Holi: färgfesten

Dansandet och festandet (drickandet) hade börjat redan på dagen innan bålet tändes.

Men höjdpunkten var ju dagen efter. Då var det dags för vad Holi är känt för: färgkastandet. Och nog kastades det färg.

Och sköts, med både små och stora pickadoller.

Färgen står för Krishnas [wikipedia] lek med människan. Hur alla är lika inför gud. Närmare bestämt handlar berättelsen om kärlek, och Krishnas älskade Radha. Krishna är den mörke, mörkhyade (porträtteras oftast blå). Radha hade ljus hy. Han beklagade sig för mamma Yashoda om detta, att det var orättvist. Hon föreslog då att Krishna skulle smeta färg i ansikte på Radha, vilken färg han än behagade. Änd thö rest, äs thei sei, is histåry.

Under Holi är det okej att göra sånt som man vanligtvis inte kan göra. De normala sociala reglerna gäller inte. Exempelvis var det en ung man, som jag ofrivilligt orsakat lite besvär för. Normalt sett hade han inte chans att uttrycka detta, men nu fanns det möjlighet. Han kom fram med en flaska färg, och började smeta på -- rätt hårdhänt. Handflata efter handflata med färg, samtidigt som han sa "jag är inte arg; jag är inte arg." När vi träffades efter Holi var det hela också utspelat.

Holi är en vårfestival. Det är en festival var man firar det godas vinst över det onda. Det är också en ny början. Man bränner allt det gamla i bålet; man lämnar efter sig allt det man inte vill ha -- det bränns upp. Det omvandlas i elden. Och så påbörjas något nytt i o m Holi, färgkastandet. Man börjar på en ny kula, var alla är jämlika. Allt gammalt groll lämnas därhän.

Vid sen eftermiddag är det livliga färgkastandet över, och man går och tvättar sig. Man tar på sig nya kläder -- gärna vita.

Och så går man och träffar vänner. Man hälsar på; man kramar; man sätter en liten tika färg i pannan (men inte mer än det).

Jag var förresten lite orolig för kameran, på förhand. Men det gick bra!

Större bilder hittar ni ju, som alltid, @ flickr.

Det här var det tredje och sista inlägget om Holi. De två tidigare handlade om förberedelser och eld.

Holi: elden

Kung Hiranyakashipu var som sagt småputt på Prahlad, pojken sin, som tillbad Vishnu. Kungen bad sin syster Holika ta hand om saken -- och hon försökte döda honom genom att sätta sig i elden med Prahlad. Holika var nämligen immun mot eld. Men tji fick hon! Tack vare sin tilltro till Vishnu omvändes rollerna. Prahlad räddades, och Holika brann upp.

Ni ser Holika brinna nedan. Prahlad [flickr] har tagits bort innan man tände elden.

Stämningen var hög sedan innan, man hade dansat och festat loss sen eftermiddag. Elden tändes elvatiden på kvällen. Efter att den tänts gicks det och sprangs runt elden.

Några kastar även sånt som är oönskat i elden. Det här ska f f a förstås symboliskt. Man går runt elden, och för varje gång så kastar man vad man vill bli av med i elden, exempelvis ilska och irritation, benägenhet att stressa upp sig eller oroa sig i onödan. Bland annat ett gäng unga män som kom på rad, och för varje varv kastade de med tom näve något i elden.

Genom elden förvandlas det onda till något positivt. Den aska som blir kvar är så att säga välsignad, helig. Den plockas upp och används.

Dansande höll på ett tag till, efter att elden börjat lägga sig. Det gällde att lägga sig i tid för att ändå orka ta itu med det riktiga festandet, följande dag. ---Till vilket även vi återkommer imorgon.

Fast först, två av mina favoritbilder från resan:

Det här var del två av tre utav inläggen om Holi. Läs gärna även förberedelserna och färgfesten.

Holi: förberedelser

Nyss, när jag var i Indien, fick jag äntligen fick jag se Holi på riktigt. Det var en upplevelse.

Kommer några bilder de närmaste dagarna. Ifall du missat tidigare bilder, se då albumet "Indien 2014" på Flickr. (Kommer fortsättningsvis läggas till bilder ytterligare en vecka eller så. Jag kör på ett par bilder per dag.)

Men det var Holi jag skulle komma till. En minst sagt färggrann festival. (Ja, högtiderna brukar kallas "festivaler", fast det kanske inte riktigt är rätt ord. `Högtid', å andra sidan, tar kanske inte riktigt fasta på det festliga. Nåväl, jag blandar lite som jag tycker. I det här fallet kanske `festival' ändå inte är helt fel.)

