Vintersol.

Förra veckan var det både soligt och vintrigt.

Vi sprang ut och njöt.

 

Och njöt.

 

... Tur var väl det, för sen kom det en vecka av feber, snörvel, krakel, [censurerat], och mera feber. 

Jag och barnen

(Större @flickr.)

Ett.

Veckans tema för Fotosöndag var ett.

Hur lämpligt var inte det?

(Större @flickr.)

Idag

... ser han mer ut så här, kamrer Niemi.

 

(Större @ flickr.)

För ett år sedan [pt 2.]

... då kom han, en liten skruttjohan. Som skulle komma bli Elis.

Grattis på din dag!

(Större @ flickr)

För ett år sedan [pt.1]

... fick muminmamman ännu stå ett steg extra ifrån spisen.

(Större @ flickr.)

Man utvecklas.

Gillar skarpt att jag kan slänga in ett pass på 43km ena dagen, och bara tre dagar senare springpendla till jobbet (6km enkel) som vanligt.

Borta är de dagar (kring 2007 kanske), då jag var _helt förstörd_ efter en mara. Kunde knappt gå på flera dagar, och många veckor -- ja uppemot månad -- innan löpningen flöt på något så när igen.

Saker går framåt. Sånt är bra.

Tänk vad olika en soluppgång kan se ut som

Så här...

Eller så här...

Men vilken är snyggare? Ja det vete fåglarna.

(Större bilder @ flickr.)

Tankeplankat.

Se där ja. Så har jag varit "tankeplanksreflektör" också! (Nej, uttrycket är inte mitt påfund.)

Q: Vadförnågot?
A: Tankeplanket är en vägg på Karlstads universitet. Tanken är att den ska "ge en stunds eftertanke mitt i nyhetsflödet. På Tankeplanket kan vi alla skriva personliga betraktelser om veckans tema, betraktelser som kan ge förbipasserande läsare något att fundera över."

Ett tema varje vecka --- aktuellt var "Vad är det värsta som kan hända"?

Som avslutning på veckan reflekterar någon över temat. Kan vara en student; kan vara en anställd. Den här veckan var det jag.

Eftersom bara den senaste reflektionen finns uppe, och tankeplanket inte har något arkiv, lägger jag upp min text i sin helhet också här; just nu också på KAU:s sida.
------------------------------------------------------

---

Två saker slog mig när jag läste tankarna på planket, funderingarna kring det värsta som kan hända.

(1) För det mesta oroar man sig över något som är en nära. Inte det globala, utan det lilla; det egna; det nära och omedelbara. Att kugga på tentor. Förstoppning. (Alla som varit med om det, vet att förslaget är allvarligt menat.) Att glömma sig själv; att förlora sina drömmar. Att få punktering på cykeln och ha 10 mil hem. Att något ska hända ens barn.

Även om stora, världsomvälvande händelser nämns, är inte det något som rör just det som berör oss. Det är inte i första hand vad vi är mest rädda för. Att personligen gå hädan nämns på planket, men som undantag. För de flesta är den egna döden inte det värsta som kan hända. Minns Epikuros: Där döden finns, finns inte vi. Kanske är upphörandet av såväl jaget som världen för otänkbart, för stort, för att oroa på samma sätt som det vi har framför oss, runtom oss?

(2) Det värsta som kan hända är högst personligt. Mardrömmar stammar ur det egna hjärtat; det särskilda sammanhanget. Det är det nära som berör, och detta är unikt för var och en av oss.
Det är i dessa, våra rädslor, som vi blir mänskliga. Det är genom att mötas i dem som vi blir medmänniskor.

Inget är mer blottande än att dela med sig av sina värsta farhågor. Inget är mer förlösande än när någon annan ser mig i det. ---Inget sårar mer än att få dem förringade; förlöjligade; förnekade.

Det värsta som skulle kunna hända, vore att blunda för detta.

(Vid planket, Kristian Niemi, universitetsadjunkt, Karlstads universitet.)
------------------------------------------------------

---

Två skäl varför vinterlöpning är så bra

Det är vinter. Idag lite mer än på andra dagar. Löparen i mig stornjuter.

(1) Det går inte att springa fort. Det är liksom bara att släppa den tanken helt och hållet; inte ha några ambitioner åt det hållet alls. Istället satsa på långt och länge.

(2) Varje tur har ännu större potential än vanligt att bli små äventyr --- inte minst snöyriga dagar som denna. Det är omväxlande, utmanande underlag. Nästan lite offroad-känsla; terräng fastän man fortfarande är inne i stan. Kort sagt: det är roligare. Och dessutom ännu skönare, väl inne i värmen.

