avfärd! 17 till hemkomst. Hade önsketänkt att få uppsatsen färdigskriven i Indien. Ni har ju märkt hur mycket det är att se här, med mera, och kan därför säkert tänka er hur bra det gott på den fronten... Men, känner mig något mätt på upplevelser, och lite sugen på att skriva, så kanske!; kanske jag i alla fall skulle få huvudparten av uppsatsen skriven? Eller halva jobbet gjort? Eller en tiondel så det skulle vara lätt att fortsätta på det hemma? ;-)

Blandad kompott

Emellanåt möts man av en blandning av lite allt möjligt. Eller ja, det gör man ju varje dag i varje tag, och alldeles särskilt mycket så här. Väst och öst, andligt och materiellt. Och så vidare. Eller, ibland, bara olika slags konst -- såväl gällande motiv, bakgrund för symbolerna, och stil.Jag vet att apan till vänster har kommit till sist; sett det övriga sedan tidigare. Tänker mig att allt kommit till under olika tidpunkter, även om det inte är helt självklart vad som kommit i vilken ordning. Visst skulle det vara annorlunda med bara det ena eller det andra? Hur de nu nästan pratar med varandra; säger något tillsammans åt åskådaren? Och något enskilt.

Medlem i Amöbagänget!

Jag har vetat om det i en vecka, anat det något längre. Även jag har blivit medlem i den inte-så-exklusiva klubben Amöbagänget! :-D En av oss fick det tidigt; ytterligare två fick diagnosen för ett par veckor sedan. Och nu jag. Väntade med att gå till läkaren tills efter jag badat en andra gång i Ganges -- detta av två orsaker. (1) Medicinerna knockar ut allt vad jag har i magen. Ifall jag fått i mig något mer under badturerna, så torde det här ta kål på åtminstone en del. (2) Medicinerna knockar ut allt vad jag har i magen. Det hade varit betydligt mer sannolikt, tänker jag mig även om jag inget vet om saken egentligen, att bakterierna fått magfäste efter en antibiotikakur. Tja, det spelade kanske ingen roll.

Hur som helst, jag känner mig bra. Går på några olika kurer, en fem dagar lång och en annan sju dagar.

(Bilden ovan är från Smittsskyddsinstitutets artikel om Amöbainfektion. Läs mer där om ni vill veta mer om min nya vän i magen.)

International Disability Day

Då jag tittade ut från balkongen i söndags möttes jag -- igen -- av en massa ljus på ghaten. Och mandalas! Var det Diwali igen? Dev Depawali? Nejdå, inget av det slag; inte ens något utav religiös natur överhuvudtaget. Det var International Disability Day.

Hejdå:erna fortsätter

Och så var de bara tre. (Ni som läser Fatimas blogg har ju redan läst om det i ett och två etapper.)

Våran grupp började ju med en bemanning på sex personer. Men det kanske redan är över en månad sedan -- jo, det är det nog, antagligen mer än det också --, som en åkte vidare. Fem kvar. Efter att ytterligare en flyttade ut, i slutet på förra veckan, var vi fyra som storögt tittade på varandra i förvåning. I söndags var det dags för nästa utflyttning. Så nu är vi, alltså, tre. Det börjar bli rätt tomt, faktiskt.

Julmusik på Open Hand

Sitter som bäst på Open Hand -- som vanligt --, men något är annorlunda.

De spelar Jingle Bells. De facto, har de spelat julmusik under hela tiden jag varit här. Det känns långt mycket mer underligt och knepigt, out of place, än vad det känns hemtrevligt mysigt och juligt.

Så här ser det förresten ut här:
På bilden nedan ser ni mig, Fatima, och så två av kanadensarna som bor nedanom oss, Jasmine och Li. Vi var där på en Open Hand Night (eller var det Evening? hursom haver:); det var... intressant. De Sydafrikanska ägarna var där (Open Hand är tydligen en Sydafrikansk kedja), och så flera andra gäster -- med en medelålder närmare vår ålder sammanslagen istället för snitt. Hade jag varit där ensam, minglat med de andra, hade min vistelse nog inte räckt mycket längre än middagen ut --- middagen, som för övrigt var väldigt, väldigt god! :-D Fräsch!, till skillnad från maten överlag här. Våran vanliga, indiska mat är allt mycket god, men fräsch är sällan ett adjektiv jag skulle dra till med för att beskriva den ---, men med gott sällskap blir allt roligt. Vi satt och pratade en stund efter att de andra gästerna gått till ett annat rum för att titta på Casablanca. Och smög ut förbi dem, medan de fortsatte titta.
På många sätt är det västerländskt här inne. Det känns som ett slags ställe man lätt kunde hitta hemma. Vilket är varför jag inte blev så förtjust i stället från början. Meeen, det är ju här jag sitter. Så gott som varje förmiddag. Vad kan jag säga, det är helt enkelt svårt att slå kombinationen chokladkaka och plunger coffee och gratis, trådlöst internet...