Det handlar om en vår-högtid. Det handlar om guds lekfullhet med människor -- i det här fallet Krishna, en form Vishnu fötts som på jorden. En färgernas festival. Det handlar om att det goda övervinner det onda. Det handlar om Prahlad, son till den onde demonkungen Hiranyakashyapa. 

Men vi kommer till det. Än så länge är vi vid förberedelserna.

Någon vecka innan det hela brakar loss är förberedelserna i full gång. Här håller man t ex på att bygga det bål var Hiranyakashyapas onda syster Holika kommer försöka döda Prahlad. (Vi återkommer till det.)

Ganga Mahal, universitetets studiecenter och mitt hem för vistelsen, syns för övrigt i bakgrunden.

Det är framför allt unga och barn som jobbar på, men alltid nu och då kommer någon äldre för att kolla till konstruktionen. Här är det ännu mest grönt. Men det kommer fyllas på av allehanda material. Allt från Ericsson-skyltar till cykelringar.

Barn upprättar också hinder lite varstans, och ber om "Holi-skatt", för att bekosta festligheterna. De ber turister; de ber lokala; de går från butiksägare till butiksägare. De är riktigt, riktigt laddade.

Tidigt på dagen D. Bålet tänds sent på kvällen.

Närbild; onde Holika som håller gode Prahlad i sin famn.

Prahlad tillber Vishnu, vilket man lugnt kan säga att pappa demon inte gillar. Vilket är varför kungen försökt döda Prahlad på lite olika sätt och vis. Här är det nu faster Holika som ska göra ett försök. Hur det går --- får ni reda på imorgon. (Om jag får tummen ur, som planerat. Annars får ni påminna mig.)

Det här var det första inlägget av tre om Holi. Läs gärna även om elden och färgfesten.

Två löpturer också

Okej. Ni har fått bilderna. Då förstår ni vad som är nästa obligatorium?

Just det. Löpturerna.

I synnerhet två var nämnvärda. (Jag säger synnerhet, för det brukar ofta hända en eller annan detalj på så gott som varje löptur i Indien som liksom gör händelsen minnesvärd.)

Först, så var det den här lördagsmorgonen när jag sprang till BHU [Runkeeper].

Väl inom universitetsområdet kom jag snabbt till en av träningsanläggningarna. Jag brukar inte springa på bana. Vad tusan; kanske skulle prova nu. Så det gjorde jag.

Efter ett tag började det dyka upp indiska studenter, som också sprang runt banan.

Så det blev lite tävling. Och ett antal varv. Tycker det gick rätt bra för mig. Vissa av dem verkade tycka det var roligt, andra verkade vara mer eller mindre ditkommenderade. Utrustningen varierade mellan allt från jeans och barfota, till löparskor och märkeskläder.

Ungefär vid kilometer sex kom det dock någon som gav mig en match, medan fartökningen innebar att min mage --- som vid tiden inte alltid ville samarbeta, så fick avbryta utmaningen och bege mig hemåt. Roligt var det dock. Snart blir det mer!


Den andra löprundan jag tänkte nämna sprangs i Delhi [runkeeper]. Här handlade också om varv på varv på varv. Men inom ett ännu mindre område. Nämligen inom hotellets inhägnade område i Delhi. *facepalm*

Ärligt talat trodde jag det rörde sig om ett större område än det faktiskt var. Det lät så när jag pratade med dem. Menmen.

Kommer i varje fall inte bo där denna gång, utan på ett hotell som knappelunda har liknande anordning. Misstänker det inte blir något springas av i Delhi. Däremot kommer vistelsen i Banaras vara något längre (tre veckor), så hinner springa desto mera där.

Några sena bilder från Indien '13

För ganska precist ett år sen nu, var jag i Indien igen. Åter tillbaka, fem år senare, alltså. Inte kommit mig för att skriva så mycket om det --- blev två inlägg om Washington ändå [springtur; en rolig detalj]. Alltid något? :)

Nåväl. Nu är det snart dags igen. Och inför det tänkte jag bjuda på några bilder från Banaras, 2013. Där är några godingar, om jag så får säga det själv!

Bildspelet gjort med Admarkets flickrSLiDR.

Ifall bildspelet ovan inte funkar, så (1) svär åt din webbläsare, inte mig. Det är högst antagligen den som är överbeskyddande. (2) Kolla om du har en diskret sköld i adressfältet; (3) klicka på den; (4) säg åt den att du inte behöver någon riddare genom att välja "läsa in osäkra skript" eller något sånt. Det handlar inte om en säkerhetsrisk, utan innehåll som kommer annorstädes ifrån än sidan du är på.

