Best of sommar 2013, del 1

Tuffaste midsommarbruden.


Blöjnisse ska vattna morfars blommor

Ellen förklarar kretsloppet

Det regnade när vi skulle fara till förskolan imorse -- Ellen f ö för första gången på sin nya cykel. Berättade för henne att när jag var liten spekulerade jag kring huruvida vattnet kanske regnade ner på oss för att Gud tog en dusch. 

Ellen var tyst en stund, funderade lite. Sa sen: "Men det kommer ju från havet. När det blir varmt flyttar det på sig. Pilarna går från havet och upp, och ner, och runt."

Jo. Ellen, du har helt rätt. Du kan så mycket, så mycket mer än vad jag gjorde i din ålder.

Att hon dessutom kan det här med aggregationstillstånd eller förtjust bongar hexagoner på sina stödhjul förvånar liksom inte så mycket då. Eller jo, lite ändå.

Fantastiska unge.

Tack!

Ni som följer mig på andra ställen än bara bloggen --- se sammanställning av det mesta här ---, har lagt märke till ett antal bilder på Leo den senaste veckan. Det har varit en del av ett hejdå. Och nu har det sista avskedet tagits.

Tack, Leo! För alla de här åren. All värme, närhet. En snällare, mer vacker katt får man leta efter.

 

Från början var de två. (Eller ja, sju. Men två hos oss.)

Leopold (tv) och Ludvig (th). 

Ett bord; två katter.

Vad är det nu igen de säger om ett hem utan katter? Med två barn, ett och fyra år, kan jag inte ärligt säga det är vare sig tomt eller tyst. Men något saknas; det är klart. Och dammråttorna ser kaxigare ut än jag tycker om att se. Illa.

 

Ninjakatten

Alltså det här med att gömma sig... det har nog aldrig varit Leos starka sida.

 

Men huvudsaken är väl att han känner sig osynlig. :-)

Lite Leo emellan

Dags för lite Leopold mellan vårens eskapader och andra bilder.

Washington: en löptur

Hade tänkt hinna med berätta några höjdpunkter till, av den händelserika vårens höjdpunkter, innan sommaren är här. Sist bjöd jag på bilder från Washington DC. Och nu hade jag tänkt skriva om Karlstad 6h, men fann mig istället skriva detta. Karlstad 6h (och även Indien) får vänta en stund till.)

Hade givetvis med löparskorna till USA! Och det visade sig att jag kommit till rätt ställe. Joggare var vanligt förekommande på reklam i och för staden, och man mötte många som var ute och sprang.

Och det ska erkännas, det var en lite speciell känsla att springa förbi t ex Lincoln Memorial; Vita huset; Washington Monument; the Capitol. Bara för att nämna några. (Favoriten var dock tveklöst Lincoln Memorial! Fortsätt läsa.)

Försök se följande framför dig: en tidig, lätt disig morgon. Frisk luft. Washington. Inte många ute. ---Ja, knappt någon, faktiskt. Svänger till höger. Vänster. Fortfarande ingen.

Sen någon vakt; en enstaka bil. Du ökar på takten, efter att ha fått upp värmen och väckt benen.

Den västra kanten av the National Mall närmar sig.

Väl framme vid Lincoln Memorial är ingen där. Helt tomt. Du springer upp för trapporna, men ganska försiktigt --- det har varit frost i natt, och vissa underlag är lite sliriga.

Uppe, vid statyn, och fortfarande ensam. Bara Abraham som väntar. Är det en lampa eller den stigande solen som lyser upp hans ansikte? Osäkert. Men du tycker ni får en rätt fin stund tillsammans.

Du vänder dig om, och möts av the Reflecting pool och Washington monument. En rätt häftig känsla, faktiskt.

På väg ner inser du att resten av världen också vaknat; det börjar röra på sig. Du börjar möta folk. Men förtrollningen lever kvar, en stund. (Väl "hemma" igen, efter att ha sprungit genom the National Mall och förbi Vita huset, är det dags för hotellmorgonmål! Sen är du redo att jobba hela dagen.) 

Visst har jag nämnt, att det absolut bästa sättet att lära känna ett nytt ställe, är att springa där?

En bebådelsedag with the Niemis.

Man hinner med en del.

En liten detalj

Det har varit händelserika första månader på året.

För några veckor sedan var jag för första gången i USA. Arbetsresa till Washington DC.

Nedan bild tagen från svenska ambassaden, med utsikt över Potomac River.

 

Förutom besök till National Geographic Museum mm. hade vi nöjet äta middag hos den svenska ambassadören i Washington.

En liten detalj: mitt ur för dagen var en Elgin. Vad som gör den detaljen lite extra rolig, var att denna rova varit i landet förut. Den är ett arvegods av en släkting (Lindas sida) som utvandrade till Amerikat, och senare återvände. Drygt hundra år senare --- klockan är tillverkad 1895 --- tickar den fortfarande. Undrar om den slog några slag extra över ambassadörens köttbullar?

 

Nedan, Pennsylvania Avenue, med the Capitol i bakgrunden.

 

(Klicka på bilderna för större @ flickr.)

Vintersol.

Förra veckan var det både soligt och vintrigt.

Vi sprang ut och njöt.

 

Och njöt.

 

... Tur var väl det, för sen kom det en vecka av feber, snörvel, krakel, [censurerat], och mera feber. 

Jag och barnen

(Större @flickr.)

Ett.

Veckans tema för Fotosöndag var ett.

Hur lämpligt var inte det?

(Större @flickr.)

Idag

... ser han mer ut så här, kamrer Niemi.

 

(Större @ flickr.)

För ett år sedan [pt 2.]

... då kom han, en liten skruttjohan. Som skulle komma bli Elis.