Halkan är inget problem, så länge du inte försöker springa fortare än vad som är lämpligt. (Hur fort är det? Du märker när du börjar falla. Långsammare än så.) Det blir ett lite annorlunda steg; annorlunda landning och avstamp -- detta är vinterlöpning, helt enkelt. Men passa på och njut vid ex vis tunnelpartier, då du stöter på den gamla vännen friktion! Ta då ut stegen, och tygla åter tempot när snön närmar sig. Köp broddar, om så. Då är inte ens is ett problem.

Tvärtom -- halkan bidrar bara till en naturlig fartlek! Stundom är det slirigt; stundom fäster det; ibland vet man inte så säkert. Eftersom du anpassar farten därefter --- vilket betyder ger järnet!! när du kan --- så får du också in korta spurtar och lugnare partier. På ett lekfullt, omväxlande sätt. Fartlek!

(Bonus-fördel) Det blir spår. Lite roligt när man kör FiveFingers, och lämnar tåspår. Alltid är det någon som blir konfunderad. (Japp. Sån humor har jag.)

Så. Ut och spring!

[EDIT 27 dec 2012: Om Halka = fartlek, ovan.]

Lite utsikt från AXA

Har visat rutten från AXA Fjällmarathon tidigare. Här har ni en närmare titt på ytterligare några bilder. (Ytterligare fler @ flickr.)

Vålådalens fjällstation. Fast min sovplats syns inte här. Det var ytterligare lite åt vänster. I ett tält.

 

Två bilder från rutten. Exakt hur vi sprang ser du bäst här.

 

För bilderna större eller fler foton, gå till flickr.

Sprickor och speglingar

Veckans fotosöndagstema var "i min fantasi". Två alternativ först; vad som blev bidraget längst ner.

 

 

Vilken dag.

Hunnit med mycket.

Gjort stan — inklusive tur till Bagdad, och de fyrtio rövarnas håla.

Lunchat på Vilmas, alla fyra. Bara en sån sak!

Köpt metspön, och provat dem. (Inget napp; kanske inte så konstigt med noll agn. Förlorade dessutom krok och blysänken. Jaja.)

Och så stickat lite.

Ei paha.

Den tålmodige.

Följande bild sorteras bäst under kategorin "världens snällaste katt".

Representanter för förskolan

Nämen, se där. Vem är det inte, på vems foto, som representerar förskolan på kommunens hemsida?

Man kan inte vara inspirerad alla dagar

Lökens lager (fotosöndag)

Temat för veckan var "lager". Hade en vision om bild var man både ser lökens skal och lagren därunder på samma gång. En slags halv-genomskinlighet, alltså.

Vet inte om det var idén i sig eller genomförandet som inte riktigt föll sig som det skulle, men så här blev det:

Kanske det blev för otydligt? Jaja. I alla fall fått idéer om hur man kanske kunnat illustrera det ännu tydligare, med samma bilder --- men det har jag inte tid att göra nu, så den här får duga.

En ung fotograf

Just avslutat en riktigt tung arbetsperiod. Hela tiden vetat att hösten skulle bli tung --- men det gick. Tack till alla som hjälpt!

Firade detta med att gå på Pettson och Findus (VF) med Ellen. Roligt! Höjdpunkterna vad gäller föreställningen för min egen del var nog hönorna, spelade av elever från SÄG. Duktiga! Höjdpunkten vad gäller tillställningen som helhet var däremot att få prata med Pettson och Findus efteråt.

Ellen ville också ta några bilder själv. Inte med telefonen, utan med Nikonen. "Remmen runt halsen," beordrade hon. OK. Försökte hålla i; styra; hjälpa sikta. "Släpp! Jag kan själv!" Och det kunde hon.

(Bilden i original är skarp; detta är en bild tagen med telefonen av kamerans förhandsvisning.) 

Fast hon har ju övat; det vet ni ju sen tidigare. (Men visar ändå på nytt. En favoritbild.)

En sån morgon.

Vissa morgnar kräver mer; andra mindre.

 

För Fotosöndag, tema laddad.

Energi (Fotosöndag)

Gjord utav följande tre bilder:

Det hela, vad gäller fotot, började egentligen med glitterhanden. Hade inte tänkt lämna in ett bidrag till tema energi. Men så pysslade vi hemma, dottern och jag, och så... Ja. Ni ser.