På tal om vilket. Ett alternativ är att helt enkelt se bilderna samlade på flickr istället. Här: krissen, indien vt13.

Amar Chitra Katha --- och sämre alternativ ( #hejgenus )

Förra veckan hade de Astrid Lindgren -dag på förskolan. Den här veckan ska alla barnen ta med sig en bok.

Ellens favoriter just nu, är berättelser ur indisk mytologi, genom Amar Chitra Kathas serier.

Närmare bestämt, är det berättelsen om Draupadi som hon vill ha med.

Vi har ett litet bibliotek av serierna hemma, men alla är ju inte lika roliga. Hon berättade idag: "Jag gillar dem med tjejer. Det behöver ju inte bara vara tjejer. Men några. Det blir roligare då."

Och det kan man ju förstå.

Apropos det här med tjejer. Och tidningar. Det finns en hel del i de indiska myterna som man kan vara fundersam över, så där med genusperspektiv --- jag tänker t ex på Sitas prövning, efter att Ram räddat henne från Ravan (ur berättelsen Ramayana). Men jag är ändå glad, så väldigt väldigt glad, att hon inte valde "En himmelsk dans", i tidningen Prinsessan, nr 13 (Egmont, 2013).

Jag förstår att hon vill läsa om "tjejer." Och prinsessor är helt okej. Men såna här sagor är inte det.

En himmelsk dans

Var ska man börja? Vid faktumet att allt, till en början handlar om klänningen, kanske? För det är ju den stora frågan. (Som Törnrosa blir hispig över, men lugnas. *Puh.*) Vi får till slut något litet och nätt; oskyldigt vit. Med rosa detaljer. Fint så.

För det är ju en speciell kväll.

"Och hon var jättevacker." Prinsen dyker upp --- dessvärre har vi inte fått se om han våndades om klädseln innan, eller inte. (Är prinsen inte närmast rekvisita-lik? Ingen personlighet --- om vi nu kan säga Törnrosa har det? Han har inga repliker. Ingen bakgrund. Han är där som en drömfigur; han dyker upp till middagen; och sen, vad händer sen?)

De äter. Och så händer något magiskt.

Det slår gnistor.

De kysser varandra.

De börjar sväva upp i skyn.

I flera timmar håller de på, uppe i det blå. En underbar känsla, men den kunde inte hålla på för evigt. (Feerna tittade för övrigt på.)

Till slut glider de sakta ner till jorden igen.

Summering? Klänning, klänning, klänning! Vitt; rosa. *Puh.* Prinsen/Ken/Tinget dyker upp. De har sex. End of story. (Eller är det slutet? Stjärnbilden? Kvällen tar aldrig slut? Hon är gravid, förstår ni!)

Eller är det bara jag som läser det snuskigt? (Men ärligt. Kan du läsa berättelsen igen, utan att tänka i samma tankegångar?)


Vad är det jag vill ha sagt? Jag är glad det blir Draupadi till förskolan imorgon. Skulle allt gärna vilja vara en fluga i taket när de läser.

Jordglobstårta

För fyra månader sedan fylldes det fyra. Då vankades det "jordglobstårta".

 

(Större bild @ flickr.)

Kreatörer: Linda & Ellen.

Nightmare on Longstreet

Best of sommar 2013, del 2

Bröllop! Syster gifte sig --- numer fru Högström. Ett fint bröllop, som lämnade många fina minnen. Både av släkt, vänner, och inte minst brudparet och brudnäbben!

Här är några bildfavoriter.

Bildspel gjort med Admarket's flickrSLiDR.

Här ser du dem @ flickr.

Best of sommar 2013, del 1

Tuffaste midsommarbruden.


Blöjnisse ska vattna morfars blommor

Ellen förklarar kretsloppet

Det regnade när vi skulle fara till förskolan imorse -- Ellen f ö för första gången på sin nya cykel. Berättade för henne att när jag var liten spekulerade jag kring huruvida vattnet kanske regnade ner på oss för att Gud tog en dusch. 

Ellen var tyst en stund, funderade lite. Sa sen: "Men det kommer ju från havet. När det blir varmt flyttar det på sig. Pilarna går från havet och upp, och ner, och runt."

Jo. Ellen, du har helt rätt. Du kan så mycket, så mycket mer än vad jag gjorde i din ålder.

Att hon dessutom kan det här med aggregationstillstånd eller förtjust bongar hexagoner på sina stödhjul förvånar liksom inte så mycket då. Eller jo, lite ändå.

Fantastiska unge.

Tack!