Grattis på din dag!

(Större @ flickr)

För ett år sedan [pt.1]

... fick muminmamman ännu stå ett steg extra ifrån spisen.

(Större @ flickr.)

Man utvecklas.

Gillar skarpt att jag kan slänga in ett pass på 43km ena dagen, och bara tre dagar senare springpendla till jobbet (6km enkel) som vanligt.

Borta är de dagar (kring 2007 kanske), då jag var _helt förstörd_ efter en mara. Kunde knappt gå på flera dagar, och många veckor -- ja uppemot månad -- innan löpningen flöt på något så när igen.

Saker går framåt. Sånt är bra.

Tänk vad olika en soluppgång kan se ut som

Så här...

Eller så här...

Men vilken är snyggare? Ja det vete fåglarna.

(Större bilder @ flickr.)

Tankeplankat.

Se där ja. Så har jag varit "tankeplanksreflektör" också! (Nej, uttrycket är inte mitt påfund.)

Q: Vadförnågot?
A: Tankeplanket är en vägg på Karlstads universitet. Tanken är att den ska "ge en stunds eftertanke mitt i nyhetsflödet. På Tankeplanket kan vi alla skriva personliga betraktelser om veckans tema, betraktelser som kan ge förbipasserande läsare något att fundera över."

Ett tema varje vecka --- aktuellt var "Vad är det värsta som kan hända"?

Som avslutning på veckan reflekterar någon över temat. Kan vara en student; kan vara en anställd. Den här veckan var det jag.

Eftersom bara den senaste reflektionen finns uppe, och tankeplanket inte har något arkiv, lägger jag upp min text i sin helhet också här; just nu också på KAU:s sida.
------------------------------------------------------

---

Två saker slog mig när jag läste tankarna på planket, funderingarna kring det värsta som kan hända.

(1) För det mesta oroar man sig över något som är en nära. Inte det globala, utan det lilla; det egna; det nära och omedelbara. Att kugga på tentor. Förstoppning. (Alla som varit med om det, vet att förslaget är allvarligt menat.) Att glömma sig själv; att förlora sina drömmar. Att få punktering på cykeln och ha 10 mil hem. Att något ska hända ens barn.

Även om stora, världsomvälvande händelser nämns, är inte det något som rör just det som berör oss. Det är inte i första hand vad vi är mest rädda för. Att personligen gå hädan nämns på planket, men som undantag. För de flesta är den egna döden inte det värsta som kan hända. Minns Epikuros: Där döden finns, finns inte vi. Kanske är upphörandet av såväl jaget som världen för otänkbart, för stort, för att oroa på samma sätt som det vi har framför oss, runtom oss?

(2) Det värsta som kan hända är högst personligt. Mardrömmar stammar ur det egna hjärtat; det särskilda sammanhanget. Det är det nära som berör, och detta är unikt för var och en av oss.
Det är i dessa, våra rädslor, som vi blir mänskliga. Det är genom att mötas i dem som vi blir medmänniskor.

Inget är mer blottande än att dela med sig av sina värsta farhågor. Inget är mer förlösande än när någon annan ser mig i det. ---Inget sårar mer än att få dem förringade; förlöjligade; förnekade.

Det värsta som skulle kunna hända, vore att blunda för detta.

(Vid planket, Kristian Niemi, universitetsadjunkt, Karlstads universitet.)
------------------------------------------------------

---

Två skäl varför vinterlöpning är så bra

Det är vinter. Idag lite mer än på andra dagar. Löparen i mig stornjuter.

(1) Det går inte att springa fort. Det är liksom bara att släppa den tanken helt och hållet; inte ha några ambitioner åt det hållet alls. Istället satsa på långt och länge.

(2) Varje tur har ännu större potential än vanligt att bli små äventyr --- inte minst snöyriga dagar som denna. Det är omväxlande, utmanande underlag. Nästan lite offroad-känsla; terräng fastän man fortfarande är inne i stan. Kort sagt: det är roligare. Och dessutom ännu skönare, väl inne i värmen.

Halkan är inget problem, så länge du inte försöker springa fortare än vad som är lämpligt. (Hur fort är det? Du märker när du börjar falla. Långsammare än så.) Det blir ett lite annorlunda steg; annorlunda landning och avstamp -- detta är vinterlöpning, helt enkelt. Men passa på och njut vid ex vis tunnelpartier, då du stöter på den gamla vännen friktion! Ta då ut stegen, och tygla åter tempot när snön närmar sig. Köp broddar, om så. Då är inte ens is ett problem.

Tvärtom -- halkan bidrar bara till en naturlig fartlek! Stundom är det slirigt; stundom fäster det; ibland vet man inte så säkert. Eftersom du anpassar farten därefter --- vilket betyder ger järnet!! när du kan --- så får du också in korta spurtar och lugnare partier. På ett lekfullt, omväxlande sätt. Fartlek!

(Bonus-fördel) Det blir spår. Lite roligt när man kör FiveFingers, och lämnar tåspår. Alltid är det någon som blir konfunderad. (Japp. Sån humor har jag.)

Så. Ut och spring!

[EDIT 27 dec 2012: Om Halka = fartlek, ovan.]

Lite utsikt från AXA

Har visat rutten från AXA Fjällmarathon tidigare. Här har ni en närmare titt på ytterligare några bilder. (Ytterligare fler @ flickr.)

Vålådalens fjällstation. Fast min sovplats syns inte här. Det var ytterligare lite åt vänster. I ett tält.

 

Två bilder från rutten. Exakt hur vi sprang ser du bäst här.

 

För bilderna större eller fler foton, gå till flickr.

Sprickor och speglingar

Veckans fotosöndagstema var "i min fantasi". Två alternativ först; vad som blev bidraget längst ner.