Ni som följer mig på andra ställen än bara bloggen --- se sammanställning av det mesta här ---, har lagt märke till ett antal bilder på Leo den senaste veckan. Det har varit en del av ett hejdå. Och nu har det sista avskedet tagits.

Tack, Leo! För alla de här åren. All värme, närhet. En snällare, mer vacker katt får man leta efter.

 

Från början var de två. (Eller ja, sju. Men två hos oss.)

Leopold (tv) och Ludvig (th). 

Ett bord; två katter.

Vad är det nu igen de säger om ett hem utan katter? Med två barn, ett och fyra år, kan jag inte ärligt säga det är vare sig tomt eller tyst. Men något saknas; det är klart. Och dammråttorna ser kaxigare ut än jag tycker om att se. Illa.

 

Ninjakatten

Alltså det här med att gömma sig... det har nog aldrig varit Leos starka sida.

 

Men huvudsaken är väl att han känner sig osynlig. :-)

Lite Leo emellan

Dags för lite Leopold mellan vårens eskapader och andra bilder.

Washington: en löptur

Hade tänkt hinna med berätta några höjdpunkter till, av den händelserika vårens höjdpunkter, innan sommaren är här. Sist bjöd jag på bilder från Washington DC. Och nu hade jag tänkt skriva om Karlstad 6h, men fann mig istället skriva detta. Karlstad 6h (och även Indien) får vänta en stund till.)

Hade givetvis med löparskorna till USA! Och det visade sig att jag kommit till rätt ställe. Joggare var vanligt förekommande på reklam i och för staden, och man mötte många som var ute och sprang.

Och det ska erkännas, det var en lite speciell känsla att springa förbi t ex Lincoln Memorial; Vita huset; Washington Monument; the Capitol. Bara för att nämna några. (Favoriten var dock tveklöst Lincoln Memorial! Fortsätt läsa.)

Försök se följande framför dig: en tidig, lätt disig morgon. Frisk luft. Washington. Inte många ute. ---Ja, knappt någon, faktiskt. Svänger till höger. Vänster. Fortfarande ingen.

Sen någon vakt; en enstaka bil. Du ökar på takten, efter att ha fått upp värmen och väckt benen.

Den västra kanten av the National Mall närmar sig.

Väl framme vid Lincoln Memorial är ingen där. Helt tomt. Du springer upp för trapporna, men ganska försiktigt --- det har varit frost i natt, och vissa underlag är lite sliriga.

Uppe, vid statyn, och fortfarande ensam. Bara Abraham som väntar. Är det en lampa eller den stigande solen som lyser upp hans ansikte? Osäkert. Men du tycker ni får en rätt fin stund tillsammans.

Du vänder dig om, och möts av the Reflecting pool och Washington monument. En rätt häftig känsla, faktiskt.

På väg ner inser du att resten av världen också vaknat; det börjar röra på sig. Du börjar möta folk. Men förtrollningen lever kvar, en stund. (Väl "hemma" igen, efter att ha sprungit genom the National Mall och förbi Vita huset, är det dags för hotellmorgonmål! Sen är du redo att jobba hela dagen.) 

Visst har jag nämnt, att det absolut bästa sättet att lära känna ett nytt ställe, är att springa där?

En bebådelsedag with the Niemis.

Man hinner med en del.

En liten detalj

Det har varit händelserika första månader på året.

För några veckor sedan var jag för första gången i USA. Arbetsresa till Washington DC.

Nedan bild tagen från svenska ambassaden, med utsikt över Potomac River.

 

Förutom besök till National Geographic Museum mm. hade vi nöjet äta middag hos den svenska ambassadören i Washington.

En liten detalj: mitt ur för dagen var en Elgin. Vad som gör den detaljen lite extra rolig, var att denna rova varit i landet förut. Den är ett arvegods av en släkting (Lindas sida) som utvandrade till Amerikat, och senare återvände. Drygt hundra år senare --- klockan är tillverkad 1895 --- tickar den fortfarande. Undrar om den slog några slag extra över ambassadörens köttbullar?

 

Nedan, Pennsylvania Avenue, med the Capitol i bakgrunden.

 

(Klicka på bilderna för större @ flickr.)

Vintersol.

Förra veckan var det både soligt och vintrigt.

Vi sprang ut och njöt.

 

Och njöt.

 

... Tur var väl det, för sen kom det en vecka av feber, snörvel, krakel, [censurerat], och mera feber. 

Jag och barnen

(Större @flickr.)

Ett.

Veckans tema för Fotosöndag var ett.

Hur lämpligt var inte det?

(Större @flickr.)